längtar efter att bli gravid

Glöm inte att det finns risker med att bli äldre pappa också.
Barnen får en mkt större risk för att födas med  bland annat autism när pappa är äldre. Risken är tom högre än för en kvinna över 40. (det är väl " den magiska gränsen" vad gäller när man börjar räkna det som riskabelt? )
Det är mkt vanligare bland barn till fäder som var över 40 när barnet föddes med olika sorters AST (autismspektrumtillstånd). Med autism medföljer även fler sjukdomar,(nästan alltid) Autism får man sällan som enda diagnos.  Adhd/autism kombinationer är inte ovanliga, men ofta är det fler neuropsykiatriska tillstånd som "ingår" i diagnosen. Menar inte att oroa er, men liksom det är inte bara din klocka som tickar....

Jg har ingen källa på det mer än min specialpedagog utbildning från universitetet.  
Kan dock tillägga att det är ny forskning.

Med det sagt; 
 Strunta i att man ska vara högutbildad och vara nån jävla jurist eller nåt. 
Ni är precis perfekta som ni är och era barn behöver er kärlek, inte era pengar.
Så länge ni kan få er ekonommi att gå runt utan att gå under med barn, så är det bara att köra, resten löser sig alltid! Det finns ingen perfekt tidpunkt för barn.  

Klart jag kan lura min sambo att jag tar p-piller och sedan bli gravid och hävda att det var en olycka - men det vill jag inte. Vi är två om att skaffa barn och inte förrän båda känner sig redo kommer jag vilja. Jag förstår honom - han vill bli klar med sina studier först. Det är väl inget konstigt? Dessutom hade det varit mycket lättare att skaffa barn nu om det var jag som hade studerat och han som hade fast jobb inom ett halvår - faktiskt. Jag får fast runt december och min rektor har planer på att ha kvar mig så dumt att det precis blir fel där isf. Att leva på en föräldrarpenning och ett studielån - not so much. Att leva på en heltidsinkomst och en föräldrarpenning - helt ok! Och ja. Såhär är det. Om amningen funkar är det faktiskt mamman som "måste" vara hemma först. Och dessutom. Kan jag tänka mig kroppen är lite mörbultad efter något sånt här så tror inte man vill gå tillbaka och jobba så snabbt..Det är inte högutbildning jag är ute efter. Det är inte något lyxhus med alla moderna faciliteter. Jag är ute efter en buffert. Något större bostad (ja, vi bor i en tvåa men båda är musiker så lägenheten är redan för liten.. ska vi då ha ett barn också.. gärna minst en fyra.. och kanske tom som sagt ett hus för att hålla på och flytta är inte min stil!) . En garanti för att vårt barn får de förutsättningar hen behöver för ett normalt liv. Mat på bordet. Barngrejer kostar en jävla massa. Kläder som är hela och rena. Att kunna skämma bort hen ibland när man har lust. Att inte ständigt oroa sig om man har pengar över när månaden är slut - den oron kommer också speglas hos barnet/en. Kanske vill vi tom kunna gå ner i tid när dagen kommer och vi har vårt/a barn så vi får mer tid med barnet/en. Då kan det också vara bra att ha den bufferten man tänker och ha lagt handpenningen på huset. Jag önskar mest att den dagen är här nu så vi kan skaffa barn. För mentalt är jag redo. 

Vänta inte..håller med daniils inlägg, bra skrivet. Fick vårt första barn vid 31 års ålder och vår son är idag 4 år men syskon verkar han tyvärr ej få några. Det händer liksom inget. Men vi har en fantastisk son och till sommaren planerar vi bröllop.

Materiella saker som hus har man hela livet på sig och om du har jobb nu så baseras din föräldrapenning på det och du kan söka jobb undertiden du är föräldraledig, sånt löser sig. Det finns många som är föräldrar och där den ena pluggar. Som sagt vänta inte...

