Livets toppar och dalar

Nej, just det, hade inte riktigt fått den bilden av dig...

Så märkligt livet kan bli. Har följt den här tråden några dagar, men avstått från att kommentera det jobbiga som varit här med Snorkissons bebis, då jag inte haft någon erfarenhet av det själv.
I natt hade jag jour på sjukhuskyrkan och blev inringd till en namngivning av dödfött barn. Det har jag aldrig varit med om förut - och ja, det var väldigt tufft, men det blev bra i all sin skörhet.

På tal om att lasta bilar förresten: Kl 3 i natt skall vi  ha packat in vår bil: 4 transportburar med en katt/per bur, varav en är mycket åksjuk, två utställningsväskor, ett katastrofkit som står lättåtkomligt (bl a till den åksjuke), 4 stolar, kylväska med mat, 4 pottor, sand t dessa, kasse med lite diverse "bra att ha", en uppfödare, en make och så jag. På vägen ner tillkommer ytterligare en transportbur med jamande innehåll.

Nenne: Ja, han genomskådar mig så lätt...! (Tyvärr)

Telis: Mmm, mamma hade helt klart tur

Angående lampor så är det så många olika typer så jag är nästan förvirrad... Men mest spotlights, av olika slag. Är litet olika krav på olika ställen. Spotlights till ljusrampen ovanför överskåpen i köket behöver ha låg inbyggnadsdjup och ett mysigt, trivsamt ljus - helst snyggt riktat nedåt (dvs ganska låg spridvinkel på ljuset). I badrummet kunde spottarna bygga litet mer upp mot taket, där tror jag vi hade ett bra alternativ... 

Vardagsrummet är just nu det stora dilemmat. Ryggåstak, och alltså 3,5 m mitt i rummet. Och det går ihop med hallen, så ljuset ska kunna tändas och släckas i två olika sektioner, men det ska matcha varandra ljusmässigt men gärna ha litet olika funktioner. I hall/trappa vill vi ju kunna ha ganska rejält med ljus. I vardagsrummet är det kanske mer mysljus som vi vill ha från spottarna, och ev komplettera med någon lampa som hänger från taket för att få starkare ljus t.ex. vid en soffgrupp. Om det inte räcker med golvlampa för det ändamålet...?

Japp, obeslutsam som vanlig. Ni har väl vant er vid det här laget, eller?

Nenne - nämen precis, självklart så spelar det mindre roll m barn nr 1. har man bara ett barn kan man ge det så otroligt mkt uppmärksamhet och dessutom så vet man inte av skillnaden mellan frisk och handikappad då man lever i sin egna verklighet.

Jag har tidigare i livet känt en kvinna som var mamma till en oerhört vacker och späd liten tjej m trisomi 13. denna lilla tjej har ju aladrig kunnat prata, gå, äta etc utan varit bunden till säng och elektisk rullstol. hon har bort på kortis hem då mamman valt att sköta henne i hemmet för som hon sa - det här är mitt barn och jag är hennes mamma och vem har hon som älskar henne om jag ger upp henne nu? (pappan försvann när hon kom ut handikappad) hon gav 16 år av sitt liv för denna lilla tjej och hon svär på att de kunde kommunicera att hon kunde skratta och känna saker o ting även om läkarna sa att hjärnan hade en mkt låg funktion. flickan levde till sin 16-års dag men var beräknad att leva i ca 3-4 år och hade säkert gjort det om hon bott på hem men med sin mors kärlek så blev hon äldre.

behöver jag tillägga att mamma gav upp sin karriär, kärleksliv och allt för detta barn och idag är hon ff ensamstående utan barn.

Soldemor - du var med vid en namngivning i sjukhuskyrkan- är du präst?

Ja, det är jag.

Soldemor - trevligt med en präst i tråden. svenska kyrkan eller? min svåger är präst han med med katoslk sådan.

Det finns flera sidor av allt. Jag hoppas att mamman inte ser det som en uppoffring av sitt liv, utan att hon levt ett rikt liv och utvecklats som person.

Vi är alla olika och gör olika val och ingen av oss kan sätta oss in i en annan människas tankar och känslor

Yes, präst i svk, med lokalisering ganska så söderut i vårt avlånga land.  Började läsa på "äldre" dagar, varit präst i drygt tre år. Är dessutom en stor djurälskare med spec faiblesse för katter och så är jag träningstokig och mycket klädintersserad, mern än vad som är lämpligt´med tanke på storleken på vårt hus

Låter intressant med din svåger. Vi har nog en del gemensamt, samtidigit som vi troligen har jättemycket som inte är det.

Luna - tack jo men visst så ser mamman detta som ngt oerhört berikande! hon har inte ångrat en sekund och jag själv och många med mig har ju fått se en helt annan sida av hur det egentligen är att leva med ett så pass handikappat barn och då klara av det själv dessutom. Dock som utomstående - utan några egan känslor för barnet, har jag och fler med mig tyckt att hon kanske skulle haft mer avlastning än vad hon har haft för idag är hon som sagt på ruta 1 och har en lågn väg att vandra för att nå en ok nivå i livet. Det är nu ca 5 år sen hennes dotter dog. jag har ingen kontakt med mamman idag och har inte haft de senaste 10 åren (kände henne genom en vän som jag idag inte längre har kontakt med då hon bruti m alla sin vänne rnär hon konverterade till islam och flyttade utomlands) men jag har hört av andra att det är tufft för henne.