känner mig i underläge

Går du någon språkkurs eller nånting?
Jag var också ofrivillig hemmafru ett par månader, och jag har aldrig varit så stingslig och lättretad i hela mitt liv!

Jag har en kompis som bodde i Paris en tid och sökte alla slags jobb. Hon städade, serverade, jobbade i kassan- tills hon äntligen, efter ett år, hittade nånting som motsvarade hennes utbildning. Så jag förstår att det är svårt...

Lycka till!

Je comprends qu'il est difficile pour toi de commencer une nouvelle vie comme ca.
Kul att få damma av skolfranskan lite!
Hursomhelst, jag lider verkligen med dig.
Har själv en kompis som flyttade "för kärlekens skull" för att citera Ted Gärdestad.
Det är likadant för henne, hon känner att de lever HANS liv. Det är nog lättare om båda är nykomlingar.
Men hon har iallafall byggt upp en liten bekantskapskrets fast det tog ett par tre år... Det lossnade iallafall när hon fick barn och kom i kontakt med andra mammor, men det kanske är det sista du vill höra om du vill undvika hemmafrulivet .
Nåja, har man funnit mannen i sitt liv så får man väl automatiskt göra vissa uppoffringar MEN, det gäller honom också! Hoppas ni kan prata igenom detta och han förstår hur jobbigt du har det...
Och lika bra vänner som de därhemma är nog inte troligt att du hittar...
Vill inte låta klämkäck, men med tiden integreras du mer och mer i hans värld tills den också blir din värld.
Var inte rädd att berätta för vännerna hur du har det, det är väl inget att skämmas för?
Om du låtsas lycklig och nöjd blir vänskapen ytlig och handlar bara om "i helgen gjorde vi det och det" istället för de förtroenden som är grunden för sann vänskap.
Så värna om de gamla vännerna och se fram emot de nya!
Kram kram kram,

Ja det ar ett svart lage. En kompis till mig gjorde samma sak och flyttade till Frankrike for att vara med sin karl. Men insag efter nagra ar att hon inte ville jobba i kassa bara for att vara med honom, sa det tog slut (inte vad du vill hora kanske). For henne stod valet mellan en karriar som hon inte kunde utova i Frankrike - hade fatt borja lasa fran borjan igen - och karln. Nu visade han sig inte vara sa helylle heller, sa valet var lattare for henne.

Nu vill jag inte gora dig deppad med den historian. Det kan ga bra ocksa. Flyttade sjalv till Australien for 6 ar sen och trivs jattebra, men jag flyttade hit for *min* skull (och traffade Mannen har), sa beslutet var inte beroende av ett forhallande.

Men jag kanner igen det dar med att det latt blir att man hanger pa *hans* vanner (och deras flickvanner), det tar *tid* att fa egna goda nara vanner som man kan lita pa. Mina narmaste vanner har ar andra svenska tjejer, det blir latt att man dras till andra i samma situation. Nagot jag har blivit battre pa ar att foresla for jobbarkompisar och studiekompisar att vi ska ga ut pa en fika, men det ar inte alltid man 'klickar' som kompisar.

Hm, vet inte vad jag vill saga egentligen. Mer an att du inte ar ensam. Men nagra losningar har jag tyvarr inte.

Hej!
Jag gjorde som Leone, kom hit och träffade mannen här. Visst kan jag ha hemlängtan ibland, men jag har ändå valt det. Mest saknar jag som du säger alla gamla kompisar.

Jag förstår att ditt fall måste vara jättejobbigt! Har du berättat för din partner att du verkligen offrat allt för hans skull? Hans medlidande kanske gör saken aningens bättre. Kanske kan du gå lite olika kurser för att träffa folk och bygga upp ett "eget" privatliv?

Kanske inte mycket till hjälp, men jag hoppas det går bättre för dej!

