Åh, jag sitter här och gråter på jobbet av alla vänliga ord ni skrivit till mig. 
Så himla gulliga ni är, och jag vet inte vad jag skulle ta mig till om jag inte fick ventilera här. Psykologer i all ära, men vänner kan göra otroligt mycket nytta också.
Ore - jag försöker landa i det här att det faktiskt är OK att vara riktigt jävla skitarg på sin barn, utan att det betyder att jag är en dålig mamma. Den bild som oftast förmedlas av föräldraskapet är ju väldigt rosenröd, och det är långt ifrån vår tillvaro just nu. Då är det lätt att man börjar fundera på om det verkligen står rätt till med en själv. Samtidigt vet jag ju att det är en onormal press vi är utsatta för just nu, och då kan ju inte allting följa den mall som bygger på "normalfallet". Men det är en process, och jag ska definitivt fördjupa mig litegrann i det här med mindfulness, för att försöka bli bättre på att acceptera tillvaron som den är.
Koko - hur jobbigt man uppfattar saker och ting hänger ju ihop med vilka erfarenheter och förväntningar man haft, så jag kan mer än väl tänka mig att du tycker att det är jobbigt med dina barns matkrångel. Du trodde ju säkert inte att du skulle behöva helamma(?) lillebror vid det här laget, och det är ju klart att det känns jobbigt när du nu måste göra det. Att jag sen skulle tycka att det vore himmelriket(?) att vara i din sits hänger ju ihop med att jag varit med om ännu jobbigare saker, men din känsla av utmattning är ju inte fel för det. (Hoppas att jag lyckades få fram någorlunda vad jag menar. )
Det finns grupper för matträning i Sverige också; jag vet att bl a Kängu tipsade om det för ganska längesen, men det handlade om barn i 3-4-årsåldern, så jag tror att Piff & Puff fortfarande är lite för små för det. Huruvida det finns i Lund är jag dock osäker på; den verksamheten Kängu tipsade om finns i Göteborg.
Logopeden ringde tillbaka till mig sent igår eftermiddag, och enligt henne är särskilt Piff, men i viss utsträckning även Puff, i princip medicinska under. Eller under är kanske fel ord, men hon har iallafall aldrig stött på något barn som är så intermittent i sitt ätande som Piff är, dvs att han ena veckan äter vilka konsistenser som helst och i vettiga mängder och att han i nästa vecka i princip inte äter något alls och dessutom klöks av minsta lilla bit som han försöker svälja (om han överhuvudtaget försöker svälja). Hon hade inga tips att ge sådär på rak arm, men skulle kontakta sitt globala nätverk av logopeder för att höra om någon annan hade stött på något barn med samma ätmönster som Piff.
Att bara ge honom vätskeersättning ett par dagar var inget hon ville ställa sig bakom, för i Sverige, inom vården, har man inte policyn att svälta barn för att få dem att börja äta. Å andra sidan är det inget farligt, så länge han får i sig den vätska han behöver och vi inte håller på mer än ett par dagar. M a o - vi fick gärna testa, men det var inget hon varken rekommenderade eller bestämt försökte förhindra. Hon har iallafall lovat att höra av sig när hon har mer info från någon kollega.
PB - kan du förklara för mig varför din son skulle vara bättre än du förtjänar? Jag tycker att du verkar engagera dig något alldeles otroligt i hans tillvaro, både vad gäller skola, aktiviteter, vänner och allt annat, så det är klart att du förtjänar en fin son.
Ore igen - kan bara instämma i att de där stagen på duschväggarna inte var snygga. Man kan inte göra någon egen lösning, och sätta en stolpe i "ytteränden" av den fasta duschväggen istället?
Porchez - skickar en kram tillbaka till dig, och fortsätter att hålla tummarna för jobbet.
.
(Intresseklubben antecknar...)
Den bild som oftast förmedlas av föräldraskapet är ju väldigt rosenröd, och det är långt ifrån vår tillvaro just nu. Då är det lätt att man börjar fundera på om det verkligen står rätt till med en själv. Samtidigt vet jag ju att det är en onormal press vi är utsatta för just nu, och då kan ju inte allting följa den mall som bygger på "normalfallet". Men det är en process, och jag ska definitivt fördjupa mig litegrann i det här med mindfulness, för att försöka bli bättre på att acceptera tillvaron som den är.