Anonym (Inte så enkelt) skrev 2013-03-23 10:54:25 följande:
Å andra sidan är det faktiskt inget större fel att fullständigt skärma av någonting och förneka det under en enda dag, om det är mindre jobbigt än att göra en grej kring det.
Precis så som jag känner.
Om jag inte bjuder honom så blir det konstit och jag måste ta och förklara för alla varför inte han är bjuden och vet inte om jag orkar göra det.
Anledningen till att jag berättade för min blivande var väl mer för att jag bröt ihop efter en föreläsning om just sexuellt utnyttjande. Hon förstod inte riktigt varför jag tog det så hårt så jag satte mig ner och berättade om min bardom.
Anonym (...) skrev 2013-03-23 11:23:46 följande:
Jag har läst alla inlägg och givetvis tycker jag det är en fruktansvärd sak, fruktansvärda saker, som du blivit utsatt för. För alla som blir utsatta för liknande saker. Jag har själv inte blivit det och kan därför inte riktigt tänka mig in i situationen. Det är lätt då att sitta och tänka "Om det var jag, om det var min bror..", men egentligen har man ju ingen aning om hur man skulle reagera, agera, tycka och tänka i en liknande situation.
En sak jag undrar över, är vad du har skrivit ovan här. Du skriver att övergreppen började när du var ca 2år och höll på tills du var 16år, att han var 12år när det hela började, så han borde ju då ha varit 26år när övergreppen slutade. Du skriver att han var ett barn när det började, och det är ju sant, men han var ju långt ifrån ett barn när det hela slutade. Under flera år var han en vuxen människa som definitivt kan och bör hållas ansvarig för sitt otroligt felaktiga beteende.
Du skriver också att han har stöttat dig och hjälp dig under åren, vilket är jättebra, det är vad ett syskon bör göra! Jag kan dock inte låta bli att tänka att sveket i samband med övergreppen han utsatt dig för är större ändå? Att du inte känner så, det har jag ju förstått, men som utomstående och som inte har någon erfarenhet som sagt, så är det väldigt svårt att förstå hur man inte kan anse att förtroendet är förbrukat när man utsatt någon för det han utsatt dig för.
Vad säger era föräldrar?; om dom vet om det. Vad säger din blivande om det? Nu läste jag ju att hon stöttar dig i ditt beslut om att ha din bror med på bröllopet, men i övrigt? Din dotter? Hon vet att hon inte ska vara ensam med din bror, vet hon varför och vad tycker hon om vad han utsatt dig för? Hon kanske är för ung ännu, men om du låter människor som gör sådant som han gjort vara i din dotters liv så.. ja. Andra människor i er närhet?
Vi har samma mamma men inte samma pappa. Anledningen till att jag vet att det troligen började när jag var två är att min mor hittade mig och min bror i en konstig possition eller vad jag ska kalla det. Själv börjar mina minnen som 5åring uniefär.
Min far vet ingenting och min mor vet om lite men inte allt. Jag har varit fruktansvärt arg på henne för att hon inte skyddade mig från honom. Hon säger att hon litade på honom när han sa att det aldrig hände något den där gången och att det aldrig gjort det innan och att det aldrig skulle hända något. Men tyvärr va det inte så.
Vad jag har fröstått så har min mor tryckt det i från sig. Hon ville inte att det skulle betyda något och stötte alla konstiga täcken på att något inte var rätt till ifrån sig. Hon ville ju att allt skulle vara så bra. Och jag följde ju min bror i allt han gjorde. Ville klippa mitt hår som hans och ha likadana kläder och banspelare som jag kunde bära på axeln precis som han gjorde.
Min mamma säger att jag måste sätta mig ner och prata med honom, men då jag sagt att jag inte orkar det just nu så gav hon mig rådet att skriva av mig vilket jag gör nu.
Vist var det så att han var vuxen när det hela slutade. Men samtidigt så var han barn när det började och jag ve inte men jag tröstar mig i det och att man inte kan bryta gamla vanor så lätt. Eller jag vet inte men jag tröstar mig i det i alla fall. Ju äldre han blev desto mer sällan var han dum.
solrosfrt.blogg.se/
