Sexuellt utnyttjande som minderårig.

Jag har funderat ett tag på hur jag ska formulera mig så att du inte missförstår - vilket är lätt hänt när man bara ser någons skrivna ord och missar resten.

 

Det är klart att det hela livet går att ha dubbla känslor för en förövare. Å ena sidan nära familjemedlem, å andra sida en mardröm. Å ena sidan en av få förtrogna, å andra sidan en av de som egentligen inte var särskilt förtrogen alls. Just dessa dubbla, och ganska knepiga, känslor får du nog räkna med att det tar väldigt, väldigt lång tid att reda ut.

 

En socionom är en bra början, i vart fall för att börja lära sig att lita på och prata med någon hyfsat insatt i området. Så småningom kommer du kanske att känna att du vill vidare och i det läget är det bra med en lite mer utmanande terapeut. Den bästa jag någonsin träffat var en kvinna som var helt omöjlig att manipulera. Åååååh vad hon irriterade mig och herre min skapare vilken nytta jag haft av henne. En sådan ska du försöka träffa, och investera lång tid i. Den som bara är snäll och lyssnar hjälper för stunden, den som grottar in sig i ens skalle och utmanar dig är den som hjälper långsiktigt.

 

Vad gäller din brors närvaro vid ditt bröllop finns det bara en grej som förvånar mig och det är att du alls skulle komma på tanken att låta honom vara i närheten av ditt barn. Jag har svårt att uttrycka mig finkänsligt och brat i skrift här så jag skulle i stället råda dig att ta den frågan med den samtalskontakt du just nu har när ni diskuterar gränssättning och gränslöshet (vilket jag gissar att ni gör konstant).

 

Jag hoppas att du inte tar illa upp, jag vill dig väl men tänker att du har en lång resa framför dig där du kanske måste ha lite mer proffessionell hjälp för att kunna fatta beslut som gynnar såväl dig som ditt barn. Och det bästa av allt är faktiskt att det är du som bestämmer, så du behöver bara fundera på vilket beslut som är mest rätt för dig. Och även det kan du ändra fram och tillbaka för det är fortfarande ditt val.

 

Önskar dig allt väl!

Tack det hoppas jag med..

Tar absolut inte illa upp.

Mitt barn har träffat min bror vid några få tillfällen men aldrig ensam och jag släpper henne inte ur sikte. Hon är snart tånåring och är bra på att säga vad hon tycker och tänker. Hon har en stark vilja och hennes lärare har alltid berömmt henne för hennes sätt att stå upp för sig själv och andra. 
Jag har berättat lite för henne och hon är förstådd med att inte vara själv med honom.

Socionomen jag talar med är en man som borde vara psykolog anser jag att utmanar mina tankar och mitt huvud varje gång vi ses. Jag tror säkert att jag kanske en vacker dag tar mig till en psykolog men inte nu och inte så länge som jag känner att socionomen hjälper mig.  

solrosfrt.blogg.se/  

Ja, det är mycket enklare om förövaren är någon som man inte har någon relation till i övrigt. Jag blev också sexuellt utnyttjad av min bror. Han var några år äldre än jag och jag såg upp till honom väldigt mycket. Vi hade en väldigt bra relation de första åren, men sen började han må dåligt av andra orsaker (utanför familjen) och tog ut det på mig på olika sätt. När vi blev tonåringar/unga vuxna var det sedan en lång period när vi knappt hade kontakt alls, men nu har vi hittat tillbaka till en bra relation och han har stöttat och hjälpt mig mycket.

Jag har gått i terapi länge och tycker att jag har bearbetat det så att det inte stör mig längre.

En sak som har gjort det svårare för mig, förutom att det precis som för TS fanns många saker som var bra också, är att han också var ett barn. Det är så mycket enklare och tydligare om det är en stor stark vuxen, som kanske hotar eller rent fysiskt håller fast en. När det är en jämnårig som man står nära och som manipulerar på ett mer subtilt sätt, genom förlöjligande, blir det inte lika tydligt. Eller när det är den enda gången han är snäll och vill "leka" som man gjorde förr.

