Inlägg från: Anneli850 |Visa alla inlägg
  • Anneli850

    Mår dåligt

    Vet inte om det här är rätt ställe att dela med sig på? Provade min brudklänning nu, den har blivit för stor- ganska mycket för stor, men den sitter iaf uppe. Jag har gått ned 5kilo sedan jag köpte den. Inte för att jag tränat- utan för att jag mår så otroligt dåligt.

    Har börjat bearbeta en våldtäkt  jag var med om för 9 år sedan och allt är bara svart, vet inte hur jag ska orka. Träna och laga mat har varit mitt sätt att ta mig igenom ångesten- sen har maten blivit en fixgrej och jag äter nästan ingenting. Har kontaktat en mottagning för ätstörningar men har inte fått något svar ännu. Psykiatrin vill itne hjäpa mig eftersom jag redan har en kontakt i en ideell organisation.

    Har haft jättesvårt att orka planera brölloppet, prästen ska ringa till mig och jag vet inte vad jag ska säga till honom när han ringer. Vi har inte planerat något egenltigen när det kommer till vigseln med låtar och så. jag orkar inte. Allt är bokat och klart vi gifter oss 29juni- jag älskar honom och vill verkligen gifta mig. Men det är så tungt nu.

    Min syster håller på att bryta upp med sin sambo också- som skulle vara vår fotograf. Det är jättebra att hon bryter- eftersom hon kämpat så länge men inte fått något tillbaka. Förhoppningsvis är någon av de fina själar som kommer på bröllopet fotokunnig och kan ta lite fina bilder..Jag är inte så noga med att det ska vara perfekt, bara vi får ett minne- en bild

    kände att jag behövde dela med mig lite.

  • Svar på tråden Mår dåligt
  • Anneli850

    Tack så otroligt mycket för att ni delar med er det betyder verkligen mycket! Jag pratar med min kontakt varannan vecka, väntar p å att han ska meddela på mejlen om jag får träffa terapueten från hopp, som ligger i samma hus också. Jag trivs så otroligt bra med honom och jag brukar verkligen inte lita på människor och kunna öppna mig- absolut inte för män. Det är väll därför jag vägrar låta psykiatrin ta ifrån mig min kontakt som fungerar- bara för att dom inte vill hjälpa mig om jag också har kontakt med honom.."vi jobbar inte så"..

    Jag ska träffa min läkare nu 12 Juni men jag har inga stora förhoppning hon stampade ganska hårt på mig när jag träffade henne första gången. Har träffat två andra läkare efter henne- antar hon varit sjukskriven. och nu ska jag tillbaka till henne. Jag är väldigt orolig för mötet, att hon ska vara otrevlig mot mig. Hoppas jag kan stå på mig iaf. Ska byta mottagning efter det mötet, både för att jag tycker deras vård är dålig och för att jag nyligen flyttat och inte orkar åka 45minuter fram och tillbaka för 25min samtal.

    Matlisan låter väldigt smart helst att sätta upp tider då jag ska äta. Jag är ju arbetslös eller arbetssökande och spenderar nästan all tid hemma. Att maten blivit en kontroll tror jag stämmer. Jag har väll "hetsätigt" mycket i tonåren då jag mått dåligt, skämts för det och mått ännu sämre. Gjorde en sådan sak för ca 2-3 år sedan då jag gick upp 10 kilo. Tror jag är väldigt rädd att hamna där. Så jag undviker allt sött istället, har ingenting hemma inte ens ett paket socker. Känner mig duktig då jag tar en kopp kaffe istället för äter lunch- jag känner ju att det inte är bra. Att tankarna är störda. Det som är jobbigt också är att det är så lätt att få positiv feedback när man går ned i vikt. Tycker ändå jag är väldigt öppen med mina problem, men det känns som att alla tycker att jag överreagerar. Min kontakt avslutade vårt samtal med "fortsätt träna"...vilket inte gjorde mina problem bättre- men det var istället för att skada mig på andra sätt. så jag kan kanske förstå den tanken ändå. Men det hjälpte väll inte mig att han började prata om att laga mat och nästan skrattade lite åt att jag var vegetarian och åt "smal" mat...ATt när man är 43 så bryr man sig inte så mycket. Det blir lättare än om det är svårt att tro- ja men jag skulle gärna sluta äta och träna tre gånger om dagen varje dag.

    Låter vädigt härligt att få vakna och känna att det känns bra- kan känna igen det lite..den där lättnaden i kroppen har varit där någon gång men det var ett bra tag sedan nu.! Tycker det är svårt för det är ju inte minnena på att han våldtog mig som snurrar utan mer "allt annat" som rör det. Det byggs ju upp en hel del saker på 9 år. Svårt att förklara, det är ett stort kaos bara. Får jag förtroende för prästen ska jag nog försöka berätta att jag inte mår bra. Min mamma förstår inte alls varför jag är så "ointresserad" och säger saker som "allt kan väll inte vara jobbigt"..Hon vet inget. Jag vill inte berätta men det är oerhört jobbigt att ljuga, helst när man nästan får skit för det, trots att man ändå kämpar med något så stort. :/

    Ska verkligen ta till mig era ord. Värmer mycket!

