• emma m

    Att vara med en man som har barn sedan tidigare

     


    Hej på er alla! Jag är väldigt ny här och vet inte riktigt hur man skapar ett ämne, så det är mkt möjligt att jagg ör helt fel i att skriva här. Hoppas någon ser det :)

    Jag undrar om det är någon som har lite erfarenhet av förhållanden där ena parten har barn sedan tidigare?

    Jag befinner mig ii en lite knepig situation, är tillsammans med en kille (jag är 30, han är 39) som har en liten pojke på 8 år  sen tidigare förhållande (han var aldrig gift, mer en kortare relation). Detta skapar mkt känslor och ångest hos mig, då jag inte vet om det är värt att fortsätta, för det känns som att jag alltid kanske kommer vara nummer 2. 
    Jag undrar om det är någon som har lite erfarenhet av förhållanden där ena parten har barn sedan tidigare?

    Jag kan inte heller riktigt bestämma mig för hur jag ska känna och mycket av mina tankar är totalt irrationella. 
    Jag älskar honom, och vill gärna spendera mitt liv med honom, eventuellt skaffa egna barn osv, men är rädd för att det kommer bli mycket problem och mycket ångest från min sida pga att han redan haft allt det där tidigare. 
    Dock är denna situationen lite annorlunda, då han under långa perioder inte haft ngn kontakt med sonen (pga mammans ilska) och han träffar honom cirka 2 dagar i månaden, utan mig. Dvs jag är inte en "styvmamma" (inte än i alla fall...). 

    Jag är livrädd att saker ska gå fel, eller att han inte ska älska vårt eventuella barn lika mycket som han älskar sin son, som han just nu kämpar väldigt mycket för att få träffa mer. VI bor inte i Sverige, så det ser lite annorlunda ut med hans rätt till vårdad osv . 

    Om någon har några tankar som skulle kunna hjälpa mig får ni jättegärna skriva , eller om någon känner igen sig i en liknande situation. 

    Tack!!

    Emma.  

  • Svar på tråden Att vara med en man som har barn sedan tidigare
  • emma m

     


    Hej på er alla! Jag är väldigt ny här och vet inte riktigt hur man skapar ett ämne, så det är mkt möjligt att jagg ör helt fel i att skriva här. Hoppas någon ser det :)

    Jag undrar om det är någon som har lite erfarenhet av förhållanden där ena parten har barn sedan tidigare?

    Jag befinner mig ii en lite knepig situation, är tillsammans med en kille (jag är 30, han är 39) som har en liten pojke på 8 år  sen tidigare förhållande (han var aldrig gift, mer en kortare relation). Detta skapar mkt känslor och ångest hos mig, då jag inte vet om det är värt att fortsätta, för det känns som att jag alltid kanske kommer vara nummer 2. 
    Jag undrar om det är någon som har lite erfarenhet av förhållanden där ena parten har barn sedan tidigare?

    Jag kan inte heller riktigt bestämma mig för hur jag ska känna och mycket av mina tankar är totalt irrationella. 
    Jag älskar honom, och vill gärna spendera mitt liv med honom, eventuellt skaffa egna barn osv, men är rädd för att det kommer bli mycket problem och mycket ångest från min sida pga att han redan haft allt det där tidigare. 
    Dock är denna situationen lite annorlunda, då han under långa perioder inte haft ngn kontakt med sonen (pga mammans ilska) och han träffar honom cirka 2 dagar i månaden, utan mig. Dvs jag är inte en "styvmamma" (inte än i alla fall...). 

    Jag är livrädd att saker ska gå fel, eller att han inte ska älska vårt eventuella barn lika mycket som han älskar sin son, som han just nu kämpar väldigt mycket för att få träffa mer. VI bor inte i Sverige, så det ser lite annorlunda ut med hans rätt till vårdad osv . 

    Om någon har några tankar som skulle kunna hjälpa mig får ni jättegärna skriva , eller om någon känner igen sig i en liknande situation. 

    Tack!!

    Emma.  

