Hur känns en skilsmässa?

Men om ni har problem, så kanske ni ska avsluta er relation, så får du träffa någon ny och gifta dig med om några år. Det är ju inte kört bara för att du inte skagifta dig med din nuvarande.

Jag har varit gift, skilt mig och ska nu gifta mig igen.

När jag gifte mig förra gången (första gången) hade vi ett jättefint bröllop. Många gäster, alla var finklädda, fin kyrka på landet, vacker musik i kyrkan, flera av gästerna hade planerat en överraskning i kyrkan: de sjöng en psalm som jag älskar (En vänlig grönskas rika dräkt) i körsättning och jag fick gåshud på hela kroppen. Vi kände prästen, han är god vän till min familj. Jag hade en fin klänning med släp, slöja och kände mig vacker, min man hade frack. Vi åkte häst och vagn till festlokalen, hade en jättetrevlig fest och fantastiskt väder hela dagen. God mat, mycket sång och musik. Allt var toppen och fantastiskt! Efter bröllopet fick vi fina bilder från fotografen och vi gjorde förstoringar som hängde i vårt vardagsrum.

Nu är jag skild. Och det är såklart en jobbig process i sig. Men när jag gifte mig då för 18 år sedan, tänkte jag förstås inte att jag skulle skilja mig. Det var inte min plan. Men nu blev det så. Men jag ångrar inte bröllopet. Och jag tycker ändå att vi hade en fatastisk dag som jag gärna tänker på och blir varm i hjärtat av. 

Men vi hade inte problem när vi gifte oss. Hade vi haft det, hade vi inte gift oss. Våra problem kom senare. Och när de kom, så kämpade vi i många år till, gick på familjerådgivning i flera omgångar och bestämde oss till slut för att det bästa var att skilja oss. Då hade vi varit gifta i 14 år och hade haft problem i ungefär 9 år.

Idag är vi vänner och vi är inte osams. Vi kan prata om allt och vi kan samarbeta som vi måste göra för vi har två barn tillsammans. Den tiden som vi levde ihop är inte bortkastad. Jag har många fina minnen från våra år tillsammans. Men om vi hade fortsatt att leva ihop, hade vi nog varit arga och bittra på varandra, så det är bättre såhär.

Jag kan inte bestämma åt dig. Men jag tycker inte att ni ska gifta er om ni har problem. Red ut dem först, så kan ni gifta er efter det som en belöning åt er själva!

Lycka till!! 

amerika skrev 2013-10-10 08:13:20 följande:Jag kan inte bestämma åt dig. Men jag tycker inte att ni ska gifta er om ni har problem. Red ut dem först, så kan ni gifta er efter det som en belöning åt er själva! Kunde inte ha sagt det bättre själv!

Nej, bröllop kommer inte att bli er räddning. Du är knappast den första som har tänkt så, att man kan förändra en småtrist relation med en riktigt stor och romantisk gest, men det funkar inte. En bekant som tänkte så ville skiljas efter en månad...

Det som ger ett bröllop den starka känslomässiga laddningen är inte hur maffig klänning man har eller hur många gäster det är, det är tanken på äktenskapet och att från och med nu gör vi den här livsresan tillsammans. Det är innehållet i gesten, inte gesten i sig.

En stor fest kommer inte att fixa relationen, men den kan vara ett sätt att fira att man har fixat sin relation. Att fixa sin relation gör man genom att identifiera vad det är som gör att man inte känner sig riktigt lycklig tillsammans, och på olika sätt arbeta för att lösa problemen. Lyckas man inte reda ut det själva tar man hjälp av proffs, familjerådgivning t.ex. Skulle det vara så att problemet är helt vanlig slentrian, att förälskelsefasen är över och vardagen inte känns spännande kanske man behöver arbeta med sina egna förväntningar och att acceptera att livet och kärleken inte alltid kommer att vara en romantisk dröm. Men om känslorna har svalnat på ett mer fundamentalt plan får man fundera på sätt att väcka dem igen, eller i värsta fall fundera på att gå vidare. Inte sällan är det ju så att man känner sig mindre kär om det finns problem eller svårigheter som skaver på samhörigheten, inte egentligen för att man inte älskar sin partner längre.

Så gift er inte nu. Sätt er istället ner och försök sätta ord på vad det är ni känner saknas, vad ni ville uppnå för förändring med ett bröllop och vad det finns för andra sätt att uppnå det. Sen om och när ni lyckas, när ni känner att den här relationen verkligen är något ni vill satsa på och arbeta för resten av era liv, DÅ kan ni ställa till med stor fest för att fira beslutet!