Som sagt... hur mycket jag än vill ha barn nu skulle jag aldrig förmå mig till att lura min sambo på det viset som det finns folk som gör. Jag måste ju respektera hans vilja lika mycket! Sen så handlar inte det ekonomiska om materiella ting - jag pratar om att ha råd med mat på bordet och nödvändigheter till barnet. Jag behöver inte det allra dyraste - men tycker ändå man ska köpa grejer som har bra kvalité till sitt barn. Mitt barn behöver inte ha tusen leksaker - men jag vill inte stå där och känna att jag inte kan ge mitt barn något. Som sagt. Hade rollerna varit omvända. Men ett studielån och en föräldrarpenning... Vi har det tight som det är nu och jag vill att vi ska kunna vara föräldrarlediga i minst 1,5 år. Aldrig att jag sätter mina framtida barn på förskola när de är 1 år på dagen. Och där handlar det också om hur mycket pengar man har. Så jag kan inte hålla med er till fullo i det ni skriver. Jag förstår att man kan klara det om man vill. Men det leder också till enormt mycket mer oro och stress. 

Att lura till sig ett barn är det väl ingen här som uppmuntrat dig att göra heller. Och jag vet faktiskt av en som blev pappa på det viset och det är verkligen ingen väg att gå. Men som sagt, det är ingen här som sagt att du ska göra det heller.

Det vi däremot har gjort är att försöka uppmuntra dig att kanske ta diskussionen igen med din blivande och kanske med lite mer fakta och kött på benen om att livet inte behöver vara "perfekt" för att man ska kunna bilda familj och ha det väldigt bra.

Att leva på en FP och studiemedel är kanske inget drömscenario, nej, men det betyder ju inte automatiskt att du får väldigt lite pengar. Det beror ju lite på vad du tjänar idag. Jag kan inte påstå att barnet kostar så mkt mer än vad barnbidraget täcker. Man behöver inte alls speciellt mkt saker till barnet. Lite kläder någon leksak, barnvagn kanske och babyskydd, en badbalja, en spjälsäng, blöjor och lite andra förbrukningsvaror. Det mesta går att hitta väldigt fint och billigt begagnat. Att bo i en tvåa är kanske inte heller helt optimalt och enligt era planer, men även det funkar bra. Barnet behöver inget eget rum på ett bra tag egentligen. 

Det endel av oss menar är att trots att du/ni ser dessa saker som hinder, så är det inte oöverkomliga saker och situation. Ni skulle förmodligen klara er bra även om ni fick ett barn. Och är längtan tillräckligt stor, så brukar man försöka hitta lösningar. 

Men återigen, man är två om saken och det måste kännas rätt för båda. Jag säger absolut inte att ni ska stressa iväg och börja försöka på en gång, utan ni måste vänta tills det känns bra för er. Att ni är på samma våglängd och att det känns okej för er båda att vänta och att ni är överens om vad ni känner att ni behöver och vart i livet ni vill vara när ni vill börja försöka. Det blir så otroligt tråkigt om en väldigt gärna vill ha barn och skjuter på det för att den andra hela tiden ser hinder i diverse saker och det i slutändan blir så att den som längtar efter barn har väntat förgäves på den andra. Nu säger jag inte att det är så för er, bara att det rent allmänt förekommer.

Alltså, i ert fall så skulle jag börja försöka redan nu. Man vet aldrig hur lång tid det kan ta innan det tar sig - och innan det resulterar i ett levandefött barn.

Riskerna med att låta åren gå, är större än det du är rädd för.

Jag tycker att du och din sambo bör tänka om och tänka rätt.

Ja jag tror faktiskt också att ni oroar er mer än ni behöver när det gäller ekonomin. Ok om ni vill vänta pga andra praktiska saker, som att ni inte tror att ni orkar med en bebis när han pluggar m.m. (men det tror jag inte är något problem), men att vänta pga att ni inte skulle ha råd känns onödigt försiktigt enligt mig. Ni skulle nog klara er fint på de två inkomsterna!

Själv är både jag och min sambo jätteledsna över att behöva vänta med barn, men vi har verkligen inte råd! Jag är den enda med fast jobb och han har inga inkomster alls (inte ens a-kassa) i nuläget, så vi skulle få ut pyttelite om vi bara hade min mammapeng. När det handlar om så låga inkomster tycker jag att man bör vänta med att skaffa barn tills båda har en stabil inkomst, vare sig det är lön eller studiemedel eller något annat. I ert fall tror jag att ni är överförsiktiga och försöker planera livet lite för mycket, och som någon sa så blir livet aldrig exakt så som man tänkt sig. Den ena kan förlora jobbet eller bli sjuk när som helst, eller så hittar ni inte drömboendet snabbt nog, osv.

