• Anneli850

    Mår dåligt

    Vet inte om det här är rätt ställe att dela med sig på? Provade min brudklänning nu, den har blivit för stor- ganska mycket för stor, men den sitter iaf uppe. Jag har gått ned 5kilo sedan jag köpte den. Inte för att jag tränat- utan för att jag mår så otroligt dåligt.

    Har börjat bearbeta en våldtäkt  jag var med om för 9 år sedan och allt är bara svart, vet inte hur jag ska orka. Träna och laga mat har varit mitt sätt att ta mig igenom ångesten- sen har maten blivit en fixgrej och jag äter nästan ingenting. Har kontaktat en mottagning för ätstörningar men har inte fått något svar ännu. Psykiatrin vill itne hjäpa mig eftersom jag redan har en kontakt i en ideell organisation.

    Har haft jättesvårt att orka planera brölloppet, prästen ska ringa till mig och jag vet inte vad jag ska säga till honom när han ringer. Vi har inte planerat något egenltigen när det kommer till vigseln med låtar och så. jag orkar inte. Allt är bokat och klart vi gifter oss 29juni- jag älskar honom och vill verkligen gifta mig. Men det är så tungt nu.

    Min syster håller på att bryta upp med sin sambo också- som skulle vara vår fotograf. Det är jättebra att hon bryter- eftersom hon kämpat så länge men inte fått något tillbaka. Förhoppningsvis är någon av de fina själar som kommer på bröllopet fotokunnig och kan ta lite fina bilder..Jag är inte så noga med att det ska vara perfekt, bara vi får ett minne- en bild

    kände att jag behövde dela med mig lite.

  • Svar på tråden Mår dåligt
  • Nami

    Det är nog bra att dela om man känner för det oavsett plats :)


    Det ideella, hur ofta har du kontakt där? känner du att du får den hjälp du behöver eller tror du att du skulle behöva mer? De kanske isf kan hjälpa dig att komma till rätt instans.


    Jag har haft lite sådana problem förut, maten är fortfarande en fix idé med vissa saker men jag äter och väger normalt nu iaf. Jag försöker fokusera på vad som är i maten, det nyttiga och det bra. Det hjälper mig. Men det är ju ett tag sedan jag var där du är nu tror jag. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här men att kämpa är nog det enda som funkar. Se dina possitiva sidor, en sak om dagen och tro på att det blir bättre om du kämpar.


    Du kanske ska vara ärlig med prästen, säg att du har väldigt mycket just nu. En del av prästskapet är ju också att hjälpa människor så det borde inte vara konstigt. Och din partner, planerar ni tillsmns? Be om hjälp!


    Hoppas du snart får huvudet över vattenytan och kan se att du är på väg uppåt!

  • jimmyojennifer

    Jag har tillbringat mycket tid med att bearbeta inte en utan två våldtäkter. Den första skedde när jag var 14 år den andra för 3 år sen.
    Det är otroligt påfrestande till och från men det som hjälpt mig är att sortera saker och ting.


    Så försök tänka


    Våldtäkten- vidrigt och smärtsamt bearbeta försig.

    Maten- Fortsätt jobba på att hitta någon som kan hjälpa dig reda ut det. Eftersom du har erkänt för dig själv att det är ett problem, gör ett mat schema. Ställ klockan på mobilen. Ät små mål med 3 timmars mellanrum.


    Bröllopet- Roligt, spännande, underbart


     


    Försök att inte blanda ihop det olika sakerna. Gör små mentala fack i huvudet där du sorterar sakerna. Bröllopet är något fantstiskt underbart och härligt och ska inte överskuggas av annat otrevligt. Sätt dig ner och planera lite bröllop. Lägg en liten stund och intala dig självmentalt att nu ska jag planera bröllop, det här är roligt och givande det här mår jag bra av. Så försöker du lägga det andra tråkiga åt sidan så länge.


    För mig att bearbeta mina otrevliga händelser är känslan av att jag är en vinnare, jag ska inte låta det lägga en mörk hinna över mitt övriga liv. Jag måste få tillåta mig själv att hela tiden gå framåt och njuta av livet och av roliga händelser. Få vara lycklig! Det är otroligt viktigt att tillåta sig själv att vara glad.


