Kommer det någonsin att bli "rätt" tid för barn?

Håller med - känns som att tiden aldrig kommer kännas klockren! Vi har sagt i flera år att vi kanske ska försöka bli med barn efter bröllopet nu i augusti. Ju närmare det kommer, ju läskigare känns det :p Ena sekunden kan jag inte stå ut med att vänta enda till efter sommarn, och i andra sekunden blir jag livrädd och känner att jag inte är redo att ändra mitt liv på ett så stort sätt. 

När Anonym skrev här över att de gjorde en tabbe som inte sparade till en buffert så fick jag typ panik. Så just i denna sekund känns det som att det kanske får bli till nästa sommar i stället, så hinner vi spara (och även resa lite mer) upp en rejäl buffert. Jag menar, vi har ju sparat runt 75 000 till bröllopet på ett år, så det klarar vi ju igen om vi vill. 

Vad gäller din situation - jag känner flera som fått barn medan de pluggat på högskola som tycker det är genialiskt. Mycket tid till barnet, får garanterade pengar (i motsats till om man råkar ut för arbetslöshet) etc. Själv är jag dock väldigt nöjd med att vi båda har fast jobb, en stabil ekonomi och bostadsrätt.  

Om man ska prata ekonomi, så är vi nog typ-exemplet på en ekonomisk situation som man inte ska skaffa barn i ;) Jag gick gymnasiet och hade studiemedel och maken hade alfakassa. Men vet ni? Det löste sig!

Vi har inte världens bästa ekonomi, vi har ingen stor buffert på banken eller höga löner. Nej, vi lever faktiskt i dagsläget på en (rätt kass, men allt är väl relativt) lön. Vi har det dock bra. Tak över huvudet, mat i kylen och magen, en bra bil, kläder att ta på oss och framförallt varandra. Det finns inga pengar i världen som kan ersätta eller vara bättre än det!

Efter allt vi gått igenom, så finns det bara en sak som betyder något - familjen. Vi har lärt oss att leva i nuet, inte tänka på och oroa sig alltför mkt inför framtiden.

Jag är så innerligt glad att vi inte lyssna på alla negativa människor. "Ni har inte råd", "Ni är för unga", "Ni känner inte varandra" osv osv. Självklart, dom kunde haft rätt, det kunde ha gått åt h-vete. Det kunde dock lika gärna ha gått h-vete om vi hade varit 10år äldre, varit ett par 10år längre och haft 10 miljoner på banken. Det kan fortfarande gå h-vete, givetvis, men det kan det alltid.

Med det säger jag inte att pengar inte är bra att ha och underlättar, bara att pengar inte är allt.

Just ekonomiskt så har jag aldrig upplevt det som att barnen kostar så extremt mycket. Blöjor är boven. Annars så har vi inte laggt många kronor på barnen framförallt inte första året eftersom vänner och släktingar ofta har en babysitter, spjälsäng, vagn, kläder etc etc att låna ut. Så det ekonomiska med barn behöver inte handla om stora utgifter till eller för barnet (om man inte vill) utan mer att det sker ett inkomstbortfall när man går på föräldraledighet. kostnaderna för barn kan man undvikla ganska bra.

Garantin för att alltid ha det ekonomiskt bra när man har barn kan man ändå inte ha. Jag mins min egen barndom och när det krisade på 90-talet och de våndor mina föräldrar hade då. De hade inte kunnat planera det när jag föddes tio år tidigare.  Och vi alla överlevde och mer där till. 

Det finns nog inget perfekt tillfälle att få barn, däremot några omständigheter då det kanske inte är mest lämpligt (tex en dålig relation bör inte lappas ihop med ett barn, depression eller för att man "borde" eller "är arbetslös och inte har något bättre för sig"). Det man ska gå på är känslan av att vilja ha barn och att båda vill.

Vi hade inte pratat om barn, bara att vi ville ha två barn med varandra någon gång. Jag ville gärna gifta mig först. Sedan (en dag på stranden i Thailand) började vi prata om att försöka skaffa barn och då gick det inte att tänka på någonting annat. Vi tog en båt hem till hotellet och resten av veckan var vi väldigt fokuserade på barntillverkning ; ) Vi fick båda två en sån längtan efter barn att vi inte brydde oss om giftermål eller vilken tid på året barnet skulle födas. Nu hade ju vi de klassiska "bra" förutsättningarna med lön, villa, härligt förhållande och familj i närheten så det var väl ganska naturligt att barntanken ploppade upp.

Så ska det kännas tycker jag och så verkar det kännas för dig. Vad säger din sambo?

Ojoj, här har det hunnit mycket sen sist jag besökte BT!

