Viktstress inför bröllopet... =(

Har man inget vettigt att säga kan man hålla tyst. Liksom!
Vad man gör på ens arbetstid hör ju inte direkt hit.....

Håller med om att det skulle finnas förbud mot anonyma inlägg om de bara är skitsnack!

Tack så mycket för dina ord! Jag är säker på att jag och min blivande kommer få en toppendag, oavsett vikt!

Angående sockret så har det varit som en drog, ja drog, som jag tagit till för att döva smärtor av olika slag men också som belöning. Jag har alltså haft fredagsmys flera dagar i veckan =)
Nu kommer jag att ta tag i vikten på allvar, och inser att det kommer att ta tid. Kanske når jag mitt mål till bröllopsresan nästa sommar... =)

Det hade varit jättesnällt Vi styker ett streck över det tror jag, det blir nog bäst så 
Man får höra väldigt många gånger att "det är bara att..." och "alla kan, annars är man lat" när man är sjuk.
Och om man (som jag) har väldigt stora problem, så blir det väldigt känsligt efter ett tag.
Jag överreagerade kanske också. Men det är känsligt. Efter närmare 20 år med skador så har man hört och testat det mesta liksom  
Maken "hotade" att linda in mig i bubbelplast och stoppa in mig i ett vadderat rum om jag skulle fortsätta göra illa mig  

För det första, du läste mitt inlägg som inte alls var riktat till dig. Men du läste inget av alla inlägg innan där jag skrivit att jag inte får träna för läkare (bland annat).
Och i princip skriver du att jag är lat och gett upp. 
Du vet ingenting om min situation, du har läst en bråkdel av vad jag skrivit i ämnet. 
Det är klart att jag blir förbannad. Inte konstigt alls.
Jag har inte skrivit någonstans att du kommer att bli invalid.
Jag skrev att jag prioriterar att kunna sköta mitt jobb och ha ett normalt liv istället för att kunna springa 5 kilometer. (på ett ungefär, jag ser inte det inlägget nu när jag svarar här, men jag läste igenom det nyss)
För att jag kan bli invalid om jag börjar ut och springa. Det hade inget över huvud taget med dig att göra.

Men det här hjälper inte TS.
Jag skrev "mitt livs historia" för att hon frågade...
Inte för att sabba din dag eller vad jag nu gjorde... 

Precis!
Chicita, har skickat meddelande till dig!

Jag kan inte heller träna pga min sjukdom. Man vet för lite för att säga exakt varför, men fysisk aktivitet över en viss gräns (varierande från dag till dag och oftast väldigt snålt tilltagen) gör att sjukdomen blir sämre, inte bara de timmar till veckor som kraschen efteråt varar, utan även på sikt, eftersom man försämrar prognosen varje gång man gör en "push-crash". Det tog lång tid att förstå och acceptera. Jag har i själva verket fortfarande inte riktigt fattat det eftersom jag med jämna mellanrum får för mig att det visst går jättebra, och sen ligger jag nästa dag med frossbrytningar...

Och samtidigt är det ju sant att långvarig inaktivitet har negativ inverkan på kroppen, på samma sätt som för alla som t.ex. blir långvarigt sängliggande av någon anledning. Så det är en delikat balans att inte göra för mycket men inte heller för lite.

Därför blev jag väldigt glad när jag hittade ett sätt att äta som gjorde att jag inte bara gick ner i vikt utan dessutom mådde bättre och fick minskade symtom av sjukdomen. Och när jag vägde mindre och mådde bättre orkade jag plötsligt gå mer än 100 meter och t.o.m. uppför trappor!

Men så slog det förbannade sockermissbruket till igen...

En sak har jag lärt mig, och det är att mat, ätande, vikt och kropp är komplicerat och känsligt för många. Det är alltid bra att granska varför man gör som man gör, när man egentligen vet bättre. För nåt beror det ju på! Jag tror inte alls att särskilt många av oss bara är okunniga eller lata eller har dålig karaktär, utan det är något i oss som hakar upp sig och gör det svårt. Och det visar sig på många sätt - i övervikt, i ätstörningar, eller bara i ständigt bantande och fixering vid mat inom ramarna för vad som är socialt acceptabelt.

För mig finns det definitivt en fysiskt komponent, jag mår verkligen fysiskt dåligt när jag tar bort sockret, och jag har behövt vara stentuff för att ta mig igenom till andra sidan. Men det finns också en massa känslomässiga och tankemässiga anledningar till att jag fortsätter i samma gamla djupa hjulspår, och varför jag säger till mig själv att jag ska göra det men inte just nu. Jag vill inte gå in på allt nu för det är lite väl privat, men hopplöshet är en av skurkarna.När det känns som att det inte är någon idé för jag kommer ändå inte att klara det.

