Allis, jag håller helt med dig om det du säger, OCh jag ser inga fel i innehållet i det SandraElisabet försöker peppa med heller, för att först klargöra det inann jag spinner vidare på vad jag själv funderar över/känner.
Dels upplever jag att stressen i att söka arbeten och inte få något-inte ens svar på sina ansökningar många gånger, är en HELT annan sak än att medan man lever allmänt inte veta vad man ska bli när man blir stor.
Dessutom ser jag ett rätt stort problem i att det i sammhället idag tar alldeles för lång tid att ens BLI stor. Dvs, jag håller med om att man inte behöver bli ett yrke och att vår identitet inte ska eller kommer att ligga i yrke och utbildning på samma sätt som förr. MEN det måste ändå gå att bli vuxen. vuxen som i att medan man funderar, kunna jobba, försörja sig, utbilda sig och fungera som självständig individ.
det är helt sjukt att folk ska bo hemma till uppåt 25 för att de inte kan få bostad eller jobb etc.
Det är också helt galet att man inte ska kunna få studielån efter 45, när nu dels arbetsmarknaden ser ut som den gör, och vi dessutom förväntas fungera i arbetslivet bra ycket längre än till 65. Då måste man kunna utbilda sig vidare och byta spår även efter 40 liksom. OCH räknas bland de sökande liiiite längre än till 35.
Som det ser ut nu, ska man antingen vara äldre (om man är under 25) eller vara ung och ändå ha samma erfarenhet som om man vore 15 år äldre. men om man ÄR 15 år äldre, då är man för gammal.
Det är idioti! man har skapat ett samhälle där de enda år som räknas är de tio mellan 25 och 35 och då ska ALLT få plats, karriär, barnafödande och rubbet! Inte så konstigt att man blir stressad!
Och jag tror faktiskt inte att de flesta just tänker "herregud jag måste bli något" med tanken att man ska varadjust det resten av livet. jag tror man undrar hur ,man ska hitta en utbildning som både är rätt för ens personlighet och talanger, så man kan trivas OCH så man kan få ett arbete. Och ska man plugga, behöver man kunna lösa allt annat, som att man vill hinna få barn, bygga upp en stabil ekonomi, kanske köpa bostad etc. det är den stressen jag uppleve att TS talar om, och som jag varje dag pratar med människor i liknande situation som jag själv också upplever.
Jag behöver inte veta för resten av mitt liv och jag deppar inte -tvärtom behöver jag använda all min förmåga till positiv livsföring, för att orka framåt. Och det gör jag! men jag är inte 20 och lite obeslutsamt osäker. Jag är 42 år med familj, huslån, och sviktande hälsa MEN drömmar och ambitioner, men utan jobb, kapital och med alldeles för många frågetecken vissa dagar. Då kan det vara skönt att få bekräftelsen att "nä, du är inte ensam" för, det är väldigt lätt att man tillslut bara ser hur välutbildade alla andra är, vilka bra jobb och höga löner de har, hur headhuntade de blir och vilka totalrenoveringar de gör samtidgt som de reser, tränar, äter hälsosamt och upplever och utövar livskvalité som bara den hela tiden. samtidigt som de är snygga, har värsta sexlivet och är nykära i sina män hela tiden OCH får precis så många barn de vill samtidigt som de gör karriär OCH är jämställt föräldralediga, lagar god mat för att de vill, inte makaroner för att de måste osv osv.
Jag tror på livet och att det ordnar sig, men en del dagar är det inte så kul. Då är det skönt att säga det. "just nu är det inte så kul". För, kan man sätta ord på sin känsla, kan man sedan bestämma vad man ska göra både med sina känslor och vidare med hela sitt liv. Medan man gör sin resa, kan det vara skönt att få vara lite uppriktig även de mindre roliga stunderna. för ibland är det förbannat tungt. Jag får faktiskt också styrka i att kunna se det-så som det är, utan att skönmåla det, och sedan dra slutsatsen att jag är stark som faktiskt klarar det. Men ibland behöver man säga även det svåra högt.
