Green skrev 2012-07-21 20:37:45 följande:
Usch, JAG förstår dig Green! Har gråtit 2 ggr idag p.g.a. liknande saker som du beskriver. Vi gifter oss i min pappas trädgård vilket gör att han också gärna vill lägga sig i vart tältet ska stå etc... på ett sätt är jag ju glad att han engagerar sig, samtidigt vill jag ju bestämma själv.
Sen är jag asstressad över att varenda jäkla gästsällskap börjar höra av sig och säga "eftersom vi åker så långt så åker vi i god tid för att vara säkra, så vi kanske dyker upp en timma innan". Eller "Visst kan jag komma in och byta om och göra mig iordning när jag kommer fram?" MEN då! Jag vill ju göra mig iordning i lugn och ro utan att någon ser mig i förväg, och vi ska fota och ha oss i trädgåden... Vi har bara närmsta familj och vänner som är injudna och det känns som om hälften av gästerna kommer hänga runt här innan!!! Och när jag blir upprörd över det förstår ingen här hemma det.... men när jag drog liknelsen till min brors bröllop, som gifte sig i kyrka, att "tänkt om vi alla åkt hem till dem innan - mitt när de håller på och gör sig iordning - och stod där allihopa och glodde på dem medans?" då förstår de lite... men det ändrar ju inget. USCH!
Och så har jag ett par män i släkten som inte kan förstå att begränsa mängden alkohol i sådana här sammanhang, så det stressar också.
Ja och så som du beskrev Green... mitt i allt känns det som om ens partner blir sur på en... fan jag behöver kärlek mitt i allt detta =P Någon som kramar om mig och säger att den förstår och "tröstar"... men nä, istället blir han trött och sur och drar sig undan och själv är jag så fånig så jag då direkt känner mig ledsen och "oälskad" och så det mitt när man ska gifta oss = tårar för "stackars mig" - haha, usch!