Sjåpig sambo...(OT)

Kan inte göra annat än att le igenkännande.
Har tyvärr ingen lösning på "problemet".

Håller med NYCsvensk..

ring och beställ läkartid åt honom!!

Å!!

Jag har försökt med läkartid! Flera gånger, särskilt för alla hans nya allergier som kommit på sista tiden. Eller för hans knä. Men "vi har inte råd just nu och han vet att han SKA kolla upp det, bara inte just nu"

Nu har jag gett deadline till sista dec. Vet inte om han fattar att det är allvar.

Låter som han är hypokondriker. Be honom söka hjälp hos en psykolog.

Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen. Smärttröskeln sitter bara i huvudet tror jag. Ignorera honom. Bara för att man skriker mer så har man nog inte mer ont än andra.

AppleDumplin, det spelar faktiskt ingen roll om smärtan sitter i huvudet eller är verklig, det är hur man upplever smärtan som spelar roll.

Jag har själv mycket låg smärttröskel och det andra kanske tycker är sjåpigt när jag har ont är verklighet för mig eftersom det är jag som upplever smärtan. Jag förväntar mig inte att bli daltad med men heller inte att bli hånad när jag upplever att något gör ont och råkar säga aj...

Jag anar lite av: män ska alltid vara starka och tysta och uttrycker de något annat är de sjåpiga. Även män kan ha ont...

Fast det är ju lite underligt när han alltid blir sjuk när sambon blir det...

Ettolrach

Just för detta känns det så svårt att ta upp det med honom. Vi har normalt en mycket öppen relation. Han är mycket känslosam och är duktig på att prata om känslor. Jag har alltid sett det som att han är känsligare än jag, men som sagt, det känns som det går till överdrift. Milt sagt.

Tror som någon har sagt att han blivit ngt daltad med av sin mamma. Det håller på fortfarande.

Är ärligt talat trött på att vara den som ALLTID biter ihop. Tror mycket väl att de flesta kan vara sjåpiga. Jag blir det om jag tillåter mig. Tyvärr fungerar det inte i ett förhållade att två sitter och gnäller. Därför blir det så att jag är tvungen att ignorera att det gör ont/att jag mår illa osv. för att någon av oss ska fungera.

Tycker fortfarande läkartiden är det bästa...

Smäll upp 300 kr på köksbordet och säg det åt honom att akuten har öppet nu...

Erbjud dig att följa med och säg att du betalar...

Eller låt han följa med när du själv har läkartid och be att din läkare kollar honom också...

Har du forklarat for honom hur du kanner??? Om du har gjort det sa ar det bara att satta hart mot hart, for om inte hen respekterar dina kanslor, varfor skall du respektera hans???

Sag att du inte kommer bry dig ett dugg om alla hans krampor forran han har gatt till lakaren. Du kan ata grot i en manad. Om han ar sa himla sjuk som han tror att han ar sa borde hogkostnads filijoxen, (kommer inte ihag vad det heter, men har du spenderat 900 spann hos lakaren sa blir resten gratis val!!! Bor ju i ett av tva lander pa jorden som inte har statlig och darfor ratt sa billig sjukvard!!!), komma igang ratt sa snabbt tycker man!

Eller sa far du saga at honom att gnalla pa nagot annat. Du maste ju fa vara lite sjuk ibland med, kan inte han gnalla pa fula tallrikar, eller vadret eller nagot??

Tycker i och for sig att han later som en hypokondriker, kanske han behover traffa en annan sorts lakare???

Finns en pjäs av moliere (vet inte hur han stavas) som heter "Den inbillade sjuke" Kom och tänka på den när jag läste att någon skrev om "peter och vargen"
Måste säga att jag känner igen lite av dom där sakerna du skrev, min sambo är lite sådär oxå han vill ha uppmärksamhet, på sina villkor och jag ska släppa allt jag håller på med för att springa till hans undsättning, annars blir han sur, lite dagis varning, men ibland orkar man bara inte med bråk. men jag brukar försöka med att ignorera det när det är "jättesynd" om honom som är såååå trött... eller nåt liknande.