     


    Angående din syster förstår jag att det är jobbigt, dels för att det är din syster och man lider med dom man älskar och dels för att tanken var att hennes föredetta skulle ha tagit korten.
    Försök att inte gräva ner dig för mycket i din systers känslor utan hon vet nog att du finns där och stöttar ändå utan att du är för känslomässigt engagerad. Kan ni fråga hennes föredetta om han kan ta korten ändå trots omständigheterna?
    Annars kanske ni ska be ett par personer ur den närmaste skaran att ta kort. Vet ni någon som är lite intresserad kanske?


     


    När prästen ringer, säg sanningen. Berätta vad du går igenom och att du behöver lite vägledning. En prästs jobb är bland annat att stötta och vägleda och om du berättar vad du går igenom så kommer han nog kunna guida dig i vigsel djungeln.


     


    Lycka till! Stor Kram!


    Framtiden är den du själv skapar
  • Chinchilli

    Håller med ovanstående, tala om allt för prästen!! Alla präster som jag träffat har varit otroligt engagerade i personer som sökt sig till dem och det kan ofta vara en perfekt "avlastningsmänniska" för de har ofta hört många tråkiga händelser och kan komma med klok vägledning och goda råd (och inte predikningar).

    Lycka till och styrkekram! 

  • Anonym (Andra sidan)

    Jag har också blivit utsatt för en våldtäkt, då av en pojkvän som jag lyckades lämna först flera år senare. Det har tagit mig många år att jobba mig igenom alla jobbiga känslor som hört till, men jag har hela tiden haft min pojkvän som stöd. Han har fått ta mycket skit, men har funnits som en klippa under hela tiden. Så här i efterhand önskar jag att jag inte lagt lika mycket på honom, men vi har klarat det ändå. 

    Kan du ta kontakt med sjukvården och förklara hur allvarligt det är, att du är deprimerad (för så låter det på dig) och att du behöver professionell hjälp nu direkt? Ideella organisationer i all ära, men jag har vänt mig till sjukvården för att få hjälp som fungerat. Det viktigaste jag lärt mig under de år jag gått i terapi är att de kan ge dig hur många verktyg och tips som helst, men det är du själv som måste hitta ett sätt att använda dem på. För mig började saker och ting ljusna för ett halvår sedan. Då vaknade jag en morgon och var inte deprimerad eller rädd längre. 
    Det var inget magiskt som hände då, utan ett tag innan hamnade jag i en situation öga mot öga med förövaren. Jag gick "vinnande" ur det eftersom jag lyckades strunta i honom fullständigt. Då kunde jag förstå att han inte längre är värd min energi, för det kostar massor av energi att hata eller vara arg och ledsen. Det gjorde att jag kunde gå vidare på något vis.

    Det viktigaste du kan göra är att låta det ta tid, men kom ihåg att det går över. Minnet kommer aldrig att försvinna, men det bleknar och går till slut veckor och månader mellan tillfällena man tänker på det.

    Jag har tacklat problemet genom att trösta mig med socker, vilket innebär att jag på något år lagt på mig ungefär 15 kilo. Nu när jag vaknat ur dvalan och insett att jag är way beyond ett normalt BMI så kommer det krävas mycket för att komma tillbaka. 
    Att du slutar äta eller äter mycket mindre än förut är att försöka ta kontroll när du upplever att du inte har någon kontroll. Det är vanligt, och innan jag började äta massor av socker åt jag inget alls. Jag har inget magiskt ord att säga som gör allt bra, bara att du inte är ensam och att det kommer bli bättre. Försök prata med någon som står dig nära också, någon som kan hjälpa dig. Någon som kanske kan äta lunch eller middag med dig varje dag om du gärna hoppar över att äta när du är ensam. 

    Det blev ett långt svar, men jag har grubblat mycket över det här själv innan lösningen för mig dök upp från ingenstans. Min lösning behöver inte vara din däremot.

