Fler som gifter sig unga?

Jag räknas väl som ung tror jag.. Är 23 (24 i år) och är både gift och har barn.. bebben är nästan ett halv år, och vi gifte oss nästan exakt ett år innan han föddes!
Och vi har inte fått några negativa reaktioner.. Särskilt ang att skaffa barn har det å andra sidan varit motsatt, att folk tycker det är bra att inte alla väntar med att skaffa barn..
Sen hade jag egentligen mer "bråttom" att skaffa barn än att gifta mig, men så hade jag "fått för mig" att jag vill egifta mig innan jag fick barn...

Oavsett hur man gör, om man gifter sig ung eller gammal eller skaffar barn före utbildning eller efter så finns det alltid folk som har synpunkter.

Man kan gott lyssna, för ett och annat vettigt har omgivningen faktiskt att säga, men sedan gäller det att filtrera bort det som inte har betydelse.

Så är ni säkra på att ni gör rätt, varför inte gifta sig unga? Men fråga er gärna VARFÖR det är så vikigt att ni gifter er nu och inte om några år. Det är alltid bra att ifrågasätta sina handlingar emellanåt.

För det första: ålder är inte en bara en siffra. Det handlar också om mognad och livssituation. En 20årig pappa kan vara bra mycket vuxnare än en 35 åring som är unkarl och hänger på krogen och aldrig tar ansvar för nån annan än sig själv.

Men samtidigt är äktenskap en stor sak, borde vara i alla fall och vi lever helt andra liv fram til 20 jämfört med för 2 generationer sedan. Min mormor började jobba när hon var 14. När jag var fjorton hängde jag i stallet och tyckte mamma var pest för att jag var tvungen att städa mitt rum på söndagar. Så jag tror inte nödvändigtvis att vi kan dra raka paralleller till brudar på 40 talet.

Men leva livet hoppas jag att man kan fortsätta göra som gift. Men för mig handlar äktenskapet om trygghet och jag hade aldrig gift mig med en man om jag inte fått pröva vår styrka genom livets nycker. Och det kan ju ta lite tid beroende på vem man är. Jag hade inte pluggat färdigt, egen ekonomi och flyttat helt från mina föräldrar till jag var 25.

Nu är vi inte riktigt så unga som ni (vi är runt 25 båda två), men jag funderar lite med vad dom ni pratat med menar med "lev livet först"... Varför kan man inte vara gift när man lever livet??

Vi kommer att vara 24 och 26 när vi gifter oss, ganska unga alltså.
Det är inte så många som vet om att vi ska gifta oss men visst har jag fått min beskärda del av att "man ska vara si och så gammal för att vara i ett förhållande osv". Så jag förstår känslan!

Jag tror att folk är negativa för att man ofta utvecklas mycket under åren 18-25 och att det är svårt att få ett förhållande att hålla under den tiden. Sen är väl många av åsikten att det är bra om man leker av sig och lever livet. Det är väl att ungdomstiden har förlängts så mycket, idag pluggar vi längre, väntar längre med att skaffa barn osv. Jag skulle vela påstå att samhällsandan idag är litegrann att man ska vänta in i det sista med att göra val och helst hålla bakdörren öppen

Okej nu kommer jag ifrån ämnet men i slutändan så är det ditt liv och dina beslut. Du måste följa din egen väg och strunta i vad alla andra tycker och tänker.

Själv tänker jag att jag inte kan med säkerhet "veta" att det är vi för evigt. Det vore naivt för mig att påstå att jag VET det. Jag kan bara lova det jag känner här och nu och att jag kommer att göra mitt bästa på vägen.

Jag var 23 år när vi gifte oss, min man 30. Ingen i vår omgivning reagerade negativt, och ändå hade vi bara varit tillsammans i knappt två år när vi gifte oss.

Jag tycker att man till viss del ska fundera över VAD det är omgivningen har att säga. Kanske kan negativa reaktioner grunda sig i att relationen inte varit så stabil/sund/kärleksfull och att det är oro personen i fråga visar när h*n reagerar. Sen tycker jag att man ska fundera på VARFÖR man vill gifta sig just nu. Det finns väl mer eller mindre "legitima" skäl, men det man inte ska glömma är att när festen är över så är det samma människa man ska vakna upp med varje dag. Känner man glädje över den tanken så tror jag att man är på rätt väg. Gifter man sig för att fly från något eller man tror att något/någon ska förändras av giftermålet så tror jag att man lätt blir besviken.

Stort lycka till!

Jag anser att det inte har med åldern att göra om de i slutändan håller eller inte.
Varför är det mer "okej" att gifta sig när man är 30 år eller 20 år. Att du gifter dig när du är 35 tex behöver nädvändigtvis inte betyda att du redan är klar med studier och liknande och har gjort allt och levt livet. Om man känner sig mogen och ser sig själv i framtiden med ens respektive tycker jag att ska gifta sig om de är de man vill!

