Ingen att bjuda, vill inte ha hemligt bröllop!

Ni kan väl bjuda delar av hans släkt om den är stor och alla era vänner. Tycker inte du skal se det som att han har "alla" och du "inga" era vänner är ju också dina och dem vill säkert vara med och dela eran/din dag! 

Efter vigseln kan ni kanske bjuda på fika om ni inte vill ha middag och hela den grejen. kKanske någon har en trädgård där ni kan vara eller så fungerar er vigselplats. Bjud på bubbel, te/kaffe, tårta, kakor och lite snittar. Mysigt, intimt men inte så hemligt!

Lycka till! 

När ni gifter er så blir ju hans familj och släkt din med :) Så då får du en stor släkt! Bjud hela hans släkt och se det som ett tillfälle att lära känna din nya familj bättre :)

Jag tycker inte det finns nåt som heter "Hans" familj och vänner. Du ska ju bli en del av den, låt dem fira tillsammans med er, de kommer vara där för din skull osså. och i princip alla våra vänner är också gemensamma, eftersom vi ungås allihop, det finns inget hans och mitt i vårt förhållande..ni ska ju dela ett liv ihop..notera DELA. =D

Jag har endast mor och 2 systrar i sverige, resten utomlands och kinkiga är dem över flygbiljetten och ett par är gravida så de kommer inte. På min sambos sida kommer det stå 20 stycken och på min kanske 5, mest troligt med 4, men det stör mig inte..eftersom vi varit ihop läääänge känns hans närmsta familj som min egen, hans far som min egen osv.

Planera en mysig "släktträff" med hans familj och överraska alla med att komma ut i brudklänning och en vigselförrättare, sen kan ni ha fika i grönskan. ^^

Lycka till och oroa dig inte!!

Tack så mycket! Ni har ju egentligen rätt att hans släkt blir min, på ett sätt åtminstone. Vad gör mig lite orolig (och min blivande man också) är att vid vår dotters namngivning så blev det rätt mycket släktkalas av det hela och syftet glömdes bort en aning eftersom det liksom saknades "motpol". Det blev mest snack om gamla minnen (kände mig ganska utanför trots att jag försökte hoppa in). Det känns helt okej så vid julafton, påsk, midsommar osv som vi firar med hans släkt, men vi vill ju att det här ska skapa nya minnen och handla om oss också en stund! Vi diskuterar just nu om vi ska bjuda våra gemensamma vänner (det blir fortfarande litet men inte så hemligt) och hålla släkt utanför totalt eller om vi ska bjuda gemensamma vänner och de närmaste från hans släkt (typ mamma, pappa och syskon) och ha en enklare picnic/uteservering (om vädret tillåter) med lite mat och dryck efteråt? Eller kanske om vi har en "vi har gift oss"-sammankomst med hans släkt vid ett senare tillfälle? Jag vet inte riktigt vad som blir mest lämpligt. Det känns lite kluvet fortfarande! Och vi har ett satt datum en dryg månad från nu, så det brinner lite kan man säga!

Jag tycker att det låter som en bra idé att bjuda in era gemensamma vänner och din blivandes närmsta familj, alltså föräldrar och syskon. Jag tror nog att hans familj gärna är med under er bröllopsdag och om dom inte har resten av släkten där, så blir det nog inte på samma sätt ett "släktkalas". Vad ni sedan hittar på med alla, det är ju upp till er. Ni kan bjuda på lunch, fika eller middag eller inget av det. Det beror ju på vilken tid ni tänkt er vigseln, er budget och hur länge ni vill hålla igång :)

Och hotell kan ni ju sova på med er bebis om ni skulle vilja det :) Ibland kan det ju vara skönt med lite miljöombyte.

Håller med daniiel.

Tycker också att ni kan bjuda era närmaste vänner. Nu hade vi ju ett väldigt litet bröllop, bara våra barn, två vittnen och fotografkompisen. Jag har varit gift förut och hade då ett stort bröllop, så det var inte något måste för mig att få göra igen. Och min man har liten släkt och dålig kontakt med många av dem, så jag tror att det hade varit rätt ångestladdat för honom att ställa till med något som innebar att han var "tvungen" att bjuda dem. Men så ville vi också ha litet, så det passade oss. 

men iallafall. Vi hade vårt pyttebröllop och lånade en lokal så att vi inte "bara var hemma" efteråt. Och det blev superfint, för då förknippar man ju den dagen ändå med mer festlighet också även om vigseln var själva syftet förstås.
Vi hade ett par veckor senare en fest ihop med våra vänner, inte släkten. Bara avslapnat och gemytligt och vi fick bjuda på god mat, vilket ligger oss väldigt nära hjärtat att få göra. vi är båda väldigt förtjusta i att greja i köket. 

Nu valde vi inte det just för att hålla så litet som möjligt, men vi hade nog kunnat tänka oss att ha de närmsta vännerna med också om vi hade velat haft det lite större som ett "riktigt bröllop"    
 Det hade förmodligen blivit superbra det också. 

Jag umgås knappt med min släkt. 
Jag har börjat ta upp umgänget med min pappa för några år sedan. Men det är väl typ att vi ses 1 eller 2 ggr per år och så pratar vi i telefon kanske varannan - var tredje månad.
Min mamma dog 2 månader innan bröllopet.
Jag har en halvbror som jag försöker umgås med men vi har helt olika livsstilar. Han har en dotter på (nu) 10 år.
Släkten på mammas sida har jag inte träffat på närmare 25 år och dom kom inte ens upp på mammas begravning.
På pappas sida jag jag inte mycket släkt kvar alls. Och jag träffar dom kanske max vart 5:e år. Ibland mer sällan även om jag tycker om dom. Jag är liksom aldrig i den staden längre helt enkelt...