Här kommer mina tips.
Känner du några andra svenskar där? Ok, det är inget bra sätt att lära sig språket, men det ger i alla fall en del vänner som du kan prata med. Sen har de säkert kontakter som du kan få användning för. De kanske vet av någon grupp på svenska ambassaben, eller så kanske du kan få starta en.
En språkkurs är också en bra idé. Du kommer iväg hemmifrån (minst) en gång i veckan får träffa folk och träna på språket.
Våga testa din mans vänner, det känns kanske knepigt i början att skapa nya kontakten när ni förstår varann dåligt, men det kanske ger sig och du blir riktigt god vän med någon av dom.
Ta det för vad det är och ta ett steg i taget så ska det nog gå bra för dig att komma dig in i det franska samhället. Lycka till!

Hej!

Jag känner delvis igenom mig i det du beskriver. Sedan 1998 har jag och min pojkvan pusslat ihop vara liv sa gott det gar med tanke pa att han ar fran Kanada och jag ar svensk. Vi studerade i resp. land, och efter examen fick min pojkvan en traineetjänst som innebar 1 ars arbete i Bryssel och ett annat i Budapest. Jag bestamde mig för att säga upp mig fran mitt jobb och flyttade med honom till Ungern förra hösten.

Med facit pa hand sa angrar jag mig inte. JAg hade visserligen turen att hitta ett jobb, men i övrigt sa är man väldigt beroende av varandra och det ar jattesvart att finna vanner.

Nu star vi inför ett nytt svart val. Land/stad fr o m Oktober??? Min darling far troligtvis en tjanst i London, och eftersom jag inte har ngt fast jobb svassar jag val med....Det ar jattejobbigt att bryta upp igen, fixa boende, jobb, kompisar, fa till rutiner..

Jag kan tanka mig att jag söker ngra kurser för att aktivera mig, traffa folk, under tiden jag söker jobb.

Saklart ar jag orolig for min egen "karriär". JAg har en lang utbildning och vill helst arbeta inom min branch, men finns mojligheten? spraket ar ju en stor barriar

Men, kärleken är viktig i mitt liv, samtidigt som min sjalvkansla hanger samman med ett bra jobb, o helst ett roligt och intressant sadant...(jag var i bryssel under 4 manader men lyckades aldrig hitta ngt inom min utbildning.....) :(

Summa kardemumma, det ar svart med ett internationellet förhallande, o uppoffringar kravs. Men det ar viktigt, tror jag, att dessa kommer fran bagge parter. Det ar inte enbart den ena som skall anpassa sig.

Hoppas du hittar ett roligt jobb snart!!
Försök vara talmodig (inte min starkaste sida...) :)

Lycka till med bröllopet!

www.lcs.o.se/

är en jättebra länk! Det är ett nätverk för kvinnor upp till 45 år (40 i Sverige) där man träffas med jämna mellanrum. Man får ett kontaktnät både socialt och ibland även yrkesmässigt.

Man får gå med som gäst ett antal gånger innan man kan väljas in i klubben. Jag kan kanske beskriva det som en möhippa var tredje vecka, för vi gör saker tillsammans som jag nog inte skulle ha gjort/fått tillfälle till annars.

På den sidan jag länkade till, gå in på "länkar" och sedan LC länder och se om det inte finns i ditt land.

Om man flyttar (iallafall inom ett land) så blir man transferrerad till klubben där automatiskt, så då får man ett nytt kontaktnät på kuppen! :) Det gäller nog även internationella flyttar.

Kanske väl värt att kolla upp?

Hej!
Jag flyttade ocksa till frankrike for karlekens skull och aven om jag lart mig spraket sa ar det inte helt latt med vanenr och sa, jag kanner igen mig i det du skriver. Jag vet att det ar svart att aktivera sig nar man kanner sig helt ensam men forsok ga pa nan kvallskurs eller gym eller nat. Vad har du for fritidsintressen?
Vi har det nastan likadant men jag pluggar sa jag hinner inte med sa mycket annat vid sidan om, och han star for det mestra ekonomiskt sett. Men jag vet ju att nar jag far heltidsjobb sa kommer det ju att andras.