Jag är själv sart 23 år och min fästman så fint som de heter är 27 år och vi ska gifta oss i sommar, tack och lov har vi bara fått glada reaktioner. Men ibland vet jag inte om jag riktigt vill säga till vissa för att jag tror att reaktionen ska bli negativ, och sånt tycker jag inte att någon ska behöva höra. Såna åsikter kan man behålla för sig själv, för dom gör ingen nytta.

Glädj er åt varandras lycka istället för att alltid komma med massa viktigpetter synpunkter!

Jag kommer att ha fyllt 24 år precis då jag gifter mig med min älskling. Min älskling dock kommer att vara 21 år,han fyller 22 på hösten och vi giftre oss på sommaren. Så han kan jag räkna som ung iaf. Tycker inte att 24 är jätteungt.

Men som sagt bara för att vi är yngre än normen så är inte vi mer omogna för det! Jag flyttade 24 mil hemifrån när jag var 16 för att läsa till frisör. Sedan har jag haft jobb som frisör. Nu jobbar jag inom vården och ska börja studera om ett år ungefär (ska jobba och spara till bröllopet först) . Så jag anser att jag iaf är mogen och redo för att gifta mig. Skaffa barn,NEJ,men gifta mig med min kärlek som jag varit tillsammans med länge.

Bry dig inte om folk som tror sig veta allt,du vet bäst själv!

Jag är 21 år gammal & killen är 22. Vi blir också ifrågasatta, men det är faktiskt inget vi bryr oss om. Vi vet vart vi har varandra efter att ha varit tillsammans i mer än 7 år.
Vi träffades alltså när vi var väääldigt unga, men det har hållt. Vi har nu varit sambo i tre år..och tycker att det känns rätt att ta nästa steg.
Bry er inte om vad folk säger, bara ni känner er säkra i varandra!

Vad är det som är så konstigt med att gifta sig när man är straxt under, prick eller straxt över 20?!?! Jag har för mej att det var väldigt vanligt förr i tiden. Till exempel är det nog ingen som ifrågasatte att min mormor och morfar gifte sig när de var 18 resp. 23 år gamla?!

Jag kommer att nyss ha fyllt 23 år när vi gifter oss, och m2b blir snart 28 då.

Leva livet? (i den bemärkelsen att vara ung, hitta sig själv och utforska omgivningen) gjorde jag i mina tonår, när jag får min examen nästa vår får det vara paus i studerandet. Då är det giftemål, hus, arbete och barn som gäller!

Jag tycker att om det känns rätt så go for it! :D

Vi är också unga, jag är nyss fyllda 23 och han nyss fyllda 22:) Men vi känner att det är rätt för oss, och jag anser att vi båda har levt livet, och det som är kvar att utforska ska vi göra tillsammans! Att dela livet och alla händelser tillsammans vill vi i alla fall! Sen har vi knappt hunnit få några invanda vanor som vi får svårt att bryta, så vi flyttade ihop ungt och skaffade oss vanor ihop!

Kanske är det så att man dömmer andra efter sig själv? Själv var jag definitivt inte redo för äktenskap när jag var 20 och då är det svårare att förstå att andra kan vara det.

Men som alla andra poienterat, ni själva vet ju bäst hur ni har det och vad ni är redo för. Jag skulle aldrig ifrågasätta om någon av mina kompisar valde att gifta sig unga, så länge förhållandet är stabilt. Är det emellertid inte stabilt förstår jag folks synpunkter om "varför så bråttom?".

Att jämföra med hur folk gjorde förr tycker jag inte är relevant eftersom dagens samhälle förändrats så mycket sedan tex min mormor gifte sig. Gifter man sig idag när man är som ni 20 år gamla kommer man anses som unga, så är det bara!

Lycka till i bröllopsplaneringen!

När jag och min fästman förlovade oss hade i varit ett par i 2½år, det var bara - vad jag vet om - min mamma som "ryggade tillbaka" lite på denna händelse. Hon, som många andra, tycker att man ska "leva livet" innan man gör något vettigt i över huvud taget.
Men vi skiter helt och hållet i vad hon eller någon annan tycker ang. oss och hur vi vill ha vår relation. Det är ju inte de som ska leva mitt/vårt liv, eller hur?
Jag anser att när jag lever livet kan jag lika gärna göra det med kärlek och trygghet i min närhet, förstår ni vad jag menar?
Alla har "sin grej" och alla människor är olika, bara mer eller mindre, så man måste ju leva sitt liv som man själv tycker är bekvämt så man trivs, hur annars ska man klara av vardagen?
Så jag tycker att man ska göra precis som man vill, gifta sig ung eller skaffa barn med sin kära om man verkligen tror att man klarar av "uppgiften" man tar på sig.

Vill bara puffa lite för tootickis goda råd. Det är bra att lyssna på vad omgivningen säger, men naturligtvis ska man fundera över _varför_ någon har negativa (eller positiva) åsikter. Jag tror också att ett par som lyssnar på sin omgivning och är ödmjuk inför den erfarenhet som andra har uppfattas som mer seriösa och genomtänkta. Det är ju inte heller fel