  • Anneli850

    Tack så otroligt mycket för att ni delar med er det betyder verkligen mycket! Jag pratar med min kontakt varannan vecka, väntar p å att han ska meddela på mejlen om jag får träffa terapueten från hopp, som ligger i samma hus också. Jag trivs så otroligt bra med honom och jag brukar verkligen inte lita på människor och kunna öppna mig- absolut inte för män. Det är väll därför jag vägrar låta psykiatrin ta ifrån mig min kontakt som fungerar- bara för att dom inte vill hjälpa mig om jag också har kontakt med honom.."vi jobbar inte så"..

    Jag ska träffa min läkare nu 12 Juni men jag har inga stora förhoppning hon stampade ganska hårt på mig när jag träffade henne första gången. Har träffat två andra läkare efter henne- antar hon varit sjukskriven. och nu ska jag tillbaka till henne. Jag är väldigt orolig för mötet, att hon ska vara otrevlig mot mig. Hoppas jag kan stå på mig iaf. Ska byta mottagning efter det mötet, både för att jag tycker deras vård är dålig och för att jag nyligen flyttat och inte orkar åka 45minuter fram och tillbaka för 25min samtal.

    Matlisan låter väldigt smart helst att sätta upp tider då jag ska äta. Jag är ju arbetslös eller arbetssökande och spenderar nästan all tid hemma. Att maten blivit en kontroll tror jag stämmer. Jag har väll "hetsätigt" mycket i tonåren då jag mått dåligt, skämts för det och mått ännu sämre. Gjorde en sådan sak för ca 2-3 år sedan då jag gick upp 10 kilo. Tror jag är väldigt rädd att hamna där. Så jag undviker allt sött istället, har ingenting hemma inte ens ett paket socker. Känner mig duktig då jag tar en kopp kaffe istället för äter lunch- jag känner ju att det inte är bra. Att tankarna är störda. Det som är jobbigt också är att det är så lätt att få positiv feedback när man går ned i vikt. Tycker ändå jag är väldigt öppen med mina problem, men det känns som att alla tycker att jag överreagerar. Min kontakt avslutade vårt samtal med "fortsätt träna"...vilket inte gjorde mina problem bättre- men det var istället för att skada mig på andra sätt. så jag kan kanske förstå den tanken ändå. Men det hjälpte väll inte mig att han började prata om att laga mat och nästan skrattade lite åt att jag var vegetarian och åt "smal" mat...ATt när man är 43 så bryr man sig inte så mycket. Det blir lättare än om det är svårt att tro- ja men jag skulle gärna sluta äta och träna tre gånger om dagen varje dag.

    Låter vädigt härligt att få vakna och känna att det känns bra- kan känna igen det lite..den där lättnaden i kroppen har varit där någon gång men det var ett bra tag sedan nu.! Tycker det är svårt för det är ju inte minnena på att han våldtog mig som snurrar utan mer "allt annat" som rör det. Det byggs ju upp en hel del saker på 9 år. Svårt att förklara, det är ett stort kaos bara. Får jag förtroende för prästen ska jag nog försöka berätta att jag inte mår bra. Min mamma förstår inte alls varför jag är så "ointresserad" och säger saker som "allt kan väll inte vara jobbigt"..Hon vet inget. Jag vill inte berätta men det är oerhört jobbigt att ljuga, helst när man nästan får skit för det, trots att man ändå kämpar med något så stort. :/

    Ska verkligen ta till mig era ord. Värmer mycket!

    /a

  • Anonym (Solrosfröt)

    Jag har också varit där du är idag.
    Blev både sexuellt utnytjad som barn, Våltagen som 13åring  och lyckades ta mig loss från ett våldtäktsförsök när jag var 25.
    Berättar du nånting för din blivande om hur du mår? De är mer förstående än man tror många gånger.
    Jag håller med om vad jimmyojennifer säger.
    Prata med prästen om du känner att du vill ha ytterligare personer att tala med. Kyrkan har fri rådgvning och samtal.
    Jag hoppas verkligen att du tar dig framåt på ett bra sätt.

  • Kalaspinglan

    Jag tycker du ska ge psykiatrin en påstötning till, jag tror du behöver professionell hjälp av någon som är legitimerad psykoterapeut, oavsett om personen är leg.psykolog eller psykiater i grunden (med vidareutbildning i psykoterapi).

