Att vara med en man som har barn sedan tidigare

Vi har två barn vardera. Mina är  förskoleåldern och hans är tonåringar. mina barn är här varannan vecka och hans barn varannan helg (samma helger som mina barn) och så är de här lite då och då under veckorna när de känner för det och de för för sin mamma. 

Jag tar alltid huvudansvaret för mina barn, och han för sina. Även om vi självklart hjälps åt och finns till hands för varandra.
Eftersom mina barn är små och väldigt mammiga tar jag huvudansvaret för dem och sambon är mer som en extra vuxen. Detta har även gjort att eftersom han inte påtvingat/fejkat fram att vara någon sorts superlekfarbror som han egentligen inte är, utan mer funnits här och låtit dem i sin takt fått lära känna honom gjort att de har en fin kontakt. Barn märker ju om man forcerar och det funkar sällan. 
Sambon är istället behjälplig mer på det sättat att han tex handlar och lagar maten de veckor när mina barn är här, vilket är jätteskönt för då slipper jag springa mellan köket och medla mellan två bråkiga barn. 

Och jag försöker heller inte ta plats som någon förälder till hans barn. Jag pratar med dem och vi kan spela spel eller hitta på saker, men när det kommer till läxläsning, till att ta "allvarliga snack" så är det främst deras pappa som tar det. Och visst kan jag säga till dem om det är något, eller be dem göra något. Men jag ser ingen anledning att försöka uppfosta om dem , det har ju deras föräldrar redan gjort och gör så bra. 

Och jag tror att i vårt fall, så har det funkat väldigt bra. Helt plötsligt började hans barn att vända sig till mig om de hade några funderingar som var för pinsamma att ta upp med sina föräldrar (frmaförallt den ena av dem) och det känns ju väldigt rolig, att de gillar mig. Jag gillar ju dem också, även om jag antagligen aldrig kommer ha samma sorts kärlek till dem som till mina egna barn. 
Men det måste man ju inte heller ha. Det går inte att tvinga fram något sådant och det viktigaste är ju att vi är en familj där alla tycker om varandra och respekterar varandra. Att alla får känna sig omtyckta. 

Och sen är det ju så att med barn kommer alla andra i världen i andra hand. Det är inte konstigt. 

Vi har gemensamt bestämt att vi inte vill ha fler barn, 4 st totalt räcker alldeles utmärkt. Men jag är övertygad om att om vi hade velat skaffa fler barn så hade inte det barnet blivit mindre älskat av någon av oss.

Det finns en bok som heter "plastpappor och gummimammor" av Tilde de Paula. Den är väldigt intressant och berättar om olika familjer som berättar om problem, hur de träffades, vad som funkar, osv. Den kan jag verkligen rekommendera.

Mina råd till dig ts är att försök få en kontakt med barnet på barnets villkor. 
Man måste inte älska villkorslöst från första stund och kan inte heller förvänta sig att du kommer att vara älskad tillbaka alltid av barnet. 
och låt det ta tid. 
fråga dig själv varför du är så rädd för att komma i andra hand? 
Hans barn kommer alltid att komma först. Se det inte som en maktkamp utan försök förstå varför det är så.
Om ni får gemensamma barn kommer det vara stor åldersskillnad på dem, och de kommer behöva helt olika saker. det gäller att ha förståelse för varandra, att 8-åringen behöver sin pappa också, och att allt inte tiden mer barnet jämförs med millimeterrättvisa.
Är barnet fortfarande hos er bara 2 dagar i månaden så torde det inte vara något problem? Det är ju inte konstigt att pappan lägger i princip all fokus på sitt barn dessa dagar. Det hade väl du också gjort? 

känner igen det där. Bonusbarnens mamma kan ändra på umgänget precis som hon behagar trots att de har papper på hur de ska ha barnen. Och om han står på sig så får barnen istället inte komma hit alls utöver de helger som de ska vara här. 

Men tex, om någon av barnen fyller år under "vår helg" så får de inte komma hit. Då måste hon få fira barnen just den dagen själv, utan pappan närvarande förstås. 

Eller en grej som att barnen är tonåringar, halva deras garderober är antagligen under sängen. (man vet ju hur man var själv i den åldern)
Om mamman inte hittar deras kläder/strumpor/underkläder så befaller hon barnen att komma hit och hämta kläder. Hon antar att allt hamnar ju här, vilket det givetvis inte alls gör. Så vi kan inte handla alltför mycket kläder till barnen för vi ser aldrig röken av dem igen rätt vad det är. Och även om det ju är BARNENS kläder så vore det ju fint om de kunde ha ombyten här, utan att behöva packa med sig väskor med kläder när de ska hit. 

Om det är en klassresa eller något annat som händer, så meddelar inte skolan min sambo då hon har ensam vårdnad. Så hon ringer en vecka innan och kräver pengar inför skolresor, utbytesstudentresor och dyl. Med noll förståelse om det är för sent inpå för att vi ska kunna hjälpa till med det. 

 Det går lite i vågor det där, och det är alltid en avvägning för vad det är värt. Är det värt att ta strid med mamman, eller låta det passera för att det bara drabbar barnen. Man ser ju på dem vilket dåligt samvete de får trots att vi aldrig skuldbelägger dem. 

Men detta händer ju inte varje dag förstås så i det stora hela fungerar det bra. Och då är det viktigt att som bonusföälder förstå istället för att se det som en strid som ska vinnas.