  • passionsblomman

    Hm...det verkar ha blivit något knas vid din trådstart?
    En del av texten syns inte, vilket gör sammanhanget svårt att förstå. Har du skrivit texten i annat program och klippt in den eller hur kunde det bli sådär?


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • emma m

    Jag vet inte riktigt vad som hände, men skrev om det i nästa inlägg :)

  • passionsblomman

    Oj, du hann lägga in det i inlägget under samtidigt som jag skrev...
    ...nu syns det ju!


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • CoG

    Hej!

    Jag har en dotter på snart 9 år sedan en tidigare relation och träffade min nuvarande sambo våren 09.

    Pappan till min dotter träffade henne varannan lördag till en början men de senaste 2 åren har dom knappt träffats alls, så min sambo är hennes pappa i vardagen.
    Förra sommaren fick vi ett gemensamt barn och jag kan verkligen inte förstå varför jag skulle älska min förstfödda mer än min son som kom som nummer två?
    Jag har två barn och jag älskar båda två!


    Av vilken anledning ska du behöva känna ångest för att han haft ett förhållande tidigare då han fått barn?
    Det är väl första gången han träffar och upplever saker med dig.

    Bara för att jag fått barn tidigare och haft en längre relation tidigare, känner inte jag att det här förhållandet är mindre viktigt på något sätt.
    Tvärtom!
    Den förra relationen jag hade och fick barn i, den fungerade inte i långa loppet....det var därför det tog slut.
    Den relation jag lever i idag är mycket bättre på alla sätt och vis och vi ser det som att vi är en familj med två barn. Varför ska det behöva vara krångligare än så?

    Om du är 30 kan du nog räkna med att väldigt många killar du träffar har haft tidigare relationer och säkert kan en hel del av dom även fått barn tidigare.
    Så ett tips är att reda ut vad det är som gör att du känner ångest och ta tag i det, låt inte det stå i vägen för en relation som kan utvecklas till något väldigt fint.

    Bara för att en kille träffat tjejer tidigare och fått barn tidigare finns det väl ingen anleding för killen att älska dig eller kommande barn mindre?
    Fundera på hur du skulle tänka och känna om det var ombytta roller.

  • CoG

    Och en sak till.
    Då det finns barn i en realtion är det inget konstigt med att barnet kommer i första hand,
    det vore märkligare om det inte var så.

  • Anonym

    jag kan förstå din känsla eftersom jag själv känner så ibland. Problemet är att både min make och jag har barn sedan tidigare. Jag kan av olika orsaker inte få barn igen vilket medför att han och jag aldrig kommer att uppleva den lyckan det innebär. Det medför att jag ibland blir avundsjuk på hans fd som upplevde allt med honom, och som fick barn med honom. Låter lite löjligt men så är det. Det jag har insett är att jag måste arbeta med mig själv och mina känslor. Det finns inget jag kan göra åt situationen. Eftersom jag älskar min make så får jag också acceptera att det finns ett förflutet. Du är trettio och jag kan garantera att du knappast hittar en annan man i din ålder eller lite äldre som inte har ett förflutet som påverkar erat liv.


     


    Vi har dessutom problem med att hans x bråkar och ställer till massa problem. Det viktiga är att vi står enade och vi har våra regler och rutiner när barnen är här. Min erfarenhet är att ofta har "helgpappor" mycket dåligt samvete. Många gör mycket för att inte reta upp mamman för hon har om hon vill och är riktigt elak möjlighet att påverka barnen. Kanske t om se till att barnen inte vill komma till honom. Min erfarenhet är just därför att många män nästan fjäskar för att få möjlighet att träffa sina barn. Det som är viktigt för oss då som xtra mammor är att vi har förståelse för det istället för att bli svartsjuka. Visst om det går till överdrift så får man sätta ner foten, väninnans x han gjorde allt för mamman till hans barn. Körde dit när hon ringde eller messade. Fixade i hennes hus osv. Det finns ju gränser. Men dom flesta män som är i denna situtaionen dom gör sådana saker just för att få träffa sina barn- dom ser det inte på något annat sätt. Inte lätt som ny kvinna att se och acceptera. Men ofta så blir det bättre efter ett tag.