    Ideella organisationer i all ära, men jag tycker det låter som att du behöver få hjälp av en person som använder sig av metoder som bevisligen hjälper. Vem som helst kan lyssna på vardagsproblem, men för att bearbeta svåra trauma behöver man utbildning.

    Man kan tyvärr stjälpa mer än hjälpa om man tar sig vatten över huvudet med en patient som kommer för samtalsterapi. Psykologi och psykoterapi är ganska svårt, och man behöver utbildning och insikt om vilken skada man kan vålla om man vill hjälpa mer än ens egna kunskaper räcker till.

    Dagboksskrivning är en sak som faktiskt är vetenskapligt bevisad att hjälper (dock inte som enda hjälp när det rör sig om allvarliga problem som t.ex. våldtäkt).

    Den här organisationen du har kontakt med, har de utbildad personal? Dvs. personer med legitimation. Inget "diplomerad terapeut" eller "livscoach" osv. Jag tycker du kan hålla kvar dem som stöd, men söka dig till vården för din huvudsakliga hjälp.

    Det kan hända att du kunde ha nytta av psykofarmaka, men det är givetvis en läkare som ska göra den bedömningen. Var totalt ärlig när du träffar läkaren, ha gärna några stödord på en lapp så du säkert kommer ihåg allt när du är där. Om du känner att du behöver gråta, gråt! Läkare är ganska härdade, det är *inte* ovanligt att en patient gråter på mottagningen.

  • Anneli850
    Kalaspinglan skrev 2013-05-17 17:19:10 följande:
    Jag tycker du ska ge psykiatrin en påstötning till, jag tror du behöver professionell hjälp av någon som är legitimerad psykoterapeut, oavsett om personen är leg.psykolog eller psykiater i grunden (med vidareutbildning i psykoterapi).

    Ideella organisationer i all ära, men jag tycker det låter som att du behöver få hjälp av en person som använder sig av metoder som bevisligen hjälper. Vem som helst kan lyssna på vardagsproblem, men för att bearbeta svåra trauma behöver man utbildning.

    Man kan tyvärr stjälpa mer än hjälpa om man tar sig vatten över huvudet med en patient som kommer för samtalsterapi. Psykologi och psykoterapi är ganska svårt, och man behöver utbildning och insikt om vilken skada man kan vålla om man vill hjälpa mer än ens egna kunskaper räcker till.

    Dagboksskrivning är en sak som faktiskt är vetenskapligt bevisad att hjälper (dock inte som enda hjälp när det rör sig om allvarliga problem som t.ex. våldtäkt).

    Den här organisationen du har kontakt med, har de utbildad personal? Dvs. personer med legitimation. Inget "diplomerad terapeut" eller "livscoach" osv. Jag tycker du kan hålla kvar dem som stöd, men söka dig till vården för din huvudsakliga hjälp.

    Det kan hända att du kunde ha nytta av psykofarmaka, men det är givetvis en läkare som ska göra den bedömningen. Var totalt ärlig när du träffar läkaren, ha gärna några stödord på en lapp så du säkert kommer ihåg allt när du är där. Om du känner att du behöver gråta, gråt! Läkare är ganska härdade, det är *inte* ovanligt att en patient gråter på mottagningen.
    .Testar att citera dig, såg inte att man kunde göra det

    hej
    . Organisationen heter "1000-möjligheter" dom skriver på sin sida "Vi arbetar inte med behandling, utan fungerar som medmänniskor – med extra kunskaper och kompetens". Det är väll just det jag tänker på, att dom ändå har kunskap om vad dom pratar om. Han vet ju vad han pratar om- eftersom annars skulle han inte kunna säga de saker han sagt och ta emot det jag berättat hittills.

    Men jag förstår din reaktion, och att jag behöver en kontakt som är utbildad. Förhoppningsvis svarar kontakten från hopp- som är terapuet och specialicerad på sexuella övergrepp. Vore skönt att få gå till Ett ställe. Men jag ska självklart fortsätta kämpa och leta. Har börjat förstå att man inte ska nöja sig, utan man ska leta tills man hittar rätt. Men, det spelar också stor roll vem man får träffa- om man känner någon trygghet med personen, tillit, trygghet.