Så när vi räknade ihop gästlistan så hade jag 10 på "min sida" och då var det även några av våra gemensamma vänner som hamnade där.
Maken hade 86 personer på sin sida...

Hur löste vi det?
Tja vi bjöd i princip alla. Några av dom hamnade på en B-lista. Och när de på A-listan tackade nej så fick dom en inbjudan.
Vi prioriterade att bjuda in mina vänner och lägga till mina kusiner när andra hoppade av, bara för att balansera upp det hela. Så vi bjöd till och med in lite jobbarkompisar som jag trivdes extra bra med 

Men som jag ser det så var hans släktingar mina blivande släktingar.

Om jag var i era skor - just eftersom att du säger att ni vill egentligen ha hela paketet - så skulle jag ha bett en av era gemensamma vänner att vara toastmaster och sen försökt balansera upp så ni bjuder lika många vänner som hans släktingar (eller kanske 1 del vänner - 2 delar släkt) och så jobbar ni lite på bordsplacering och ser till att toastmastern styr lite så att det inte blir så mycket släktträff  

Jag håller med om detta!

Hej! 

Du skrev att det lätt blir för mycket släktkalas över det hela och att du kanske känner dig lite utanför när de andra har en historia som du inte är en del av. Om du bjuder med släkten till bröllopet så är du ju med och skapar NY historia. Då kanske ert bröllop blir den stora snackisen på nästa släktkalas, och då är det ju bra om många var med eftersom du har fler att dela med och prata om bröllopet när det blir ett "gammalt minne" i framtiden :)

Lycka till 

Som andra skrivit så tycker jag att ni ska bjuda dem ni trivs med, och inte bry er så mycket om det blir lika många från bådas sidor. De fastrar eller mostrar du själv inte har eller inte träffar, kanske du kan få igen genom att knyta band med hans släktingar.

 

Jag trivs jättebra med min nyblivna mans familj och vänner, och även om jag i början av vår bröllopsplanering tyckte det var trist att han hade dubbelt så många inbjudna gäster som jag så var det inget jag brydde mig om när dagen väl kom. Det viktigaste är att man bjuder folk som man tror/vet kommer komma för att de bryr sig om er och vill se er lyckliga på er stora dag. Hellre ett fåtal trogna vänner än en massa bekanta som egentligen inte står en så nära, så kände i alla fall vi.

 

Men som tidigare sagt, bjud gärna era gemensamma vänner och kanske någon nära kollega eller så. Följ hjärtat!

jag tycker faktiskt det låter lite egoistiskt av dig för du säger att om du hade haft släkt så hade du självklart velat dela dagen med dom, MEN nu när du inte har det så får inte han dela dagen med sin släkt?
Han vill väl säkert lika gärna som du dela den med dom han älskar också. och om det är hans eller dina vad spelar det egentligen för roll? måste dom ha en tillhörighet på det sättet. räcker det inte bara att dom älskar er båda och är där för er skull?

Det kanske kan låta egoistiskt, men jag kan klart förstå känslan av att känna sig utanför när alla börjar prata om gemensamma släktingars egenheter eller sådant som hände när maken var liten. I de allra flesta fall tycker jag ett lyckat bröllop innebär att man även tänker på gästerna och inte bara vill att det ska vara brudparets dag, men det är klart att man inte vill känna sig ensam heller. Har du aldrig hamnat i ett sällskap där alla andra har något gemensamt som de snöar in på och man själv sitter tyst?

Jag tycker som ovanstående att försöka balansera upp med era gemensamma vänner låter som en bra idé.

Jag reagerar lite på att du skriver att ni bara har en månad på er - det är fruktansvärt lite tid för att styra upp ett bröllop, hur enkelt man än gör det, och många kommer antagligen redan ha planer (det blir ju mitt i semestern).

Det låter som att några få gemensamma vänner och kanske hans allra närmaste släkt (föräldrar och syskon) är det mest rimliga, och sedan kanske något mer firande senare?

Och så kan ni ju faktiskt tala om för folk att ni tänker gifta er innan, om ni inte vill göra det just till en överraskning?

Ett annat tips, fast det är lite sent om det är redan om en månad, är att försöka passa in temadagar och sådant (beroende på var ni skall gifta er). Ute på landet är det ju ofta sommarmarknader, temadagar (typ medeltidsdagar) etc dit de söker brudpar och då kan man få en massa "gratispublik" om man vill det.

Hur går det TS? Har ni kommit fram till något? :)

Oj då... såg nu hur gammal tråden var. Då kanske TS redan är gift.

Ja, jag är väldigt nyfiken på hur det blev och ja, om dom höll tidsplanen TS skrev om, så bör dom ju vara gifta nu eller alldeles snart :)

jo självklart har jag vairit i en sådan situation men det här är en sådan viktig dag och ts hade ju velat ha sin familj där vilket hon säger om hon hade haft någon, men hennes man om han vill ha sin där verkar ju inte spela någon roll vilket jag tycker känns lite egoistiskt för det kanske är lika viktigt för honom.