Han ställde in vårt bröllop dagen innan vi skulle hämta min klänning

Jag försökte få min man att ställa in bröllopet, och det fanns så många olika anledningar till det. Senast kvällen innan bröllopet sa jag till honom att jag inte ville gifta mig  

Men vi pratade om det varje gång, jag fick ventilera vad som gjorde att jag inte ville. När vi hade förlovat oss så ville inte han gifta sig, utan bara vara förlovade ett tag, så det var när han var redo som vi bokade lokal och berättade för våra familjer och vänner. 

Kan ni prata om det och höra vad det är som gör att han vill ställa in? För mig blev det superläskigt att lova att älska någon i resten av mitt liv när jag vill strypa honom vissa dagar. Vi har varit tillsammans i snart sju år, så att gifta sig borde inte vara en jättegrej, kan man tycka. Men det var det. 

Jag hade sagt att om han släppte taget om min hand skulle jag springa, så han höll den hela dagen. Och det var först när vigselförrättaren började med att fråga honom "tar du..." och han sa ja som jag faktiskt kunde slappna av. 

Vi skulle ha gift oss förra året men ställde in bröllopet då vi båda blev arbetslösa helt oförutsett. Jag hade kunnat gifta mig ändå, bara ha ett enkelt bröllop med våra närmaste, men han övertygade mig om att vi skulle vänta och ha vårt drömbröllop i framtiden istället. Och jag grät floder. Jag ville ju bara bli hans fru. Det var nog därför jag var extra stressad på vårt bröllop nu, jag var hela tiden beredd på att han skulle säga nej och lämna mig, att jag skulle ha gjort allt i onödan. 

Personligen tycker jag att du har all rätt i världen att fråga honom vad det är som gör att han tvekar. Det låter ju på det du skriver som att allt är färdigt och han bara behöver dyka upp och säga ja. Min man tog inte riktigt hälften av arbetet, men typ 40 %. 

Det ÄR stressigt att gifta sig, om man inte bara går till en vigselförrättare på lunchen och har det klart på fem minuter. 

Hur kommer du känna i framtiden? Kan du fortsätta leva med honom och ett löfte om att gifta er "någon gång"? Jag vet själv hur det skar i hjärtat när jag fick höra det, och jag trodde att jag skulle gå sönder. För oss dröjde det bara ett år till att vi faktiskt gifte oss, men det kunde jag ju omöjligt veta då.

Han säger att han blir så stressad kring all uppståndelse. Att det är så mycket att planera. Han trodde väl att vi bara skulle gå till kyrkan i kläder vi hade hemma och sen festa lite med släkt och vänner. Jag vill att det ska vara en speciell fest och inte vilken fest som helst. Som att ha ett färgtema på inbjudningskort, dukning, blommor mm. Det tycker han är töntigt, han tyckte att vi skulle skriva ut inbjudan på vanliga A4-papper.  Jag vill att vi ska fotograferas och ha det som ett minne mm.. Eftersom jag vet hur han känner kring detta så har jag inte pressat honom utan fixat det som är viktigt för mig själv. Har suttit och handgjort 50 inbjudningskort, handskrivna , klistrat och fixat. Dessa kan jag bara kasta nu.
Jag har bara frågat honom vad han tycker om saker för jag vill att han ska vara delaktig. det är ju trots allt VÅR dag och inte MIN. Det var kanske dumt, men det är ju inte kul att planera allt ensam. Har ingen mamma, syster...som kan vara delaktig i planeringen. Därför ville jag att vi skulle dela detta, då jag tycker att planeringen är lika härlig som vår dag skulle bli. Hade hitta in drömklänning, kände mig så vacker. I söndags skulle vi åka och prova den en sista gång och han skulle få se mig i den. Jag hade längtat så mycket att få se hans reaktion när han såg mig i klänningen. Men men ...nu fick jag istället ringa och meddela att hon kunde hänga ut klänningen i butiken igen. 

Usch vad hämskt!
Jag kan knappt föreställa mig det.
Men det där med att killar inte gillar att planera bröllop känns igen. Jag tycker dock att han borde bita ihop och göra detta för din skull nu. Han skulle säkert ha jättekul på själva dagen (och säkert även ha en rolig svensexa) bara att planeringen tar lite kraft.
Jag tycker verkligen att du borde prata med honom igen. Förklara för honom att han sårar dig något djupt och att man inte borde önska en sådan smärta till någon man älskar.
Alla prioriterar olika saker och ni gör säkert ibland saker som han vill mer än dig men som du stäler upp på.
Prata ut om det ordentligt och få honom att verkligen förstå hur du känner. Så han inte tror att det inte är så farligt att skjuta upp det/ställa in det.
Han måste veta exakt vad du känner.

Sörjer: Det låter som att vi hade lite ombytta roller. Jag hade hemskt gärna bara gått till rådhuset och gift mig, fått en ring och varit nöjd. Men min man ville ha hela den stora grejen. Och efter ett tag lyckades han övertyga mig om det. I efterhand skulle jag aldrig ha bytt bort det. 

