Brukar du löpträna?

JAg brukar inte löpträna för jag har problem med en vrist efter 3 operationer. Men just nu har jag dragit igång ett PT program som jag ska hålla på med i en månad. Så jag kommer i fin form tills bröllopet

Ganska ofta men i år har det inte blivit så mycket än :/ långa vintern...

Jag är glad om mina fötter och knän håller för kortare promenader. 
Så löpträning... nej...
Det skulle sätta mig i rullstol inom ett år 

Jag brukar löpträna. fast i år har jag inte kommit igång än. Svarade ändå jag för snart ska jag ut i löparspåret.

Jag kan inte löpträna även om jag skulle vilja då mina knän inte håller för det.

Jag har en kronisk skada i båda mina knän, så löpträning är inget för mig.

Nej. Det finns nog nästan ingen annan form av träning som jag tycker är så tråkigt som det. Vilket är synd, för jag önskar att jag gillade det, men nej.

Det är den bästa träningsformen som finns! "Tyvärr" har jag gjort en stor operation nyligen och kommer inte kunna springa på ett bra tag, men den som väntar på något gott...!

Kan tillägga att jag började springa innan löparboomen började *viktigt att notera*

Nej, jag hatar det. Fast jag vill tycka om det. Men nej.
Har en enda gång i mitt liv upplevt den där känslan av att man kan springa hur långt som helst (en gympalektion i gymnasiet) men sen dess, nej, den har aldrig kommit.

Men vi får se vad som händer, hatade att träna fram till för några månader sedan då jag helt plötsligt insåg att det är ju kul! Så man vet aldrig, det kan hända att jag testar löpspåret igen och blir fast. Konstigare saker har ju hänt. 

Japp, det gör jag! Dock blir det jobbigt när allergi + gräsklippning ska osa runt i luften ;) Under sommaren blir det mer att springa och stavgång än gymmet. Men nu blir det nog blandat: SH'BAM, Body Combat, PowerStrip, Body Balance, stavgång och löpträning :) Plus vanliga promenader.

Yes! Idag vart det premiär i löpar spåret (efter den lååånga vintern ) Känns skönt att komma igång med löpningen igen och har ju lite kilon som ska bort innan bröllopet ;) så glad att man tycker det är roligt med just löpning!

När jag är hel blir det mycket löpning, 4-6 mil i veckan. Har dock haft problem med ett knä så det har varit vila i ca tre månader. Då har jag bara tränat på gymmet men nu har jag kommit igång med löpningen igen. Snart är det första loppet och sen gäller det att slipa fram bröllopsformen!

Yes, inte för att jag tycker att det är det roligaste som finns men det är en enkel träningsform som jag skulle vilja bli bra på.

Svarade Nej, men har i flera månader funderat på att börja löpträna och har införskaffat kläder och skor.

Väntat på kylan och halkan ska försvinna så man kan ge sig ut på säker mark. Men jag får se vad jag tycker om det när jag väl sätter igång träningen.

Ja! Har fått upp intresset för löpning bara under senaste året.
Tidigare var det den tråkigaste träningsformen jag kunde komma på, men sen jag slutade med bollsporter så har känns de roligare! behöver inte planeras in i förväg och kan utföras när som helst, perfekt!
Håller nu på att träna upp för att springa milen på blodomloppet i umeå!
Har utmanat m2b också! Han accepterade, men det är nog mest för att han är för stolt för att säga nej haha ;D 

Att jag ens läser en sådan här tråd OH kan svara "ja" på frågan, är inget annat än fullständigt galet oväntat i mitt eget liv. Jag springer inte. Så har det alltid varit. jag kan inte ens komam ihåg att det skulle varit kul när jag var barn knappt.

Jag har-som många andra har jag tyvärr upptäckt-gräsliga minnen av skolgymnastiken och led under en magister som var gammal militär av den riktigt gamla skolan. Han tog helt död på all glädje osom kan komma ur känslan att röra på sig och att känna sin kropp. Jag var rädd, förnedrad och helt utlämnad under de där lektionerna. Det har suttit i länge.