Jag har en kronisk sjukdom och har därför ont för det mesta. Jag kommer faktiskt inte ihåg när jag mådde riktigt bra senast. Jag tycker inte att jag klagar alls - däremot händer det att jag nämner att jag har ont, för att det hindrar mig att göra någonting (till exempel att gå en längre bit). Döm om min chock och förvåning när en bekant en dag skällde ut mig för att jag, i hans uppfattning, bara var ute efter att andra skulle tycka synd om mig!

Människor är olika, så även vad gäller att vara sjuk och ha ont. Är det inte olika smärttrösklar kan det vara sådant som att vokalisera sin smärta eller obehag. Vi lever i en kultur där det är fult att ge uttryck åt sådant, och där det är fint att bita ihop och "ta det som en karl". Och det är dumt! Man *ska* inte gå omkring och ha ont och vara rädd för att tala om det för andra - då mår man bara ännu sämre. Inte minst måste man kunna söka hjälp i tid och kunna tala om för läkaren att man mår dåligt.

Jag är säker på att din sambo inte menar att trampa på dig eller söker din uppmärksamhet när du mår dåligt, han har bara lättare för att uttrycka det. Jag reagerar på att du säger att "det funkar inte i ett förhållade att två sitter och gnäller" för att någon måste fungera. Varför tycker du så? Det händer väl hela tiden att två personer som bor ihop är sjuka samtidigt? Inte *måste* väl en vara frisk? Jag har aldrig sagt till min febersjuka make att han är tvungen att utföra alla sysslor eller bita ihop för att han har mindre feber än mig, eller vice versa - vi gör det när vi har blivit friska istället (och ja, det går ju utmärkt att beställa mat och man kan ju alltid be vänner att handla eller hämta ut recept åt en när båda ligger sjuka). Det är ju ingen tävling, eller hur? Även om du kanske upplever det så.

Ett annat exempel ur mitt liv som sjuk: jag har gått omkring med blod i urinen nu i fyra månader. Jag gick till läkaren först förra veckan. Även om man mår dåligt kan det vara riktigt, riktigt läskigt att gå till en läkare. Det är lättare att inbilla sig att "det nog ändå inte är någonting" och "jag mår ändå inte *så* dåligt" eller att komma med ursäkter som att man inte har råd, än att gå dit och höra att det verkligen är någonting fel på en - för då måste man anpassa sitt liv, kanske begränsa det, och handskas med det faktum att man är sjuk. Det är faktiskt ingenting ovanligt med att ha ångest för att gå till läkaren med en åkomma - och det är fullt möjligt att din sambo har det.

marian!

Tack för ditt långa inlägg.

Jag känner igen det du skriver om att ha ont, själv har jag nu under våren/sommaren haft en muskelinflammation samt en nervskada. Detta har gjort att jag varit sjukskriven några månader, haft konstant ont(mycket eller mer) i några månader, med medicinering, sömnbesvär osv. Givetvis hindrar detta mig från att gör allt möjligt som jag vill.

Det jag tänkte svara i ditt inlägg var mitten. Jag har inget alls emot att man konstruktivt och informativt informerar sin omgivning om sitt fysiska/psykiska tillstånd. Ex. " Jag har sovit dåligt så jag är trött" Jag är dock van att arbeta med grupper och gruppsykologi. Mycket litet blir gjort i en grupp där man sitter och gnäller. Så för mig är det oacceptabelt att sitta och gnälla! Givetvis om båda har magsjuka och feber, då blir ju inget gjort! Men om båda t.ex. har huvudvärk och är snoriga kan man faktiskt ta två alvedon, bita ihop( och hålla tand för tunga) och göra det som måste göras.

Slutligen, det är mycket möjligt att han tycker det är jobbigt att gå till läkaren. MEN hans sjukdomar och åkommor påverkar mitt liv och vår gemensamma ekonomi. Dessutom blir det ju inte bättre av sig självt.