Var i frankrike bor du? Jag bor i en forort till Paris sa vi kanske kunde traffas nangang om du bor i narheten?

stor kram fran en som vet hur det kanns

Madame och alla andra,

Annu en som anmaler sig till skaran...Jag flyttade till NYC for karlekens skull och hur mycket jag an alskar min man sa sorjer jag ofta att jag "forlorat" mig sjalv. Jag har ingen karriar, ar ofta ensam och ar aningen deppad. Nu sa ser det ljusare ut da vi styr kosan hemat om ett ar,men jag ar da medveten om vilken situation min man komer att hamna i. Det ar inte latt att hela tiden kanna sig "steget efter" och att alla planer ar baserade pa hans schema och tillganglighet, men som dets er ut nu gar det inte att andra sa mycket. Forsok bara att tala om det mycket och vadra dina kanslor, du ska nog se att du har manga runtom dig som kanner sig lika vilsna....Borde nog visa denna trad for min man, den beskriver mina kanslor sa val, hopplosheten och odugligheten...

Känner ocksa igen mig!!!! Lätt är det inte....

Ocksa välutbildad och stor erfarenhet inom mitt yrkesomrade, men en väääldigt nischad bransch och det krävs kontakter för att fa jobb....

Höll pa att bli galen under ett par manader men nu känns det faktiskt rätt bra!

Själv gick jag en sprakkurs och lärde känna nagra bekanta där.
Tog kontakt med andra svenskar genom alla möjliga siter för svenskar utomlands.
Sökte jobb som hade med svenska och Sverige att göra (marknadsundersökningar per telefon, undervisning i svenska, mässvärdinna för svenska företag etc.). Motsvarar inte riktigt min utbildning men jag försökte leta upp alla chanser att träffa folk och jobba.

Och även om det inte "klickar" pa vänskapsbasis kan man fortsätta ta en kaffe nagon gang eller ga ut och ta en öl. Kanske "klickar" det med hennes kompis, bekannts, granne...?

Förresten - Välkommen till traden Utsalndsbrudar, där finns det fler av samma skrot och korn!

Har har du annu en Svensk som flyttat till Frankrike for karlekens skull!! Jag kanner igen mig i allt det du skriver.
Man forstod ju innan man akte att det inte skulle bli latt att hitta ett jobb som utlanning (om man inte bor i Paris). Men att det skulle vara jattesvart insag man ju inte. Det tog 4 man for mig att overhuvudtaget fa ett jobb! Jag skrev in mig vid Adecco (interim) och har nu fatt ett jobb under 6 man. Jag tror det ar nodvandigt att ha en jobberfarenhet i Frankrike att visa upp i CV't for att man ska kunna fa ngt napp pa ett riktigt heltidsjobb.
Det ar inte heller latt att jobba pa ett annat sprak som man kanske inte beharskar till 100%. Bara det har att veta vem man ska vous'a och vem man kan saga du till. Sen ar det ju en helt annan arbetskultur.. Men nog om jobb.

Ditt problem ar ju att du kanner dig i underlage och det ar fullt forstaeligt. Om man ar en person nagorlunda oberoende sa ar det jattesvart att stalla om sig till att ta emot hjalp och pengar fran en annan person. Jag har matt jattedaligt i perioder pga av detta. Forsokte forklara det for pojkvannen, men eftersom han inte har samma erfarenhet (byta land, prata ett annat sprak, flytta fran vanner o familj) sa kan han inte forsta hur det verkligen kanns.... Sa i och med att man inte har ett jobb, inga pengar, inte kan uttrycka sig som man vill pga sprakforbistring - allt det gor att depression kommer som ett brev pa posten.

Men jag kanner att aven fast jag bara har jobbat ett par dar, sa har det gjort under for sjalvfortroendet!! Klarar jag av det har, sa kommer jag klara allt!!!