     


    Min makes x har lugnat ner sig lite. Ringer inte, messar inte lika ofta. Dock har maken tvingats säga ifrån. Mitt tips till dig är ge det tid. Givetvis så kommer han att älska era ev gemensamma barn minst lika mycket som det andra barnet.


     


    Men ge inte upp på era känslor.

  • Lenblo

    Det finns en hel del trådar på familjeliv om detta. Tyvärr är det ju de de som har problem som skriver trådar för att få hjälp, så man kan få en lite väl negativ bild av det hela. En del som ni bör diskutera i förväg kan du bli varse här:

    www.familjeliv.se/Forum-4-118/m63060973-1.html

    En del grundläggande:
    Flytta till ett nytt ställe, där hans barn inte "pinkat in reviret". (Möjligen inte helt nödvändigt när barnet skulle vara hos er så pass lite.)
    Det är normalt att han känner sig undanskuffad och svartsjuk. Det hade han blivit av ett nytt syskon också. Och han hade inte fått bestämma det heller.
    Han pappan några tendenser att skämma bort honom för att det är "så synd om honom" som skilsmässobarn?
    Diskutera igenom hur dina åsikter om hans uppfostran ska bemötas. Det pojken gör påverkar dig i ditt hem. Det fungerar inte om du ska vara rättslös i den situationen.
    Olika regler i olika hem fungerar fint! Ni behöver inte ha samma som biomamman. Barn lär sig snabbt vad som fungerar var.
    Försäkra dig om att pappan förstår att han inte har hela bestämmanderätten över hemmet bara för att han har barn, inte när barnet är där heller. Du bor också där!

    Barnen ska inte alltid "gå först". I så fall skulle ni vara betjänter som hoppar när barnet befaller er. Man är flera som ger och ska få respekt i en familj. Ni behöver vårda er egen relation också. Om er relation inte fungerar kommer inte mycket att fungera hemma hos er - allra minst de mängder tålamod man behöver med barn.

    Om hans ex redan varit så bedrövlig skulle jag inte räkna med att det blir bättre när du kommer in i bilden. Du är den enda i hela konstellationen som är absolut oskyldig till allt som kan ha hänt tidigare, men det kan bli dig ilskan riktas mot i alla fall. Låt fadern veta att du förväntar dig att han står på din sida och att han klarar av att sätta gränser mot sitt ex.

    Du behöver inte vara orolig för att han ska älska era gemensamma barn mindre!

    Puh! Och så hoppas jag att barnet är snällt och väluppfostrat, exet samarbetar någorlunda och att er relation tar sig!

    Lycka till!

  • maxmamma

    min förra make hade en dotter innan vi blev ihop, ibörjan tyckte jag att det var lite jobbigt, hon var bara 3år när vi träffades så hon var ju liten. 

    jag hade inga barn in i det förhållandet. Men ju mer jag lärde känna flickan desto mer förtjust blev jag i henne o hennes mamma är en jättehärlig tjej.

    Så blev  vi gravid o efter ca 3mån in i graviditeten lämnade han mig så då tappade jag kontakten med flickan.

    Så blev vi ihop igen när våran gemensamma var dryga 2½ år men vi bodde inte tillsammans då men hans dotter började jag ju träffa igen o kände samma glädje inför henne som jag gjorde innan det tog slut.

    så var vi ihop o fick även ett till barn tillsammans- en dotter så småningom gifte vi oss men det äktenskapet varade bara 1år. Vi skillde oss pga olika omständigheter.

    Fortsatte dock ha kontakt med hans dotter till och från, idag är hon vuxen o vi pratar lite på FB o ringer varandra nångång ibland men väldigt sällan trist nog, för jag saknar henne o våra gemensamma barn saknar sin stora syster.

    jag kan erkänna att jag tycker väldigt mycket om henne även om jag inte älskar henne som jag gör med mina egna barn.