Och du går inte miste om ditt livs fest bara för att ni inte gör det nu. Ni kanske gifter er senare, eller så kommer ni fram till att det är dags att gå vidare, sen kanske du träffar någon annan som du verkligen vill leva med 100% och har festen då. Det är bättre att du gifter dig helhjärtat och strålande lycklig när du är 50, än att du gör det tveksamt och halvhjärtat i ett försök att lösa ett problem som inte kommer att lösas på det sättet.

Jag håller med Aniara4 i allt hon skriver (hela inlägget) men speciellt det här.
Du går inte miste om något.
Allt det du längtar efter kan bli verklighet. Men det är bättre att skjuta upp det något år och verkligen ha rätt anledning till att fira - än att ha lagt alla dom pengarna på något som sedan i efterhand kan kännas onödigt.

Tänk om det nu inte håller och du hittar din livs kärlek om 2 år och ni vill gifta er...
Hur skulle det då kännas att ha gjort det där en gång?
Att inte ha det här underbara att se fram emot med rätt person och av rätt anledning 

Alla par har problem, jag känner inte någon som levt i en långvarig relation där det inte varit några gupp i vägen. Men gemensamt för alla fnurror på tråden är att inget löser sig genom att man ignorerar det. Och att bli naiv och blåögd och tänka "Men vi gifter oss, det är ju romantiskt, då blir allt bra" är nog inte så ovanligt, men det löser heller ingenting. 

Att ni har kommit fram till att ni ska skjuta på förlovning och bröllop innebär inte att det aldrig kommer att ske. Det innebär att ni har sagt att ni inte ska göra det just nu.

Min sambo och jag har planerat bröllop det senaste halvåret (ungefär), men kom fram till ganska nyligen att vi måste skjuta det på framtiden. Det var jobbigt, särskilt när vi bokat lokal, jag har provat klänningar ett tag och allt sådant. Men vi gör det av en vettig anledning. Att det inte är läge just nu. Om det sedan handlar om att vi har problem eller inte råd eller inte kan bestämma oss för hur vi vill göra eller vilka ringar vi vill ha - det är upp till oss att avgöra. Övriga får helt enkelt hänga tillbaka finkläderna i garderoben och vänta snällt ett tag till

För fem år sedan lämnade jag en långvarig relation, vi var förlovade men hade inte planerat bröllop (det hade däremot alla andra i vår omgivning, kändes det som). Det var fruktansvärt jobbigt, och på sätt och vis går det uppbrottet jämföra med en väldigt infekterad skilsmässa. Vi har idag ingen kontakt över huvud taget, och det enda jag kan säga om det är att jag är glad att det tog slut innan vi hade gift oss. Allt blev tillräckligt komplicerat ändå. 

Jag har varit gift. Vi var egentligen alldeles för lika på ett sätt som personer. Dvs att när vi bråkade kunde ingen ge med sig och båda skulle prompt ha rätt. Alltid. 
Sen hade vi även småbarn och fick barn rätt tidigt i förhållandet, så även om jag inte ångrar barnen (de är mitt allt) hade det egentligen med facit i hand varit bra att vänta med det några år. Vi bråkade mer än vad vi var sams, det gick perioder då vi inte bråkade om något men det var just perioder. Precis som det fanns långa perioder som vi aldrig blev klara med bråket utan det bara fortsatte nästa gång någon tog upp det.
Han var den som hade massa intressen och jag var den som var hemma med barnen, mat, tvätt och jobb.. själv. Självklart blev det väldigt mycket bråk om egentid, om vem som gör vad osv.

Men vi tyckte att vi ändå älskade varandra och verkligen ville få det at funka. Så vi gifte oss. Med hela stora balunsen, ett slott, en herrgård, en tv-inspelning som filmade bröllopet, och det var verkligen roligt och fint och alla var imponerade över alla fina förberedelser och pyssel som jag gjort under ett års tid. Mot slutet av planeringen knakade förhållandet ordentligt.
 
Så inte långt efter bröllopet var förhållandet i samma spår igen. Vi valde att skilja oss, och jag har aldrig varit så osams med någon, och samtidigt så livrädd för att förlora barnen, som jag var då. ett års terror med bråk, pajkastning, vänner som vände sig emot en. Tillslut kunde vi komma överens och han slutade att anmäla mig för en massa påhitt.
Det här var den värsta tiden i mitt liv.

 Numer är jag omgift. När vi gifte oss så var allt redan bra. Vi bråkar aldrig, det finns inget att tjafsa om eller gnabbas om för vi kommer överens och tycker om varandra. Jag trodde att sånahär förhållanden var hittepå, men de finns faktiskt på riktigt :) 

om ni känner tvivel så är det bättre att jobba på förhållandet först, innan ni gifter er. Hade jag fått välja om så hade jag gjort så.  