Självklart gör ni bäst i att vänta tills just ni känner er redo för att bilda familj, men tänk över det vi sagt här i tråden (många olika åsikter, jag vet) och fundera över vilka saker som verkligen är viktiga att ni har avklarade innan ni börjar. Kanske måste inte precis allt på checklistan vara avbockat :)

Jag blir faktiskt lite upprörd över "tänk om tänk rätt". Det vi gör är för mig att tänka rätt. Anonym (förstår) fram tills januari såg vår ekonomi ut precis så = barskrapad. Jag har inte fast jobb men har haft heltidsinkomst sen vi träffades.. sambon har haft ströjobb och ingenting i höstas och jag tvingade honom i princip att börja plugga om han inte skaffade jobb... Vi har inte varit tillsammans jättelänge heller (2 år), kanske 1,5 officiellt och bott ihop i 1 år. 
Vad jag menar är att jag kan få längtan efter att ha barn och måste få prata av mig om det, även om jag vet att tiden att skaffa inte är nu. Och när jag pratar om det med sambon tror han att det är för jag försöker övertala honom, vilket jag inte vill. Jag är med på att vänta. Just nu sparar vi alla pengar vi kan för att få råd att gifta oss om nåt år och för att få råd att köpa vår framtida drömbostad. 
Dessutom har sambon som sagt precis börjat plugga = 4 års studier. 
Jag är alltså helt med på att vi ska vänta i 1,5 år till för att då tror jag förutsättningarna ekonomiskt är bättre och jag tror inte på att man skaffar barn bara några månader efter man blir tillsammans (visst, nu har det gått längre tid än så men jag överdriver lite..). Jag vet folk som fortfarnde är tillsammans med barn och hus även om de råkade bli gravida efter 2-3 månader tillsammans. Jag vet folk som varit tillsammans i 17 år och sedan skiljer sig. Jag säger varken bu eller bä om det. Men ju längre man varit tillsammans ju större chans är det ju att det håller i fortsättningen.. Och jag har stött på många barn genom jobb som har skilda föräldrar där det inte är så bra. Jag menar inte att jag inte tror på mig och min sambo, vi har hunnit med ett par vägskäl (som ekonomin, att efter så kort tid tillsammans betala allt för någon är rätt så påfrestande... ) och vi har det bra ihop. Men jag tror ändå att vi kommer få barn när vi väl känner tiden är rätt, det är den inte nu. Men jag kan fortfarande längta efter barn. 
Det vi gör nu är för oss rätt. Jag ville bara prata av mig. Jag vill inte bli övertygad om att det vi gör är fel eller att jag ska övertala min sambo till något han inte tycker känns rätt.
 

TS: Nej men då förstår jag dig verkligen! Vi har precis samma bakgrund som ni, vi har haft det kämpigt ekonomiskt med bara en inkomst, så även om sambon skulle få jobb imorgon så skulle vi gärna bygga upp bufferten lite i några månader för att återhämta oss. Jag förstår att du behöver få prata av dig här, särskilt om sambon känner sig pressad av ämnet så fort du tar upp det med honom. Det är dock svårt att hålla folks åsikter och tips ute helt från en sådan här tråd :)

Förlåt om jag var med och bidrog med lite för många "tips" men det är alltid svårt att veta hela historien och vad som gör att ni vill/måste vänta. Jag tycker att ni gör helt rätt, ta den tid ni behöver och se till att känna er stabila först :) Jag håller tummarna för både er och oss!

Du råkar inte ha några kompisar du kan ventilera ämnet med, eller är det för känsligt att ta upp det med dem? Jag känner själv att jag inte vill blotta mig själv för mycket med mina vänner när vi ses, samt att det är ett rätt känsligt ämne för många av de par jag känner. Så jag saknar också någon att verkligen prata med, förutom min sambo då.