    /a

  • Anneli850
    Kalaspinglan skrev 2013-05-17 17:19:10 följande:
    Jag tycker du ska ge psykiatrin en påstötning till, jag tror du behöver professionell hjälp av någon som är legitimerad psykoterapeut, oavsett om personen är leg.psykolog eller psykiater i grunden (med vidareutbildning i psykoterapi).

    Ideella organisationer i all ära, men jag tycker det låter som att du behöver få hjälp av en person som använder sig av metoder som bevisligen hjälper. Vem som helst kan lyssna på vardagsproblem, men för att bearbeta svåra trauma behöver man utbildning.

    Man kan tyvärr stjälpa mer än hjälpa om man tar sig vatten över huvudet med en patient som kommer för samtalsterapi. Psykologi och psykoterapi är ganska svårt, och man behöver utbildning och insikt om vilken skada man kan vålla om man vill hjälpa mer än ens egna kunskaper räcker till.

    Dagboksskrivning är en sak som faktiskt är vetenskapligt bevisad att hjälper (dock inte som enda hjälp när det rör sig om allvarliga problem som t.ex. våldtäkt).

    Den här organisationen du har kontakt med, har de utbildad personal? Dvs. personer med legitimation. Inget "diplomerad terapeut" eller "livscoach" osv. Jag tycker du kan hålla kvar dem som stöd, men söka dig till vården för din huvudsakliga hjälp.

    Det kan hända att du kunde ha nytta av psykofarmaka, men det är givetvis en läkare som ska göra den bedömningen. Var totalt ärlig när du träffar läkaren, ha gärna några stödord på en lapp så du säkert kommer ihåg allt när du är där. Om du känner att du behöver gråta, gråt! Läkare är ganska härdade, det är *inte* ovanligt att en patient gråter på mottagningen.
    .Testar att citera dig, såg inte att man kunde göra det

    hej
    . Organisationen heter "1000-möjligheter" dom skriver på sin sida "Vi arbetar inte med behandling, utan fungerar som medmänniskor – med extra kunskaper och kompetens". Det är väll just det jag tänker på, att dom ändå har kunskap om vad dom pratar om. Han vet ju vad han pratar om- eftersom annars skulle han inte kunna säga de saker han sagt och ta emot det jag berättat hittills.

    Men jag förstår din reaktion, och att jag behöver en kontakt som är utbildad. Förhoppningsvis svarar kontakten från hopp- som är terapuet och specialicerad på sexuella övergrepp. Vore skönt att få gå till Ett ställe. Men jag ska självklart fortsätta kämpa och leta. Har börjat förstå att man inte ska nöja sig, utan man ska leta tills man hittar rätt. Men, det spelar också stor roll vem man får träffa- om man känner någon trygghet med personen, tillit, trygghet.

    Det första psyk gjorde var att  sätta in en ny antidepressiv medicin till mig - sen har dom ju inte gjort så mycket mer. satt mig i kö på gruppterapi som aldrig drar igång, pratat med en skötare som samtalskontakt som "tror att jag kanske" kan ha ptsd. ..

    min läkare sket fullständigt i att jag grät sist...Rynkar på näsan..inte en reaktion utan ett hm.. och stirrande in i datorn.
    det tycker jag är dåligt bemötande. ursäkta nu kommer min irritation fram i inlägget.

    Jag är tacksam för dina ord.
  • Anneli850

    Hej. blir ett kort svar har inte så mycket ork..Tacksam för era ord.

    Jag har tagit kontakt med Vårdcentralen idag, fått en tid nästa vecka- men blivit tvungen att omboka den..så det dröjer nog lite längre då.. Får se vad som händer, jag berättade alla olika delar. Har börjat få magkatarr igen...och resten av magen är kaos också.. tror jag hamnade i något skov. Har penga och jobb-panik...samtidigt som allting bara snurrar.. En vän försöker få mig att se till så att jag blir sjukskriven, att det inte är någon ide att jag söker ett jobb som jag inte kommer klara av.  Att jag måste få låta det ta tid, verkligen få satsa allt på bearbetningen. Det sägs ju vara jobbigast fårn början...kanske går att inte vara sjukskriven så länge- Är rädd att läkaren inte anser det vara tillräckligt allvarligt.. att dom inte kan hjälpa mig- att jag med andra ordn inte får  någon som helst hjälp.

    Känns falskt att gå in på arbetsförmedlingen och säga jag kan jobba 100% och pendla och allt. Bara för att det är enda sättet att få rätt till a-kassa (som jag förstår det). När jag känner på mig att det inte kommer att fungera, jag har gjort det en gång tidigare vilket slutade i att jkroppen inte tog upp något utav det jag åt.
    Funderar fortfarande på mina föräldrar.. känns väldigt svårt. Vi får se. ska försöka stå på mig och berätt apå något sätt är bara väldigt osäker på hur.

    Vet att jag inte orkar egentligen..

Svar på tråden Mår dåligt