Vi har aldrig pratat om det som hände. Jag är inte säker på att han minns det. Om han minns något är det säkert på ett helt annat sätt än mina minnen. Jag vet att han var ett barn, och att han själv mådde dåligt. Ibland har jag undrat om han själv var med om något som fick honom att gå över gränsen sen.

Jag har inte heller berättat något för min sambo. Jag tror inte han skulle kunna förhålla sig till det, eller till min bror som vi träffar ibland. Jag ser min bror som en annan person idag.  Han ÄR en annan person på många sätt.  Och det här är som sagt något som faktiskt inte påverkar mig idag. Men det var en lång väg dit. Jag självskadade som tonåring. Jag har haft struliga och dåliga relationer till män. Men jag gick i terapi flera gånger och till slut kunde jag förlåta både mig själv och honom. Och det svåraste var att förlåta mig själv. Att stå ut med tanken på vad jag själv hade gjort. För att kunna acceptera det krävdes att jag förstod hela sammanhanget och förstod hur jag blev påverkad och varför jag reagerade som jag gjorde.

Numera när vi umgås får jag inte längre några flashar eller plötsliga äckelkänslor, och jag ser inga problem att ha honom med på bröllopet. Men om jag inte hade bearbetat det så genomgående som jag gjort kanske det hade blivit jobbigt. Å andra sidan är det faktiskt inget större fel att fullständigt skärma av någonting och förneka det under en enda dag, om det är mindre jobbigt än att göra en grej kring det.

Jag har läst alla inlägg och givetvis tycker jag det är en fruktansvärd sak, fruktansvärda saker, som du blivit utsatt för. För alla som blir utsatta för liknande saker. Jag har själv inte blivit det och kan därför inte riktigt tänka mig in i situationen. Det är lätt då att sitta och tänka "Om det var jag, om det var min bror..", men egentligen har man ju ingen aning om hur man skulle reagera, agera, tycka och tänka i en liknande situation.

En sak jag undrar över, är vad du har skrivit ovan här. Du skriver att övergreppen började när du var ca 2år och höll på tills du var 16år, att han var 12år när det hela började, så han borde ju då ha varit 26år när övergreppen slutade. Du skriver att han var ett barn när det började, och det är ju sant, men han var ju långt ifrån ett barn när det hela slutade. Under flera år var han en vuxen människa som definitivt kan och bör hållas ansvarig för sitt otroligt felaktiga beteende.

Du skriver också att han har stöttat dig och hjälp dig under åren, vilket är jättebra, det är vad ett syskon bör göra! Jag kan dock inte låta bli att tänka att sveket i samband med övergreppen han utsatt dig för är större ändå? Att du inte känner så, det har jag ju förstått, men som utomstående och som inte har någon erfarenhet som sagt, så är det väldigt svårt att förstå hur man inte kan anse att förtroendet är förbrukat när man utsatt någon för det han utsatt dig för.

Vad säger era föräldrar?; om dom vet om det. Vad säger din blivande om det? Nu läste jag ju att hon stöttar dig i ditt beslut om att ha din bror med på bröllopet, men i övrigt? Din dotter? Hon vet att hon inte ska vara ensam med din bror, vet hon varför och vad tycker hon om vad han utsatt dig för? Hon kanske är för ung ännu, men om du låter människor som gör sådant som han gjort vara i din dotters liv så.. ja. Andra människor i er närhet?

Precis så som jag känner. 
Om jag inte bjuder honom så blir det konstit och jag måste ta och förklara för alla varför inte han är bjuden och vet inte om jag orkar göra det.