Jag måste säga att jag är väldigt tacksam över att ni har tagit er tid att dela med er av era åsikter och erfarenheter, det är givande att få höra råd från båda hållen så att säga, dvs både från de som har/tänker skaffat/skaffa barn under studietiden och de som vill vänta.
Jag och min sambo hade ett långt samtal om barn igår kväll och vi var ganska eniga när vi väl börjat nysta ut vart vi stod i frågan. Han kan absolut tänka sig att försöka skaffa barn nu, han nämner det flera gånger i veckan att han längtar tills vi också väntar barn och hur roligt det ska bli att få leda den där lilla människan genom livet (jag tror dock ibland att han har en lite väl romantiserad bild av hur det är att ha barn =P). 

Men vi kom iallafall fram till att vi ska försöka vänta tills efter vårt bröllop (som bara i sig är ett litet stessmoment) som vi planerar ska ske i augusti nästa år. Sambon är sedan en tid tillbaka sjukskriven på 50% på grund av stress och känner sig osäker på om han verkligen befinner sig i rätt bransch. Och jag känner att jag skulle ha svårt att slappna av och njuta av graviditeten och bebisen när jag vet hur krävande min utbildning för närvarande är. Det tredje och sista året kommer däremot att inte alls vara lika stressigt som nu, eftersom vi kommer att ha mycket praktik. 

Så trots att vi båda har en längtan nu så känns det orättvist mot ett barn att inte kunna ge det allt vi vill, både tidsmässigt och mental närvaro. Givetvis är det som flera av er säger, man vet aldrig vad som sker i framtiden, men vi vill att iallafall utgångsläget ska vara så bra som det går just då.
Så även om det känns långt bort så hoppas vi på att det blir till en liten en på smekmånaden istället ;)

Kort svar, ja ibland kommer den rätt tiden upp!

I alla fall så känns det som rätt tidpunkt =)
Såklart kan man klara man sig oavsett inkomst eller andra förutsättningar, men i ärlighetens namn så vill de flesta mer än klara sig.

Men kom överrens och så känner ni er fram när det passar er =)

Lycka till!

Nej, det finns inte en rätt tid.
I vår nutida kultur ska man göra så mkt innan man "bör" skaffa barn:
förverkliga sig själv, resa, skaffa en utbildning, hitta sig själv och göra karriär.
Självklart bör man som kvinna skaffa sig en utbildning och jobb om man tycker det är viktigt.

Men denna kultur vi har skapat tar inte något hänsyn till kvinnans biologi!
Mitt livsmotto är "Fertilitet väntar inte".
Jag har gått bara 3 år av min utbildning, och tänker nog skaffa barn innan den är slut. Jobb finns alltid, universiteten kommer stå kvar. Skaffa barn om du vill det:)självklart ska man ha så man klarar sig ekonomiskt, men med möjligheten till föräldrapenning mm i sverige så bör det inte vara ngt problem...

Jag tror inte att det finns en tid som är helt rätt. Det finns däremot tillfällen i livet då barn kanske inte är det första man ska sikta in sig på.

Vill bara skriva en liten sak. Jag ville ha barn när jag var runt 25. Då var mitt liv kanske inte det bästa, jag mådde dåligt och var sjukskriven. Min sambo ville inte. Sen separerade vi, mitt liv gick vidare och jag var inte längre sugen på barn.

I våras fick jag beskedet att jag drabbats av prematurt klimakterium. Jag är inte ens fyllda 40. Nu, när mitt liv kanske inte är perfekt, så klart, men ändå stabilt, kanske det kunde blivit fråga om barn. Men nu är det för sent.

Jag känner inte att det skulle vara värt att börja med någon typ av behandling, min partner kan nämligen inte heller få barn på naturlig väg. Vi vill ägna vårt liv tillsammans åt andra saker än IVS och ICSI. Men ja, jag är ledsen ibland.

Bara ett tips, ibland kan man vänta för länge.

Vänta inte med att skaffa barn. Kan bli så otroligt irriterad på mig själv som "gjorde allt rätt" dvs vi får vår första barn om några månader då jag är 29, jag gjorde ett karriärshopp förra året för att komma högre i karriären innan barn, vi gifte oss, vi har rest till många exotiska platser, båda högutbildade och vi skaffade en lägenhet för 3 år sedan med ett stort sovrum utfall vi skulle skaffa barn. Innan dess levde vi väldigt aktiva liv med vänner och middagsbjudningar... Gjorde dvs allt rätt och i rätt ordning och i rätt tid. Planering för att maximera livet. Jag önskar att vi varit mer spontana och skaffat barn för 1-2 år sedan och låtit livet överraska oss. allt hade ju löst sig oavsett.