Var bor du nagonstans i Frankrike? Jag bor i en stad nara Nantes pa vastkusten.
Ja, jag vet inte om du fick sa mycket tips, men som sagt jag vet hur du kanner dig!!

hej igen alla utflyttare och andra som svarat!
vad GLAD jag blir och vad värmande det är att fa svar fran er!! Det är ALLTID skönt att veta att det är fler i samma situation! Nu angrar jag bara att jag inte skrivit ett inlägg tidigare, för jag bodde nämligen i Paris fram till maj manad i ar (och da kunde ju parisdamerna träffats!) , men nu har vi flyttat till Guadeloupe av alla ställen, som är en fransk ö i karibien.

Ja han har blivit förflyttad...men det är ju självklart jättespännande ocksa! Det är lite svart bara att första när de pratar "creol-franska".....hade äntligen fatt lite sving pa min franska, men nu far jag uppgradera ytterligare...

Det är ett äventyr att bo här och det finns massa sport-aktiviteter man kan göra. Och det hjälper sa klart när man har superhemlängtan och känner sig som en butler/hemmafru...

Ang karriären sa ska jag inte ge upp! Jag designar väskor och skor och problemet är att jag har produktion pa andra sidan jordklotet sa allt gar sa trögt! har verkligen tagit ett steg i fel riktning... Men kanske jag kan hitta andra lösningar här eller...inte vet jag. Det far väl lösa sig med tiden.

Men speciellt ni som är i Frankrike..ska ni pa semester hit en dag sa far ni bara säga till! Da star butlern klar att ta er med runt pa sightseeing....hahaha!

fortsätt att höra av er om ni vill!
je vous embrasse!

halloj, jag har lite trakigt pa mitt jobb sa jag hanger pa har.

Jag kanner mig inte sa himla underlagsen faktiskt. Jag kom hit av egen vilja och traffade honom efter ett tag, jag har pluggat, kan spraket och har som sagt jobb. Kan dock kanna igen mig i svarigheten att hitta vanner. Jag orkar inte lara kannar fler svenskar for de bara aker hem efter nagra ar, och det ar faktiskt jobbigt att investera en massa i nagon och sedan aker de och sa hors man bara da och da. Det ar ju inte sa himla manga nastan 30-aringar som vill skaffa sig nya kompisar. Jag har kommit ratt sa nara min mans kompisars tjejer. De ar typiskt amerikanska dock, sa det tog ett tag innan jag vande mig, (sakert for dem att vanja sig vid mig med).

Madame lycka till med jobb. Det finns inget turistigt du kan gora tills ni har vant er vid on, normerna och hur saker och ting tas hand om, (jobbar med en tjej fran Haiti, och hon lever i en helt annan tidszon fastan hon har varit har i over tio ar, sa jag kan bara imagine hur det ar dar!!)? Tankte ocksa att du kanske kanner dig extra ensam just nu nar ni nyss har flyttat och det ar nytt for er bada. Hitta nagot som ar ditt, lar dig surfa, ta dykcert. eller nagot annat kul. Se det som en positiv grej att du kan utveckla dig sjalv utan att behova jobba och tjana pengar samtidigt. Forstar dig helt och hallet, forsoker inte alls forlojliga din situation, men man hinner faktiskt med bade det ena och det andra i livet. Min mamma visste inte vad hon ville bli forran hon var 37 och da borjade hon plugga om, det har funkat urbra for henne. Ar 54 nu, jobbar igentligen inte med det hon utbildade sig till, men nastan, och ar jattelycklig med det.

Sedan kan jag tipsa dig om internationalswede.com med. Det kanske finns nagon i narheten av dig som du kan hitta dar!! Hoppas det har mejlet kommer med, det kom inte med i annan trad for en annan tjej!!

hej NYCsvensk!

tack for din mail - den kom med! Har varit inne pa linken du gav mig och har nu registrerat mig som första svensk i guadeloupe pa internationalswede.com!

Coolt Madame, lycka till med allt.