känner mig i underläge
Hej alla flotta kvinnor!
Jag har ett dilemma som jag inte helt vet hur jag skall ta mig ur... Har träffat en fransman för ett par ar sedan. Lämnade Sverige och flyttade ner till honom i Frankrike för att satsa pa kärleken som uppstatt mellan oss. Jag sade upp mig pa jobbet och salde lägenheten. Och jag är glad för att jag gett upp allt jag hade hemma, för kärleken spriar och vi skall snart gifta oss. Han är verkligen en fantastisk man pa alla sätt och vis, omtänksam och generös. Hans karriär gar stralande fint och vi har det bra ekonomiskt. Jamen sa fint da...-men JAG da!? Det har inte varit lika lätt for mig att ga vidare med MIN karriär som en gang sag lovande ut. Att komma till ett nytt land, ny kultur, nya vänner och speciellt med ett nytt sprak sa har det inte varit sa lätt att hitta jobb (och lika fantastiska vänner som jag har hemma)!
Jag känner mig därför oduglig och självförtroendet hänger i en tunn trad. Jag har blivit mer inatvänd än jag var tidigare pga sprakbarriären och sa gar jag och deppar och längtar efter MINA vänner och MITT gamla härliga vardagsliv. Jag vet att jag inte borde klaga, men det gör ont inombords och jag har svart att prata om detta med mina vänner (när vi väl ses) och min blivande man förstar inte helt vad jag menar. Han tycker att det är upp till mig att aktivera mig och hitta vänner och jobb för att trivas. - jo, han tar mig med pa massa saker och introducerar mig for alla vänner, men det är ända jobbigt.
Denna situationen gör att jag känner mig i underläge i förhallande till han, och jag känner att jag haller pa att bli en vresig hemmafru vars viktigaste uppgifter är att laga mat och se till att hans skjortor är strukna. Och jag känner mig tvungen att göra detta i och med att det är han som star för det mesta ekonomiskt.
Och ja, jag söker jobb som bara den, men det är ganska tufft i frankrike för arbetslösheten är väldigt hög.
phu! lang mail...men jag behöver lite rad och stöd och evt dela erfarenheter med andra som kanske lämnat sitt hemland eller som har hamnat i "hemmafru-fällan" utan att vilja det.
tack för att nagon lyssnade pa mitt tjat.
kramar fran mig!