Med åren har jag funnit glädje i att röra mig under mer fria former, som att dans ute till bra musik tex, men konditionsträning som att löpa-nej!

De senaste åren har jag drabbats av värk i leder och muskulatur och är dlvis sjukskriven med anledning av det. Då kutar man helst inte heller så mycket. Och benhinnorna som gör ont bara jag går i fel skor på för hårt underlad liksom.

Men, i somras behövde min fotbollsspelande son hjälp att komma ut på löpträning, och eftersom min sambo jobbade blev det liksom bara jag kvar. Jag tänkteJaha, jag får väl pröva och det värsta som kan hända är att jag svimmar eller får så ont efteråt att jag inser att jag aldrig kan göra om det, och då vet jag väl det då.
Så vi sprang (eller, nu ska jag understryka att alla andra antagligen skulle bedömt det som en överdrift att kalal det lufsandet för "springa", men det var det snabbast jag kunde just då) ca 2 km.
Jag kröp (på allvar) den sista biten, uppför den hemska backen. Min son hejjade mig fram och jag kräktes nästan av allt slem jag hostade medan jag låg och tänkte "låt mig dö" efteråt.

Sedan gjorde vi om det. Flera gånger.
Jag sa till min son "tänk, om vi gör ett litet rekord varje gång, så kanske vi kan klara fem kilometer i september" (detta var i juni) Efter mindre än sex veckor klarade jag fem kilometer! Och visst, knäna gör i perioder alldeles för ont och jag fick en "snapping hip" och jag kan inte springa på asfalt, och i vinter har jag istället lånat grannens crosstrainer, men faktiskt-jag, av alla människor på jorden, har f a k t i s k t börjat springa. Och jag längtar faktiskt-och otroligt nog-efter torra stigar i skogen så jag kan få komma ut och se om jag orkar de där fem kilometrarna igen efter vintern. Det är så oväntat och konstigt att det krävs att man känt mig sedan länge för att fatta HUR osannolikt det är. För jag springer ju inte.

Och eftersom jag kämpar med övervikt och dessutom snart ska opereras för en hjärntumör, och är rätt nere i skoskaften av arbetslöshet, sjukskrivningar och några ganska motiga år, så kan jag tala om att jag tänker vara helt oproportionerligt och opassande stolt över mig själv över just spring-bedriften i mitt liv. Jag har vunnit över förbaskat envisa demoner genom att lufsa med inget annat än ett envist "inte stanna, inte stanna-ett ben framför det andra, inte stanna"

Jag berättar det här dels för att bekräfta mig själv och påminna mig om vad jag faktiskt förändrat i mitt eget liv-kan jag vända en sådan här sak, kan jag påverka annat i mitt liv också. Men jag vill också förmedla att ibland kan man sådant man aldrig i livet trodde och som man inte ens anade att man kanske skulle vilja klara ens. Kunde jag så kan vem som helst! Förutsatt att det inte är rent fysiska saker som sätter stopp, vill jag betona! Jag vet inte huruvida mina knän kommer att bli sämre på sikt tex, och då får jag vä ta det då-men än tycks de inte bli värre-även om de inte är bättre heller. Men resten av mig mår bättre av att jag får bättre kondition och kommer ut mera.

Jag löptränar också, året om, även om sambo och kollegor tycker jag är galen som hasar runt på blankisen om vintern :) Det är härligt att komma ut i naturen tycker jag, om man har den möjligheten. Och flåset får en att släppa alla jobbtankar m.m. och bara fokusera på det fysiska.

Heja Passionsblomman!

Själv har jag en sjukdom som försämras av fysisk ansträngning (jag vet, jag måste alltid vara lite motvalls), så jag kan helt enkelt inte. Men det hindrar iofs inte att jag springer efter bussen någon gång då och då...