Min man är ingen detaljperson, men det är jag, så när vi hade bestämt oss för att vi skulle gifta oss och gick igenom vad som skulle vara med så sa han att vissa grejer var fullständigt oviktiga för honom. Men samtidigt sa han "jag förstår att det är viktigt för dig och därför ska vi självklart ha med det". Och det är den inställning som jag tycker är viktig för hela livet tillsammans. Många av hans fritidsintressen är fullständigt ointressanta i mina ögon, men jag lär mig och försöker. Likaså har han intresserat sig för det jag tycker är viktigt. 

Precis som Känner empati skriver så tycker jag att du ska förklara för honom hur djupt det här sårar dig, och att han ställer in det så nära inpå utan att förstå hur ont det gör för dig. Man ska aldrig tvinga någon att göra något de inte vill, och att gifta sig ÄR stort. Det SKA vara stort och viktigt. Annars kan man lika gärna låta bli. 

Jag hade frågat varför han tycker att uppståndelsen blir för stor, ni har ju trots allt barn tillsammans, och mer knutna till varandra kan man inte bli. Det behöver inte bli en jättegrej, utan ni kan gifta er i kyrkan och ha fina kläder och ändå ha en fest där ni firar tillsammans med familj och vänner utan att det blir konstigt. 

Vi hade 60 gäster på vårt bröllop, och det kändes som en vanlig fest med alla våra nära och kära. Förutom att några av dem höll tal, och det var jättefint. Men om ni inte vill sitta där på varsin stol och höra tal och känna er obekväma, undanbe er tal. 

Och jag tycker absolut inte att du var dum som frågade honom i förväg hur han ville ha det, självklart ska bröllopet spegla er båda. Förklara hur mycket du sett fram emot bröllopet och att hans beteende verkligen sårar dig. Att säga att det är töntigt med inbjudningskort och färgtema är bara elakt. Ska ni gifta er och dela resten av livet tillsammans så borde det inte vara raketforskning att ordna ett bröllop tillsammans. 

Jag kan ju säga att både jag och min man var fruktansvärt stressade över bröllopet fast vi hade planerat och fått ordning på allt i god tid. Men vi pratade med varandra om det, och med vänner och folk omkring oss. Mest av allt så var vi båda förväntansfulla över att få gifta oss, och det fick övervinna alla nerver och sammanbrott.

Förlåt att jag skriver så långt. Jag förstår att du är väldigt ledsen, men i och med att jag varit på båda sidor av situationen så förstår jag hur ni känner. Först var jag drivande och min man övertygade mig om att vi skulle ställa in bröllopet, sedan var det han som var drivande och jag hade mer eller mindre panik hela planeringen och försökte avblåsa det. (För att jag var rädd att han skulle säga nej, eller ställa in det precis innan.) 

Herregud, det där låter lite som mitt ex (ja, det finns anledningar till att han är just mitt ex). 

Han friade helt på eget initiativ. Men det var som att han inte fattade att ett bröllop inte bara plötsligt händer en vacker dag. När det började koka ner till konkreta saker som att lägga undan pengar, titta på lokaler, välja datum o s v, blev han märkligt undanglidande och ville inte bestämma något säkert. Då var det ändå tänkt att vi skulle ha ett enkelt bröllop med typ 30 gäster.

Nu hade vi många andra problem och inga barn, så jag valde helt enkelt att lämna honom på ett tidigt stadium. Men jag fattade aldrig hur han kunde fria och sedan bete sig så. 

TS, du har ALL RÄTT I VÄRLDEN att känna dig sårad och sviken. Jag vete fan om jag skulle kunna komma över en sån sak. Det är ju inte bröllopet i sig, även om det också är en besvikelse, utan att han tar så lite hänsyn till dina känslor och allt jobb du lagt ner. 

Och jag tycker inte alls att DU ska ringa runt och avboka saker och förklara för gästerna. Jag tycker HAN ska göra det. Annars tror jag aldrig han fattar vad det är han gjort. 

Jag håller med queen! Det är väl högst rimligt att det är han som får ringa runt och berätta att det inte blir något bröllop och då ta alla frågor om varför! Det ska inte du behöva ta. 

Jag beklagar verkligen. Han borde få ta på sig att avboka allt. Jag vet inte om jag hade klarat av att vara kvar efter något sånt.m

Usch fy, Tänker på dig! Och jag håller också med "Queen" att han ska allt få ringa och berätta och avboka allt!!!

Åh vad jag känner med dig. Min blivande valde att göra nåt liknande för ganska exakt ett år sedan och jag trodde aldrig att vi skulle klara att fortsätta vara tillsammans. Jag gick omkring och väntade på följderna. I mitt huvud var det bara stag 1 att skjuta upp bröllopet, nästa bara måste vara att han drar sig ur vår relation helt och hållet.

Jag kan idag säga att vi har det bättre och han denna gång är med på noterna och kan diskutera detaljer utan att bli gråblek i ansiktet. Tydligen behövde han tid, men det betyder inte att det inte är hemskt när den personen som du vill leva med verkar osäker. jag tycker du ska be honom förklara varför exakt. Ibland hjälper det att säga högt för att det ska kännas bättre.

Och om ni verkligen ställer in hela grejen nu så är det definitivt på hans ansvar att ringa upp varenda människa som måste informeras.

Hoppas det löser sig för dig. Massor av kramar!!!

lämna honom. jag kommer inte skriva en lång förklarning för det känns onödigt. Utan om han kan göra så här är det inte värt ett försök till kasta ut karln