    Så levdejag singel ett par år o så träffade jag min m2b och han visste ju att jag hade barn sedan innan o han är en underhbar styvpappa åt mina barn då de inte har kontakt med sin riktiga pappa längre, jag fick enskild vårdnad av mina barn med förra maken.

    Jag och min m2b har ett gemensamt barn och jag säger all heder åt min sambo, han älskar o delar på uppfostran av mina två äldsta o  han ställer upp o skjutsar till olika aktiviteter och tar hand om alla barnen om jag måste bort på något.

    Sambon gör INGEN skillnad på mina barn o vårat gemensamma har älskar o fostrar alla tre tillsammans med mig o barnen kallar honom för pappa.

    Då mina två äldsta barn har mått väldigt dåligt pga deras biologiska pappa så har min sambo stöttat o hjälpt o varit bollplank o även fått höra arga ord från mina barn men sambon har aldrig blivit arg eller vänt dem ryggen när det varit som värst.

    Alla kanske inte har en sådan tur som jag att hitta en så snäll o omtänksam man som bryr sig o ställer upp o är förälder åt alla barnen gör allt som man brukar göra när man har barn.

    Tack älskade peter för att du finns för mig o mina barn o vårat gemensamma barn o för att du vill gifta dig med mig. Du är guld värd o mer därtill.Hjärta
     

  • maxmamma

    glömde att skriva att jag älskar alla mina tre barn lika mycket, älskar inte de äldsta mer än den yngsta o jag älskar inte den yngsta mer än de äldsta barnen.

    Att sambon har tagit de äldsta till sig o älskar dem som sitt eget barn är helt fantastiskt, men så är  han en fantastisk man oxå Hjärta

  • Principisessan

    Vi har två barn vardera. Mina är  förskoleåldern och hans är tonåringar. mina barn är här varannan vecka och hans barn varannan helg (samma helger som mina barn) och så är de här lite då och då under veckorna när de känner för det och de för för sin mamma. 

    Jag tar alltid huvudansvaret för mina barn, och han för sina. Även om vi självklart hjälps åt och finns till hands för varandra.
    Eftersom mina barn är små och väldigt mammiga tar jag huvudansvaret för dem och sambon är mer som en extra vuxen. Detta har även gjort att eftersom han inte påtvingat/fejkat fram att vara någon sorts superlekfarbror som han egentligen inte är, utan mer funnits här och låtit dem i sin takt fått lära känna honom gjort att de har en fin kontakt. Barn märker ju om man forcerar och det funkar sällan. 
    Sambon är istället behjälplig mer på det sättat att han tex handlar och lagar maten de veckor när mina barn är här, vilket är jätteskönt för då slipper jag springa mellan köket och medla mellan två bråkiga barn. 

    Och jag försöker heller inte ta plats som någon förälder till hans barn. Jag pratar med dem och vi kan spela spel eller hitta på saker, men när det kommer till läxläsning, till att ta "allvarliga snack" så är det främst deras pappa som tar det. Och visst kan jag säga till dem om det är något, eller be dem göra något. Men jag ser ingen anledning att försöka uppfosta om dem , det har ju deras föräldrar redan gjort och gör så bra. 

    Och jag tror att i vårt fall, så har det funkat väldigt bra. Helt plötsligt började hans barn att vända sig till mig om de hade några funderingar som var för pinsamma att ta upp med sina föräldrar (frmaförallt den ena av dem) och det känns ju väldigt rolig, att de gillar mig. Jag gillar ju dem också, även om jag antagligen aldrig kommer ha samma sorts kärlek till dem som till mina egna barn. 
    Men det måste man ju inte heller ha. Det går inte att tvinga fram något sådant och det viktigaste är ju att vi är en familj där alla tycker om varandra och respekterar varandra. Att alla får känna sig omtyckta. 

    Och sen är det ju så att med barn kommer alla andra i världen i andra hand. Det är inte konstigt. 