Vilken gripande historia. Så trevligt att du har det bra nu. Och tack för att du delade med dig av detta.

Jag beklagar att ni fått skjuta upp ert bröllop. Men jag antar att ni gör det som är bäst för er.
Lycka till!

Tack för dina kloka ord. Lite så har jag också tänkt. Även om jag inte direkt har deklarerat det här.

Mitt tips är ju då att ni satsar på att planera och genomföra en större fest dit ni bjuder in vänner, släktingar mm.
Hitta en bra anledning (fyller någon av er jämt eller "halv-jämt om något år kanske?).
Behandla det som en bröllopsplanering, leta/ gör inbjudningskort, ta emot anmälningar med allergier osv. Gör bordsplacering... Ja allt som hör ett bröllop till.
Leta efter den perfekta klänningen, bestäm om ni ska ha något tema / färg osv.

Klarar ni er igenom det och kan genomföra den festen och fortfarande vara vänner så kanske ni har kommit varandra närmare på vägen dit.
Och då vet ni ju vad ni gjorde rätt, vad ni vill ändra till nästa gång osv och har den erfarenheten tills ni då kanske börjar planera bröllopet  

Var det slitsamt för förhållandet?
Blev ni ofta ovänner över alla beslut och vad som skulle göras? Har ni kanske beslutat er för att det inte ska vara NI i fortsättningen? Tja då är ni i alla fall en erfarenhet rikare och ni har haft något att "öva" er på tills ni kanske hittar den person som ni vill dela resten av livet med  

Den största lyckan är att få planera mitt liv med min drömman. Att veta att jag ska lova evig kärlek till en man som fyller alla mina behov och som jag aldrig grälar med. Att veta att mannen som har ALLT verkligen känner samma sak för mig,( trots några års förhållande och en stor gård fylld av tungt arbete varje helg ;)). Det är värt mer än 100 prinsessbröllop.

Du ska inte vara rädd för att missa ditt bröllop. Om du gifter dig nu så går du miste om den där underbara och självklara känslan som man får när man träffat den rätte. Kanske kommer den känslan med din nuvarande kille, annars får du gå vidare. Hur som helst så tror jag att du kan hitta den mannen :) bara du tillåter dig att vara kräsen ;)

Jag tror att dom som inte upplevt den ultimata kärleken inte heller har vågat leta, utan stannat kvar i något halvbra i rädslan för ensamhet.

och DU förtjänar ett bröllop som innehåller BÅDE prinsessdrömmar och den perfekta prinsen :) Lycka till!

Idag har vi beslutat att inte! gifta oss. Det är ett fruktansvärt jobbigt beslut.
Men vi hoppas och tror att detta är bäst för oss i slutänden.

Vi kom fram till detta genom att fråga oss själva vad vi vill göra om så där 10-20 år framåt.
Det är svårt att beskriva, uatn att bli för privat, men skall försöka:
Han vill resa 3-4 gånger om året.
Medans jag vill att vi köper ett litet hus i Norra Värmland eller i Norra Norrland och bosätter oss där på landet.
Jag hatar att resa. Han älskar att resa.
Han tycker det är trist på landet om man är där länge. Jag älskar att vara på landet! Uppväxt med det delvis.
Han vill försöka att få jobb inom musik, då han älskar musik. Jag tycker inte alls om musik särskilt mycket.
Jag jobbar med teater och trädgård. Och stortrivs med det.
Jag trivs bäst hemma på fritiden. Medans han vill ut och göra olika saker på fritiden.
Han vill ut och festa med vänner och släkt. Medans jag hellere vill ha en liten middagsbjudning hemma bara.
Han älskar att vara intim med mig. Mendans jag inte alls är noga med det på något sätt.
Så visst är vi lite olika, men vi bråkar inte för den sakens skull, det vill jag starkt säga att vi bråkar sällan.

Våra föräldrar tycker inte om varandra direkt, fast de är inte osams heller. Men väldigt olika! 
De träffas aldrig, pratar aldrig med varandra. De gör det bara då de absolut måste det! 

Tack till alla er i tråden som delat med sig av sina historier. Jag har läst varje inlägg.
Tack för alla kloka ord och extra tack för det stöd som ni har visat mig/oss. 

Det är nog det bästa beslut ni kan ta just nu.
Man vet aldrig vad livet har runt hörnet, och det kan väl mycket väl bli så att just ni två gifter er om ett tag.
Men då av rätt anledning  

Jobba på ert förhållande och se vad som händer
Kram på dig  

Tack så mycket! Det skall vi göra.