vart går gränsen, om otrohet

Mycket intressant diskussion.

Jag bestämde förra veckan att jag inte skulle fara och sova över hos min bästa killkompis till helgen. För att min m2b tycker att det vore jobbigt. Först blev jag upprörd över att han alls hade en åsikt, tyckte att det är min RÄTT att fara. Och det är det. Han sa "jag kan inte förbjuda dig, men jag blir inte ledsen om du inte far".

För mig var det så simpelt - jag ville bara hälsa på, surra bort en halv natt och sova den andra halvan. Det handlade inte alls om att vilja vara otrogen mot den jag älskar. Men... Vid närmare eftertanke insåg jag att jag aldrig skulle vilja att HAN sov över hos en tjej han stod nära, en tjej HAN nästan blivit ihop med innan.

Och för mig är det en del av kärleken - en lätt svartsjuka. Jag är din, du är min. Vi, oss, vårt. Att kunna prioritera varandra. Att av respekt och empati kunna skippa något för den andres skull. För att hans mående/känslor är viktiga för mig.

Jag äger honom inte. Jag känner mig inte ägd. Men jag har hans tillit och kärlek liksom han har min. Frihet under ansvar! Vi utgår från att den andra sköter spelreglerna, d v s inte låter någon komma emellan och störa/förstöra det vi har. För honom vore det jobbigt ifall jag sov över hos en kille jag tycker mycket om. Och då prioriterar jag honom genom att besluta att då är det inte värt den konsekvensen.

För mig innebär iofs att lova att vara "trogen" mer än att inte vara otrogen....

Mer bildligt, att vara lojal. Att inte snacka skit om sin partner, att ställa upp för varandra, att inte sätta sina egna intressen över sin partners, att inte sabba för varann.

Men det har ju inget med svartsjuka att göra.

jag tycker att gryning uttryckte det väldigt bra!

jag har nog sagt så här till min kille att det är fritt fram för honom att göra vad han vill med vem han vill men då får han också ta de konsekvenser som kommer efter, att det blir slut etc.

Jag äger inte honom, han äger inte mig, men jag vill inte att han är med någon annan och är han det så får han ta att vårt förhållande tar slut och/eller att han sårat mig väldigt mycket. Detsamma gäller ju mig. men vart gränsen för otrohet går är ju så suddig.

Jag försöker bete mig så som jag vill att han ska bete sig i en "frestelsesituation", och försöker respektera de gränser som jag vet att han vill ha, liksom att jag hoppas att han rspekterar mina gränser.

Bra skrivet gryning !

Gryning! Du är en klok kvinna!!!!! Och verkar lugn, sansad och intelligent!

Man känner inom sig när man passerat gränsen.

EmmaPemma
Kräftan
aco

Tack brudar! Jag blir glad av era kommentarer. :)

För mig är otrohet sånt man inte skulle göra om ens partner var med. Det har förstås en flytande linje men den är inte så mycket att tänja på...

Om min partner var med skulle jag inte:

- skratta lika högt på offentliga platser (för att det generar honom visst?)
- sjunga karaoke med kompisarna hela kvällen (för att det tråkar ut honom)
- skämta lika knäppt (se nr 1)
- ställa en ifrågasättande fråga till en föreläsare (samma som ovan)

Det jag vill ha sagt är väl att jag gör en hel del när han inte är med för att vi är så olika. Jag behöver små utlopp för "hela mig" ibland för att jag annars skulle känna mig kuvad/hämmad. Därför är tjejkompisar så ovärderliga!