vart går gränsen, om otrohet

Dea har redan sagt det jag vill säga (tackar dea *s*). att känslor för en annan är otrohet kan jag inte alls tycka. jag räknar kallt med att det kommer att dyka upp någon form av känslor/attraktion förr eller senare och tycker nog att det är lite naivt att tro att man kommer att gå igenom ett helt liv utan att sådant inträffar. men som dea sa, att vara frestad och låta bli är sann trohet!

Gryning!

Och jag skulle definitivt göra de där sakerna även om min sambo är med! Jag menar, det finns kanske saker jag väntar med till senare. Man kompromissar om vilken restaurant, och vilken film och vilken städdag, och vilka gäster. Hänsyn ÄR viktigt, jag håller med i princip.

Men att inte skratta högt, skämta knäppt, inte fråga ut föreläsare: det skulle jag se som att förändra min personlighet. Jag vill liksom vara äkta med min närmaste. Och jag skulle nog bli förbannad om jag trodde att han skäms för mig.

Och om min sambo sa åt mig att han blev lessen för att jag sover hos min killkompis skulle jag bli förbannad för att han inte litar på mig.

Vilken tur att ni två hittade varandra som funkar så bra ihop och jag och min sambo hittade varann, eller hur!

Att se en förälskelsekänslor gentemot en annan som otrohet är ju bara löjligt, man kan ju inte hjälpa hur man känner. Men går partnern steget längre och börjar uppvakta det andra "kärleksobjektet" på ngt sätt så skulle jag ta det hårdare än "vanlig" uteslutande fysisk otrohet. Jag skulle t.ex bli ledsnare ifall min sambo gick ut och såg en film och åt med en annan tjej och pussade henne och myste än ifall han enbart hade, ursäkta utrycket, rå*nullat henne utan känslor.

Jo, man blir ju lessnare av det.

(Tycker att råknu11 också är känslor. Inte kärlek, men nån slags känslor...)

Dea - Det är klart att det finns känslor där också; kå*het, attraktion. Jag tänkte bara att jag inte behöva skriva ut det eftersom det är rätt uppenbart att det tillhör fysisk otrohet (annars finns det ju ingen "anledning" till otrohet).

Tillägg: Med "rå*nullat henne utan känslor." menade jag romantiska känslor; förälskelse, nykärhet, eller annat djupare intresse.

gryning:

angående din lista om vad du inte skulle kunna göra om din partner var med..
För mig är det tvärtom - jag vill alltid ha min partner med mig..har ju inget att skämmas över någonsin. Vi skrattar tillsammans åt allt och går igenom de mest pinsamma sakerna tillsammans.

Fast det är klart - om det är ett helt nytt och färskt förhållande, så kan jag ju förstå det. Jag och min partner har varit ihop nästan fyra år, varav vi bott tillsammans i 3½år.

Vi har inte "ett helt nytt och färskt förhållande"... men jag förstår om det kan tolkas som skam eller osäkerhet, detta att "anpassa sig".

Men det går på ren automatik? Vissa saker gör eller säger jag inte tillsammans med mina arbetskamrater, av samma skäl. Eller med min mamma, eller som nu med min man. Människor är olika, uppskattar olika saker. Jag vill inte framstå som ospontan, men visst väljer jag mina tillfällen för att spexa. :)

Jag tycker att det finns en solklar gräns för otrohet som är väldigt enkel att förlja: Man gör aldrig något som man inte skulle ha gjort om ens partner fanns närvarande/visste om det.

Alla människor har olika acceptansnivå rörande detta. För vissa så är otrohet en känsla och för andra kan det vara en kyss sex, eller porrsurfande. Det finns egentligen bara en sak som kan definierar otrohet och det är svek.

Det är självklart jätteviktigt att veta var ens partners gränser ligger. De behöver ju absolut inte vara samma som ens egna men det krävs att man respekterar dessa för att man ska kunna ha en gemensam framtid. Det bästa är ju att diskutera ämnet med sin partner för att förtydliga vilka gränser man har.

Jag tycker man är otrogen när man tänker på en annan hela tiden. När man är kär i tanken ungefär. Skulle jag gå runt och tänka på killen jag träffade på krogen i förr går och aldrig sluta tänka på honom, inte äns när jag och min partner har sex. Där är min gräns till otrohet