Att inte fira varandras namnsdag hör till det normala i vår familj. Har ju svårt att komma ihåg födelsedagar så att därför komma ihåg namndagar (som jag inte ens förstår varför man har) nä det är överkurs.
Vad gäller svärmors barn vet jag inte riktigt. Jag tror inte att de har genomskådat beteendet så som jag har. Inte ens min man orkar göra det fullt ut, fastän han ändå har ganska bra distans till det hela. De fastnar väl troligtvis i ett familjebeteende allihop, lite som medberoende till alkoholister, fastän detta är till en person som är psykiskt instabil. Önskar bara att de hade bättre insikt för när allt kommer till kritan drabbar det inte bara dem som är hennes barn utan även deras partners. Vet inte om jag helt o fullt inkluderar mig som drabbad dock, för här hemma har vi ju ändå någon sorts diskussion om det hela.
Det jag funderar lite över är också att hon väljer att informera sin dotter överhuvudtaget att hon var inskriven vägg i vägg till hennes förlossningsavdelning. En vanlig "psykiskt instabil" människa skulle inte heller göra så. Vanliga depressioner eller ångest slår inte ut omdömet så till den milda grad som detta kan jag tycka. Eller nja jag vet inte om jag tycker så mycket egentligen, jag konstaterar väl mest bara faktum kanhända... Sedan hör hon även av sig till sin yngsta son, men inte till sin äldsta, dvs min man. Näpp hon SMS:ar mig (hans fru) istället för att tala om hur dåligt hon mår. Manipulerande beteende så det skriker om det, men samtidigt så himla tragiskt.