Det har du förstås rätt i. Det är en skillnad mellan att tala om att man har ont och inte presterar lika bra som vanligt, och att sitta och klaga istället för att göra det man faktiskt kan göra trots att man har ont eller är sjuk.

Jag har varit sjuk sedan jag var femton, och det är oerhört många gånger som jag har känt att "vad f*n klagar han/hon på, sådär mår jag ju varje dag!" tills jag insåg att det ju faktiskt är ett normaltillstånd för mig. Ett skärsår är inte mycket för någon som har huggit av sig handen, men det är mycket för någon som aldrig förr har skadat sig, för att nu uttrycka det så. Min poäng är att även små krämpor kan behöva tas på allvar ibland, det är ju inte säkert att man filmar eller söker uppmärksamhet.

Däremot tycks ju absolut din sambo ha hamnat i en ond cirkel där allt negativt - klagomål och gnäll - har fått ta överhanden. Och på sätt och vis kan jag förstå det, för det är ju alltid lättare att klaga än att försöka göra någonting åt det som föranleder klagomålen. Och negativa tankar kan bli en övermäktig, det vet jag alltför väl. Det kanske är ett mönster han har fått med sig hemifrån. Men han måste ju lära sig att ta hand om sig själv och handskas med sin kropp på bästa sätt. Är han allergiker och låter bli att göra någonting åt det, så går han ju omkring och är trött, får ont i huvudet, blir mottagligare för virus och så vidare. (Jag upplever mig själv som hypokondriker ibland, för att det *alltid* är någonting fel, och inte alltid samma sak. Fast hela kroppen hänger ju ihop, och är det fel någonstans blir det lättare fel på andra ställen också.) Så mitt råd till dig är helt sonika att du övertalar honom till att gå på en läkarundersökning så SNART som möjligt, be honom också att skriva ner sådant som han upplever som tecken på ohälsa så att han kan ta upp det med läkaren. Även om han tycker att det är en dyr engångskostnad (vilket det ju egentligen inte är) så tjänar han - och ni - på det i längden. Både psykiskt och ekonomiskt.

Eftersom alla andra (tror jag) verkar tycka som du att din sambo är sjåpig... så tänker jag vara kärringen mot strömmen och sätta emot.

Jag är jämt sjuk på det ena eller det andra sättet. Högst frisk en vecka (med FRISK menar jag alltså -> inga krämpor alls) i sträck. Det är INTE kul vill jag lova. Det är inga allvarliga saker jag drabbas av, men jag kan ju räkna upp mina problem sedan i mars, så kankse ni förstår.
-svampeksem i underlivet (3 veckor)
-ömmande blåsor i gom och hals - läkaren säger att det är någon typ av virus. Blåsorna blir kvar i omkring 4 veckor och jag har svårt att svälja under hela tiden + att det gör jäv-igt ont.
-urinvägsinfektion - får atibiotika.
-pga antibiotikakuren drabbas jag av svamp i underlivet. Går till läkaren efter 4 veckors försök att bli av med svampen själv mha vagitorer, salva osv. Får en tablett som ska ta bort allt, men ICKE! Efter 6 veckor med svamp får jag ännu en kur med samma tablett + en annan tablett som ska tas i 7 dagar.
-samtidigt som svampen får jag äntligen komma till en hudspecialist som kollar upp mina sår som jag har i hårbotten - jag har visst en eksemsjukdom som sätter sig på huvud, axlar och rygg.
-svampen borta - nu får jag eksem i underlivet istället. Dras med det i två veckor.
-ryggskott 1 vecka.
-förkylning... är nu inne på 4:e veckan.
-eksem hela nacken och bakom ena örat. Gör jätteont - kliar inte så mycket dock.
Många sår i hårbotten också, de vätskar och ömmar - hr svårt att vila huvudet mot kudden.

Så, det var min sjukdomshistoria sedan mars i år. Inget jag är stolt över. Ibland sätter jag min bara ner och gråter över all skit jag drabbas av jämt. Visst, det finns värre saker, men jag får aldrig vara helt frisk. För oftast när jag har mina "friska" perioder så sker det i samband med mens eller ägglossning och då har jag svåra smärtor i mage och rygg.