Anledningen till att jag berättade för min blivande var väl mer för att jag bröt ihop efter en föreläsning om just sexuellt utnyttjande. Hon förstod inte riktigt varför jag tog det så hårt så jag satte mig ner och berättade om min bardom.Vi har samma mamma men inte samma pappa. Anledningen till att jag vet att det troligen började när jag var två är att min mor hittade mig och min bror i en konstig possition eller vad jag ska kalla det. Själv börjar mina minnen som 5åring uniefär. 
Min far vet ingenting och min mor vet om lite men inte allt. Jag har varit fruktansvärt arg på henne för att hon inte skyddade mig från honom. Hon säger att hon litade på honom när han sa att det aldrig hände något den där gången och att det aldrig gjort det innan och att det aldrig skulle hända något. Men tyvärr va det inte så.
Vad jag har fröstått så har min mor tryckt det i från sig. Hon ville inte att det skulle betyda något och stötte alla konstiga täcken på att något inte var rätt till ifrån sig. Hon ville ju att allt skulle vara så bra. Och jag följde ju min bror i allt han gjorde. Ville klippa mitt hår som hans och ha likadana kläder och banspelare som jag kunde bära på axeln precis som han gjorde. 
Min mamma säger att jag måste sätta mig ner och prata med honom, men då jag sagt att jag inte orkar det just nu så gav hon mig rådet att skriva av mig vilket jag gör nu.
Vist var det så att han var vuxen när det hela slutade. Men samtidigt så var han barn när det började och jag ve inte men jag tröstar mig i det och att man inte kan bryta gamla vanor så lätt. Eller jag vet inte men jag tröstar mig i det i alla fall. Ju äldre han blev desto mer sällan var han dum.

solrosfrt.blogg.se/

Du skriver ingenstans om din bror faktiskt får hjälp med sina problem? Det är jätte bra att du bearbetar dina problem, men om din bror har utnyttjat ett barn sexuellt är det en sjukdom han behöver få hjälp med. Även om det är som du skriver att ni blir vuxna och han blir mindre dum mot dig behöver inte det betyda att han har kommit över sina andra problem. Att vara attraherad av barn är inget som bara går över, det kan lika gärna vara så att han faktiskt utnyttjar ett annat barn idag, eller att tankarna finns där och han ramlar tillbaka.

Och svara nu inte att du vet att han inte är så, för det finns ingen vuxen karl som skulle erkänna att han är attraherad av barn, det bär man inom sig.
Hans barns kompisar kanske sover över där? Jag får en obehaglig känsla i min kropp när det gäller sånt. En vuxen karl som tidigare har sexuellt utnyttja ett barn behöver massor med hjälp för att det inte ska hända igen.

Jag säger inte lås in honom och släng nyckeln, men få hjälp med det.

Det finns forskning på att de flesta som har utnyttjat ett barn faktiskt inte är just pedofiler. Man kan vara pedofil och faktiskt aldrig göra något. 
Sen kan det vara så att man antastar eller utnyttjar ett barn vid ett tillfälle eller flera tillfällen men inte vara pedofil i den i psykoloiska termer utan det är annat som gör att man tyvärr utsätter en annan person för dessa vidrigheter.
Skillnaden mellan en pedofil och en förövare är att pedofilen alltid tänder på outvecklade kroppar.
Min bror slutade med det han gjorde mot mig har nog flera orsaker. En var väl att han träffade en kvinna som han älskade, att han inte bodde hemma längre och när jag var 16 flyttade jag 50mil bort.

Min bror har själv tagit kontakt med en psykolog för att han mår dåligt i sitt liv. Sen vad de talar om det vet inte jag. 

Nej, jag håller med dig, man behöver inte vara uttalad pedofil för att man gör något och man kan även vara pedofil utan att sätta det i kraft.
Men om man en gång har tagit steget över gränsen behöver man få hjälp oavsett vad det medicinska termen för beteendet är.
Om du våldför dig på ett barn, en annan vuxen person, om du slår din partner eller sexuellt utnyttjar en annan person behöver man hjälp. Man kan inte växa ifrån en djupt rotad tanke att man är sexuellt attraherad av barn.

Det är bra att han går och pratar med någon, för även om dom pratar om helt andra saker kan det vara en hjälp i andra destruktiva beteendemönster.

Klart att man behöver hjälp om man gått över gränsen. 

Nu är jag gift. Min bror var med. Det var tungt att ses men det gick. Med nästan 80 gäster så behövde jag inte prata med honom så där jätte mycket. Sa väl några ord bara.