    Vi har gemensamt bestämt att vi inte vill ha fler barn, 4 st totalt räcker alldeles utmärkt. Men jag är övertygad om att om vi hade velat skaffa fler barn så hade inte det barnet blivit mindre älskat av någon av oss.

    Det finns en bok som heter "plastpappor och gummimammor" av Tilde de Paula. Den är väldigt intressant och berättar om olika familjer som berättar om problem, hur de träffades, vad som funkar, osv. Den kan jag verkligen rekommendera.

  • Principisessan

    Mina råd till dig ts är att försök få en kontakt med barnet på barnets villkor. 
    Man måste inte älska villkorslöst från första stund och kan inte heller förvänta sig att du kommer att vara älskad tillbaka alltid av barnet. 
    och låt det ta tid. 
    fråga dig själv varför du är så rädd för att komma i andra hand? 
    Hans barn kommer alltid att komma först. Se det inte som en maktkamp utan försök förstå varför det är så.
    Om ni får gemensamma barn kommer det vara stor åldersskillnad på dem, och de kommer behöva helt olika saker. det gäller att ha förståelse för varandra, att 8-åringen behöver sin pappa också, och att allt inte tiden mer barnet jämförs med millimeterrättvisa.
    Är barnet fortfarande hos er bara 2 dagar i månaden så torde det inte vara något problem? Det är ju inte konstigt att pappan lägger i princip all fokus på sitt barn dessa dagar. Det hade väl du också gjort? 

  • Principisessan
    Anonym skrev 2012-09-19 08:31:23 följande:

    Min erfarenhet är just därför att många män nästan fjäskar för att få möjlighet att träffa sina barn. Det som är viktigt för oss då som xtra mammor är att vi har förståelse för det istället för att bli svartsjuka. Visst om det går till överdrift så får man sätta ner foten, väninnans x han gjorde allt för mamman till hans barn. Körde dit när hon ringde eller messade. Fixade i hennes hus osv. Det finns ju gränser. Men dom flesta män som är i denna situtaionen dom gör sådana saker just för att få träffa sina barn- dom ser det inte på något annat sätt. Inte lätt som ny kvinna att se och acceptera. Men ofta så blir det bättre efter ett tag.


    känner igen det där. Bonusbarnens mamma kan ändra på umgänget precis som hon behagar trots att de har papper på hur de ska ha barnen. Och om han står på sig så får barnen istället inte komma hit alls utöver de helger som de ska vara här. 

    Men tex, om någon av barnen fyller år under "vår helg" så får de inte komma hit. Då måste hon få fira barnen just den dagen själv, utan pappan närvarande förstås. 

    Eller en grej som att barnen är tonåringar, halva deras garderober är antagligen under sängen. (man vet ju hur man var själv i den åldern)
    Om mamman inte hittar deras kläder/strumpor/underkläder så befaller hon barnen att komma hit och hämta kläder. Hon antar att allt hamnar ju här, vilket det givetvis inte alls gör. Så vi kan inte handla alltför mycket kläder till barnen för vi ser aldrig röken av dem igen rätt vad det är. Och även om det ju är BARNENS kläder så vore det ju fint om de kunde ha ombyten här, utan att behöva packa med sig väskor med kläder när de ska hit. 

    Om det är en klassresa eller något annat som händer, så meddelar inte skolan min sambo då hon har ensam vårdnad. Så hon ringer en vecka innan och kräver pengar inför skolresor, utbytesstudentresor och dyl. Med noll förståelse om det är för sent inpå för att vi ska kunna hjälpa till med det. 

     Det går lite i vågor det där, och det är alltid en avvägning för vad det är värt. Är det värt att ta strid med mamman, eller låta det passera för att det bara drabbar barnen. Man ser ju på dem vilket dåligt samvete de får trots att vi aldrig skuldbelägger dem. 

    Men detta händer ju inte varje dag förstås så i det stora hela fungerar det bra. Och då är det viktigt att som bonusföälder förstå istället för att se det som en strid som ska vinnas.  
Svar på tråden Att vara med en man som har barn sedan tidigare