Tack!
Nej men precis. Det är svårt det där. Jag blev nog mest lite ledsen över kommentaren "gör om gör rätt". För mig är det viktigt att inte behöva oroa mig för att jag inte har råd med det jag vill ge mitt barn när det väl är dags och att då ha en buffert. Jag tänker främst på tid. Är så ledsen över barn jag haft i fsk som är där 50h/veckan för att föräldrarna måste jobba heltid. När vi har våra barn vill jag ha råd att vara hemma 1,5 år (tillsammans) och att båda ska kunna gå ner i tid. Har man skaffat bostad med kontantinsats innan då t.ex. så är det lättare att gå ner i tid tror jag. Visst, om jag skulle bli gravid nu så skulle vi behålla det och lösa situationen - det är båda beredda på och tror att det kommer gå, men vi väljer att vänta för att vi tror det kommer gå bättre.

Jo. Har kompisar.. problemet är att de inte är i samma sits. De som har barn är mycket "vi är kloka och förnuftiga och vet allt bäst" och de som inte har barn, framförallt de som är singlar eller i början av sina förhållanden är lite "ja. du har iaf mer än vad jag har. jag är mer stressad än vad du är" vilket också blir jobbigt. Att komma in i en diskussion för att prata av sig och sedan så faller det in i dessa mönstren.. inte så kul! Så därför kände jag för att prata av mig lite - men ja, inte den effekten jag ville ha kanske.. Jag ville inte bli övertygad om att vänta var fel - utan mer som du skrev - att ni är lite i samma sits. Och att man får lov att ge utlopp för sin längtan även om det inte måste hända imorgon! ;) 

När vi och ni väl skaffar barn så kommer det vara värt all väntan! :) 

Hej!

Jag måste säga att jag förstår TS helt och hållet. Jag är väl inte riktigt i samma livssituation som dig. Jag har heltidsjobb men inte fast. Pluggar samtidigt och hoppas på fast efter att jag tagit examen. Min blivande jobbar heltid, men har inte fast heller.

Vi längtar också efter barn, och har bra förutsättningar både boendevis och arbetsvis. Men vi har också valt att vänta. Varför?

Jag är osäker på om jag skulle palla att jobba, plugga och planera bröllop samtidigt. Jag vill gärna vara gift innan och färdigpluggad, så vår plan är att helt enkelt vänta tills dessa två är avklarade. Jag vill helt enkelt kunna njuta av en graviditet och bara lägga fokus på det utan att ha massa andra moln svävande ovanför mig.

Så du är inte ensam. Vi längtar jättemycket men väljer medvetet att vänta tills det känns 100% rätt !

Skriver från paddan så detta inlägg lär se rörigt ut...

Åh vad skönt att höra! Eller ja. Du förstår.

Precis! Jag känner att jag vill kunna fokusera på barnet när det väl kommit. Inte på att hålla på att planera bröllop och leta hus och oroa mig för hur mycket föräldrardagar vi kan ta innan det tar slut! :P

Men visst får man lov att längta!  

Förstår dig också TS!

Och jag tycker personligen att du tänker rätt då det är rätt för er.

I mitt fall så är vi båda 30. Nyligen gift oss. Maken är egen företagare sedan 10 år och jag påbörjade för 1 år sedan ungefär min tjänst för att bli leggad psykolog. Då jag pluggat utomlands så krävs två års handlett jobb (PTP tjänst) för att få leg.

Har nu ca 9-10 mån kvar av andra året. Jag vill vara klar innan vi skaffar barn. Annars har vi alla förutsättningar boendemässigt, ekonomiskt och viljemässigt. Båda älskar barn och det har alltid varit min dröm att få bli mamma. Jag är faktiskt otroligt förvånad av att jag nu låter karriären gå före lite. Men det känns otroligt onödigt att låta 6 års studier och 2 års ptp avstanna när det är så lite kvar. Däremot tänker jag att jag inte hsr något emot att vara gravid under ptp tiden så att säga. Så länge jag föder efter tjänstens slut. Så om någon månad så lägger jag ner p pillerna.

Hursomhelst, förstår dig verkligen och ni gör det som känns rätt för er. Hade tänkt likadant som er fsktiskt. Och har gjort det också.

Lycka till när det väl är dags!!