Så det funkar bäst om jag känner mig stark, frisk (allting är relativt!), klok, värdefull och älskad, för då har jag kraft att ta fajten och känna att det bär. Men om jag känner mig tjock och hopplös får jag bara ångest och ännu större sug efter en sockerkick som får det att kännas bättre för stunden.

Som vi pratade om för ett par sidor sen alltså. Det funkar inte om man inte jobbar med insidan också. Eller jo, man kan såklart pressa sig ner i vikt ändå, men man kommer inte uppnå målet att inte bara vara smal(are) utan även stark, frisk och välmående på alla plan.

Chicita, jag ringer dem i morgon - de har säkert kvar journalen och däri borde det stå. Hör av mig sedan, det här känns mer privat än vad jag vill lägga till allmän beskådan :).

Det går inte att citera verkar det som. Svar till chicita: jag har bett om ursäkt! Det verkar du ha missat. Det var inte meningen att förolämpa någon och det är ju ett öppet forum så vem som helst kan svara på det som skrivs. Och nej, jag kan inte veta något om din situation heller eftersom att även om jag hade läst alla dina inlägg så känner jag inte dig. Jag skrev klart och tydligt att jag inte syftade på dom som fått höra från en läkare att de inte kan träna, så jag förstår fortfarande inte varför du tar åt dig. Sedan tyckte jag att du menade att jag prioriterade att bli invalid även om du inte menade det. Du har absolut inte sabbat min dag, vad du nu fått det ifrån.. Kanske var det den anonyme som drog igång något sånt.. Allt jag ville säga var det du svarade på, att du faktiskt kan träna, även om det inte ger de resultat du vill nå och inte så mycket som du känner inombords att du vill.. Och jag vet inte, men kanske med tid och försiktigt, försiktig träning (som det varit för mig) att du i så fall kan bli lite bättre. Det var inte sett som en förolämpning utan snarare som en inspiration, sedan får man tillbaka slängt i ansiktet att man tycker det låter checkt att vara invalid... Det tycker jag känns trist.. Så, än en gång ber jag nu om ursäkt.

Vi får nog vara överens om att vara oense i denna diskussion tror jag eftersom det verkar vara missförstånd på missförstånd.
Det jag såg var att du bad om ursäkt för att du hade skrivit om din arbetstid. Alltså inte för något av det jag tog illa upp över. Och alltså tog jag inte åt mig av din ursäkt.
Den träning jag får är alltså fortfarande inte direkt träning. Det är mer terapijobb. Det är inget som ger effekt varken fysiskt eller mentalt. Inte mer än vad du skulle få ut av att sitta i soffan och vicka på tårna *typ*  
Jag har inte sagt att du tycker att det är "käckt att vara invalid" heller.
Vet inte vart det kom ifrån...
Men nu drar vi ett streck över det hela innan vi blir osams på allvar  

Tack, det skulle vara guld värt 

Har ingen tanke på att bli osams över huvudtaget så att dra ett streck över detta tycker jag låter bra.

Ursäkten i svaret till anonym handlade inte om min arbetstid och var inte menat till anonym, tänker inte be om ursäkt för något som inte har något med saken att göra.

När du skrev delen om att bli invalid så lät det som att du trodde att jag hade menat att du skulle springa 5 km, när det jag ville komma fram till var att om man tränar lite och försiktigt så kan man komma sakta framåt, även av att vicka på tårna...

Terapi är också träning ;)

Ber om ursäkt. Jag har PMS.

Jag med, tydligen ;)

Nu begraver vi stridsyxan! som min sambo brukar säga =)
Och ser framåt med hopp om livet.

Idag har jag gått en promenad i solen med min son och tränat  järnet på gymmet så nu känns livet lite lättare.
Man måste inte träna för att må bra, men jag gör det...och att få lite sol på sig gör ofta susen!

josvi558 var så storsint att hon skrev privat till mig. 
Det hör verkligen inte till vanligheterna att man kan reda ut saker privat.
En guldstjärna till henne helt enkelt  

Det är sånt här som bevisar att BT är ett riktigt bra forum  

Till trådstartaren

Du kommer va jätte fin oavsett vikt på eran dag ! Ser att dte är många som skriver till dig att tänka på dig och det tycker jag absolut du ska göra ! Sen kan du ju lägga upp en plan på ditt nya liv hur mkt kan du träna och vad ? hur och vad äter du till fruksot mellan mål och lunch / middag ? Kan du träna 3 gånger i veckan Ja då är det bättre än ingen gång oavsett om det är promenad med barnvagen eller nått annat som du gillar.

Mat där kan du ju som du redan gjort dra ner eller ta bort socker och skippa light produkter för det hämar ämnesomsättningen. drick mkt vatten äta bra mat mkt grönskarer, Riktig bra hjälp kan man få via fittnesfighetn där handlar det om att komma igång med bra mat och träning..

 

Va du än tar dig för när det gäller mat och träning lycka till och du kommer stråla på er stora dag det är jag helt övertygad om !