    Det första psyk gjorde var att  sätta in en ny antidepressiv medicin till mig - sen har dom ju inte gjort så mycket mer. satt mig i kö på gruppterapi som aldrig drar igång, pratat med en skötare som samtalskontakt som "tror att jag kanske" kan ha ptsd. ..

    min läkare sket fullständigt i att jag grät sist...Rynkar på näsan..inte en reaktion utan ett hm.. och stirrande in i datorn.
    det tycker jag är dåligt bemötande. ursäkta nu kommer min irritation fram i inlägget.

    Jag är tacksam för dina ord.
  • Kalaspinglan
    Anneli850 skrev 2013-05-18 14:54:45 följande:
    hej
    . Organisationen heter "1000-möjligheter" dom skriver på sin sida "Vi arbetar inte med behandling, utan fungerar som medmänniskor – med extra kunskaper och kompetens". Det är väll just det jag tänker på, att dom ändå har kunskap om vad dom pratar om. Han vet ju vad han pratar om- eftersom annars skulle han inte kunna säga de saker han sagt och ta emot det jag berättat hittills.

    Det första psyk gjorde var att  sätta in en ny antidepressiv medicin till mig - sen har dom ju inte gjort så mycket mer. satt mig i kö på gruppterapi som aldrig drar igång, pratat med en skötare som samtalskontakt som "tror att jag kanske" kan ha ptsd. ..
    Klippte lite i ditt inlägg.

    Många personer kan vara väldigt empatiska och duktiga lyssnare, men utan utbildning (och legitimation!) är det väldigt svårt att hjälpa en patient att bearbeta sitt trauma på ett BRA och hållbart sätt. Terapeuter med legitimation från Socialstyrelsen arbetar utgående metoder som man kunnat bevisa vetenskapligt att fungerar. Leg.psykoterapeuter är medvetna om vårdetiken och känner till grejer som t.ex. överföring och annat som är av stor betydelse för det terapeutiska arbetet. Det gör inte en privatperson.

    Utgående från det du skriver så verkar det som du har ett/flera trauma du behöver få bearbeta. Detta kombinerat med ångest och matproblematik anser jag bör behandlas av en utbildad person, ingen privatperson, oavsett hur snäll och förstående hen än verkar. Du kan ha kvar den personen som stöd, men låt en psykolog sköta behandlingen! Jag vill inte hacka på den person som du använder som stöd, men det är typiskt att en icke-utbildad person inte inser att hen tagit sig vatten över huvudet när en patient som du söker hjälp.

    Tystnadsplikten är dessutom 100 % pålitlig om man går till en psykolog/psykiater, eftersom de kan få en anmärkning om de bryter mot sekretessen som råder inom vården. En ideell organisation med frivilliga stödpersoner kan säkert ha interna sekretesskrav för dem som arbetar inom organisationen, men det är inte samma sak som den lagstadgade sekretessen som råder inom vården.

    Jag tycker du ska be din läkare om remiss till psykolog/psykiater för utvärdering av din situation. Nämn ätstörningarna!
    Antidepressiva läkemedel kan vara en bra början för att bryta en depression (och i svåra fall nästan oundvikligt), men jag anser att du behöver terapi också. Om gruppterapin aldrig drar igång, säg att du vill gå i individuell terapi istället. Nöj dig inte med en sjuksköterska -- hon ska dessutom inte ställa diagnos på dig, det är en läkares uppgift!
  • Anonym (Andra sidan)
    Anneli850 skrev 2013-05-18 14:54:45 följande:
    Men jag förstår din reaktion, och att jag behöver en kontakt som är utbildad. Förhoppningsvis svarar kontakten från hopp- som är terapuet och specialicerad på sexuella övergrepp. Vore skönt att få gå till Ett ställe. Men jag ska självklart fortsätta kämpa och leta. Har börjat förstå att man inte ska nöja sig, utan man ska leta tills man hittar rätt. Men, det spelar också stor roll vem man får träffa- om man känner någon trygghet med personen, tillit, trygghet.

