FruLlan - välkommen tillbaka till tråden! 
Vad kul att du vågade dig in här igen. Skönt att du nu får träffa en psykolog, som kan hjälpa dig att nysta upp alla knutar du har inom dig. Det är ju jätteviktigt att man känner förtroende för sin psykolog, men det verkar du ju verkligen göra.
Stort grattis till Roffe med! Ni kommer säkert att få en härlig tillvaro tillsammans; om inte nu meddetsamma så så småningom. Jag kan ibland känna att jag hamnar i ett läge som kanske lite liknar ditt; när jag är helt utmattad efter alla matningsövningar är det inte lätt att vara en superengagerad mamma, som känner en översvallande kärlek hela tiden, men så länge man tar väl hand om sina barn och sköter om dem med varsamhet tycker jag att man gör ett bra jobb. Sen kan man ju för egen del önska att man i vissa lägen kände på ett annat sätt, men det är som det är ibland.
Jag har ju också två pojkar, och redan innan de ens fanns i magen var min känsla att jag hellre ville ha flickor än pojkar, och jag kände också ett styng av besvikelse när det visade sig vara två killar i min mage. Jag sade ingenting på förlossningen, men känslan fanns inom mig. Jag är ju också inställd på att vi ska försöka få ett tredje barn; främst för att få ett barn till naturligtvis, men även för att få gå igenom en normal graviditet, få en vaginal förlossning, få ta hem sitt barn direkt utan att vara på sjukhus i evigheter, få vara med om en normal utveckling på matfronten, få ha ett barn som ammar, och även för att få en flicka. Allting är ju naturligtvis önskningar, för att det inte finns några garantier i den här världen är jag väl medveten om. Vi (åtminstone jag) kommer definitivt att ta reda på barnets kön i förväg, för att jag isåfall ska hinna bearbeta en eventuell besvikelse innan barnet föds (vilket jag hade bestämt redan innan dina problem ko i dagen). Jag kan inte påstå att jag känner att jag har några särskilda problem knutet till det här med könet, utan det är mer en allmän känsla att jag hemskt gärna skulle vilja ha en flicka. Flickor får ju gärna ägna sig åt pojkaktiviteter, men pojkar får ju absolut inte ägna sig åt flickgrejer, så därför känns det inte ens som att man kan få en "surrogatflicka", som man kanske kan få en "surrogatpojke". (Notera ""; jag menar inte att man skulle låtsas att barnet har ett annat kön än det har, men jag hoppas att ni förstår vart jag syftar.)
Jag vill inte på något sätt säga att jag förstår vad du känner och går igenom, men kanske att du kan känna lite tröst i att veta att du inte är helt ensam om att känna besvikelse över könet. Skickar massor med kramar!
För övrigt vill jag också tillägga, om nu någon tvivlat på det, att jag självklart är jätteglad för mina pojkar och absolut inte skulle vilja byta bort dem.
Så nu är vi allmänt förvirrade och vet inte alls hur vi ska göra. Tror dock inte heller att vi skulle ångra oss om vi valde storsonens namn. 