Många som jag känner har alltid haft kul över mina "hypokondri-problem" som dom kallar det... Vågar inte berätta så mycket längre för folk om mina krämpor... är rädd för att bli förlöjligad.

Min man är aldrig sjuk, så när som på några förkylningar då och då. Han tycker att jag överdriver och är löjlig ibland. Jag blir väldigt ledsen då.
Det är faan inte kul att vara 26 år och år efter år ha frikort hos landstinget och gratis medicin genom högkostnadsskyddet. Jag önskar att jag var som min man som inte varit till läkaren på 15 år... och han mår prima.

*juniphe*
Maximal otur skulle jag kalla det, tyvärr blir det ju ibland en "ond spiral" - bjuk -käka antibiotika - bli sjuk direkt efter osv i all oändlighet.

Själv är jag mkt medkännande med folk som är sjuka på "riktigt", pysslar mer än gärna om m2b och barnen när dom inte mår bra men jag skulle allvarligt ta mig en funderare om min m2b betedde sig som trådstartarens sambo som alltid tycks ha en förmåga att bli "sjuk" samtidigt som henne - i mina öron luktar det bara bortskämd småunge och jag skulle definitivt sluta att "dalta"

Något som jag undrar är egentligen varför det anses vara så fel att söka uppmärksamhet hos sin partner? Får man inte tillräckligt mycket uppmärksamhet, så ta man kanske till sig några "knep" för att få det, ex. bli sjuk och ha ont.

Sedan är det en annan sak om man inte matchar varandra behovsmässigt och den "gnälligas" behov av uppmärksamhet är större än vad den "tuffa och hårda" kan eller vill ge. Där har vi ett problem. Däremot ser jag inte uppmärksamhetssökandet som problem i sig. Och jag är faktiskt uppriktigt fövånad över att så negativa termer används i samband med ett förhållande.

Samma situation gäller väl även i andra sammanhang där behov inte möts i ett förhållande. Behöver knappast nämna några, men sällan diskuteras dessa problem i samma ton som här.

Ge din sambo mer uppmärksamhet, helt enkelt, säger jag. Men förklara för honom att du inte kan ställa upp jämt och ständigt för varje lilla skråma (fast använd helst inte dessa ord, de är nedlåtande), men gör även det ibland. Behovet av uppmärksamhet behöver inte komma till ytan så ofta om man får uppmärksamhet lite oftare. Att ignorera är för mig ett omotiverbart sätt att reagera.

Du nämnde att din sambo kan prata öppet och är i kontakt med sina känslor. Uppskattar du denna egenskap, så får du väl ta "det andra" som kommer på köpet.

Paulina:
Tycker inte att tonen har varit speciellt negativ i svaren.
Kan bara tala för mig själv, men jag anser nog att det är lite "fel" att söka uppmärksamhet/bekräftelse med att hela tiden påtala sina skavanker - vore ärligare att ta upp en disskusion om ämnet om man upplever att man är förbi sedd av sin partner.

Det jag reagerade på i trådstarten var att sambon alltid tycks bli sjuk när hon var sjuk istället för att bita ihop och vara lite "omhändertagande"
Mitt x hade ungefär samma beteende som stjärnas sambo och det var dj att aldrig få vara "sjuk" själv och bli ompysslad.Spelade ingen roll om jag så hade 40graders feber, det var alltid mest synd om honom ändå till slut fick jag nog och började just ignorera när han var "inbillat" sjuk och faktiskt det hjälpte......

Hm, måste bara säga att min pappa är likadan... när mamma har ont i huvudet har han också det, har hon ont i magen så säger han ngt i stil med "ja, när du nämner det så måste jag erkänna att jag också har lite magont" osv. Knäppt! Förmodligen har mamma blivit påverkad av honom för nu är hon likadan gentemot min syster! Om syrran har ont i halsen och är jättehes t.ex. så säger mamma att hon "också känner sig sträv i halsen". Mycket underligt...