    Det första psyk gjorde var att  sätta in en ny antidepressiv medicin till mig - sen har dom ju inte gjort så mycket mer. satt mig i kö på gruppterapi som aldrig drar igång, pratat med en skötare som samtalskontakt som "tror att jag kanske" kan ha ptsd. ..

    min läkare sket fullständigt i att jag grät sist...Rynkar på näsan..inte en reaktion utan ett hm.. och stirrande in i datorn. 
    det tycker jag är dåligt bemötande. ursäkta nu kommer min irritation fram i inlägget.

    Jag är tacksam för dina ord.
    Posttraumatisk stress är inte helt omöjligt att du har, det är en vanlig reaktion när man varit utsatt för något traumatiserande. Jag har det, och det är det enda av mina problem som jag kommer få kämpa med under lång tid, men den har också blivit bättre nu. 

    Som Kalaspinglan säger tror jag att du behöver hjälp av en utbildad, legitimerad person. Läkaren du har träffat verkar inte vara något att satsa på, gå vidare istället. Om du inte kommer överens med en eventuell framtida samtalskontakt eller psykolog så har du alltid rätt att byta till någon som känns bättre. 

    Angående att du inte sagt något till din mamma, vad tror du det beror på? Jag berättade för min familj och för mina närmaste, och allihop har blivit arga, men aldrig på mig. Det absolut viktigaste är att det aldrig någonsin varit ditt fel, och oavsett allt som hänt runtomkring dig har du ingen skuld i det hela. Jag tyckte att det som hände var mitt eget fel under många år, och jag hade inte kunnat göra något för att ändra på det. Om jag hade berättat för någon då det hände hade saker och ting sett annorlunda ut idag, men jag vågade inte - och jag har förstått varför också.

    Alla pusselbitar har ramlat på plats nu, och jag ser mig inte som ett våldtäktsoffer. Den jag var tidigare var ett offer, nu är jag en ny, stark person med livet framför mig. Att jag haft någon att prata med, både professionella och nära vänner som fått avlasta min blivande man i tröstandet, det är vad som har räddat mig.
  • Anneli850

    Hej. blir ett kort svar har inte så mycket ork..Tacksam för era ord.

    Jag har tagit kontakt med Vårdcentralen idag, fått en tid nästa vecka- men blivit tvungen att omboka den..så det dröjer nog lite längre då.. Får se vad som händer, jag berättade alla olika delar. Har börjat få magkatarr igen...och resten av magen är kaos också.. tror jag hamnade i något skov. Har penga och jobb-panik...samtidigt som allting bara snurrar.. En vän försöker få mig att se till så att jag blir sjukskriven, att det inte är någon ide att jag söker ett jobb som jag inte kommer klara av.  Att jag måste få låta det ta tid, verkligen få satsa allt på bearbetningen. Det sägs ju vara jobbigast fårn början...kanske går att inte vara sjukskriven så länge- Är rädd att läkaren inte anser det vara tillräckligt allvarligt.. att dom inte kan hjälpa mig- att jag med andra ordn inte får  någon som helst hjälp.

    Känns falskt att gå in på arbetsförmedlingen och säga jag kan jobba 100% och pendla och allt. Bara för att det är enda sättet att få rätt till a-kassa (som jag förstår det). När jag känner på mig att det inte kommer att fungera, jag har gjort det en gång tidigare vilket slutade i att jkroppen inte tog upp något utav det jag åt.
    Funderar fortfarande på mina föräldrar.. känns väldigt svårt. Vi får se. ska försöka stå på mig och berätt apå något sätt är bara väldigt osäker på hur.

    Vet att jag inte orkar egentligen..

  • Kalaspinglan

    Jag TROR att sjukskrivning kanske skulle vara bra för dig, men det är svårt att säga utan att ha träffat dig. Jag hoppas du får komma till en trevlig och empatisk läkare som tar sig tid att lyssna på dig. Om du råkar ut för någon som inte tar dig på allvar, försök boka in dig til nån annan.
    Inför läkarbesöket kan du läsa denna sida: www.lj.se/infopage.jsf&childId=15048 den verkar rikta sig till sjukvårdspersonal, men du kan ju titta på den i alla fall. Det finns några diagnostiska tester där (som pdf), skriv ut dem, fyll i och ta med till läkaren!

    Jag kan förstå det där med att inte vilja berätta för föräldrarna. Tyvärr är inte mina föräldrar heller speciellt duktiga på det här med empati och stöttning, så jag är ganska selektiv när jag berättar saker för dem. De har helt enkelt inte kapacitet att inse t.ex. att en deprimerad person inte kan "rycka upp sig" och tror att allt handlar om inställning: "det är inte hur man har det , utan hur man tar det" kunde vara deras motto.

    Om du känner att du vill berätta för dina föräldrar, men inte vet hur du ska göra det, så kan du kanske skriva ett brev till dem? Då kan du ta god tid på dig och lägga fram saken på ett genomtänkt sätt.

    Lycka till med allt, jag hoppas verkligen du får hjälp!

  • Anonym (Andra sidan)
    Anneli850 skrev 2013-05-21 15:08:21 följande:
    Hej. blir ett kort svar har inte så mycket ork..Tacksam för era ord.

    Jag har tagit kontakt med Vårdcentralen idag, fått en tid nästa vecka- men blivit tvungen att omboka den..så det dröjer nog lite längre då.. Får se vad som händer, jag berättade alla olika delar. Har börjat få magkatarr igen...och resten av magen är kaos också.. tror jag hamnade i något skov. Har penga och jobb-panik...samtidigt som allting bara snurrar.. En vän försöker få mig att se till så att jag blir sjukskriven, att det inte är någon ide att jag söker ett jobb som jag inte kommer klara av.  Att jag måste få låta det ta tid, verkligen få satsa allt på bearbetningen. Det sägs ju vara jobbigast fårn början...kanske går att inte vara sjukskriven så länge- Är rädd att läkaren inte anser det vara tillräckligt allvarligt.. att dom inte kan hjälpa mig- att jag med andra ordn inte får  någon som helst hjälp.

    Känns falskt att gå in på arbetsförmedlingen och säga jag kan jobba 100% och pendla och allt. Bara för att det är enda sättet att få rätt till a-kassa (som jag förstår det). När jag känner på mig att det inte kommer att fungera, jag har gjort det en gång tidigare vilket slutade i att jkroppen inte tog upp något utav det jag åt.
    Funderar fortfarande på mina föräldrar.. känns väldigt svårt. Vi får se. ska försöka stå på mig och berätt apå något sätt är bara väldigt osäker på hur.

    Vet att jag inte orkar egentligen..
    Din kropp protesterar för att ditt huvud inte orkar, det är fullständigt normalt och en naturlig reaktion på något traumatiskt. Gå till vårdcentralen med inställningen att du SKA ha hjälp. Om den du träffar inte lyssnar eller är oförstående, be om att få träffa en annan. Det krävs massor av energi som kan vara svår att hitta när man mår dåligt, därför kan det vara bra att ha någon med dig som kan sitta i väntrummet och hjälpa dig efteråt om du inte orkar själv. 
    Jag tror att du precis som du säger måste få satsa allt på bearbetningen. Var bara beredd på att du kommer må dåligt då. Att börja rota i minnen och händelser är äckligt jobbigt, men att reda ut skiten och sedan få se samband och att inget, absolut inget, är ditt eget fel, det kommer att göra skillnad.

    Precis som Kalaspinglan skriver tror jag att ett brev kan vara en bra lösning. Då får du tid på dig att skriva, tänka och formulera dig, och dina föräldrar kan läsa brevet flera gånger om de vill smälta det som står. Det är tungt att berätta för närstående vad man varit med om, för de kommer att må dåligt för din skull. Men samtidigt finns de där och kan stötta, något de absolut inte kan om de inte vet.
    Efter många år av tystnad kan jag prata med dem jag umgås med och säga vad som hänt, utan att de ser på mig annorlunda. Det förklarar en del av vem jag är och vad jag gör, och senast fick jag höra av en vän som känt mig länge men som först nu fick veta att det märks på mig att jag mår bättre och är friare nu. Såna ord värmer och gör att det blir lättare att se fram emot när allt är ännu lite bättre. Framåt är enda hållet att gå. Det som har varit kommer aldrig tillbaka. 
Svar på tråden Mår dåligt