Svärisar!

Jag har en dålig relation till min svärmor! Alla som träffat henne säger att Jon är lite speciell och då använder dom ordet speciell för att vara snälla! Hon behandlar alla tre söner som om dom våra 5 år och behandlar alla sina barnbarn som bebisar och hennes absoluta favorit är min Sambos älsta dotter och hon vissar det tydligt också! Våran gemensamma dotter skiter hon i totalt och hon gillar aldrig hennes söners flickvännen för ingen är god nog för dom och hon gör allt för att förstöra, nu är det bara min sambo som har ett förhållande och jag vägrar låta henne förstöra mellan oss. Så det har tyvärr blivit att vi har dragit oss ifrån hans föräldrar och åker väldigt väldigt sällan dit! Vi bjuder endast henne på bröllopet enbart för att sambons pappa ska kunna komma! Hon styr hela familjen med järnhand och får inte hon åka med så åker inte min svärfar Får bita mig i tungan många gånger när man väl träffar dom, får höra varje gång vilken dålig flickvän jag är och att jag är en dålig mamma och värdelös bonusmamma.

Min svärmor är en av mina bästa vänner! Vi har arbetat ihop i en massa år tidigare och hon finns alltis där i vått och torrt. Hennes "nya" man är också en härlig människa. Svärfar är också en trevlig prick när vi väl träffas men han är inte så närvarande i våra liv då vi bor ganska långt ifrån varandra.

Jag har en dubbeluppsättning av svärisar då min m2b:s päron separerade då han var liten. Hans mor har jag en bra relation till och hon är supergullig. vad gäller svärfar och hans "nya" (de har varit gifta i typ 20 år) fru är rellationen okej, om än lite krystad och stel. Vi har väll inte helt rätt kemi mellan oss, men man kan ha det trevligt i deras sällskap.

Däremot så är mina föräldrar och hans föräldrar (dvs: hans far och "nya" fru) vänner sedan innan vi blev tillsammans, då de träffades på en resa till Mauritius där min mor och den "nya" frun sulle fira sin 50 respektive 40 års dag.

Jag har ingen bra relation till min svärmor. Hon har blivit något bättre men jag våndas varje gång vi ska träffas.

Hon har så ofta påpekat om att jag har en hel del för mycket kg på min kropp o hur jag ska göra för att bli av med dom.

Jag var dessutom inte direkt smal heller när vi (jag o min blivande man) träffades o då hade jag gått ner 20 kg efter en separation.

Vi har satt gränser, men dom har hon överstridit många gånger utan att uppenbarligen tänka sig för innan hon öppna käften.

Vi har hotat med att dom inte kommer att få träffa sitt barbarn om hon inte ger sig.

Hon hade tillomed mage att påpeka att jag var tjock när jag var gravid, "nu börjar du bli lite tjock, tänk på vad du äter"

Jag försöker verkligen att ge dom chanser gång på gång, men dom måste alltid säga nått om min vikt. Nu har dom istället börjat påpeka att jag e smal, viket jag vet att dom INTE tycker. jag väger ju inte ens det jag gjorde när vi träffades.

ett annorlunda "problem" här, kan knappt ens kalla det problem. Svärmor är underbar, varm, mjuk och öppen. Men min karl är uppvuxen med den lite tungsinta pappan. Svärfar AVGUDAR sin son, min ögonsten är alltså även hand sol och det bästa på denna jord. Det ska tilläggas att min J har en helsyster som svärfar knappt ens talar om trots att hon är helt fantastisk och de bor grannar. Jag känner JÄMT att jag inte riktigt duger i svärfars ögon... han har tillochmed frågat rakt ut "det måste vara jobbigt för dig att leva med J som är så intelligent"... sådana kommentarer är inte ovanliga.. och han vill umgås JÄMT.

Är otroligt hjälpsam och finns där när vi behöver (och alltid annars också). Men jag kä'nner så tydligt att han tycker att hans perfekta son kunde hittat någon 100ggr bättre än mig och han blev inte så jublande glad över stundande bröllop precis...

Suck! Om han bara kunde träffa någon och få andra intressen än sin son!

Jag har dubbeluppsättning har svärföräldrar. Hans mor med särbo kommer jag riktigt bra överens med. Hans far med fru kommer jag också bra överens med, vilket är riktigt tur eftersom jag har praktik på deras företag 

Min svärmor lever inte längre men var en särdeles unik människa som jag tyckte väldigt mycket om. Svärfar är svårt sjuk och tyvärr inte så kontaktbar längre.

När jag läser inlägg på nätet- inte bara här - tänker jag ofta på hur otroligt mycket tid som går åt till tjafs, bråk och missförstånd. Vad får man ut av att hålla på så egentligen? Som exemplet med en vuxen man som står och skrattar när någons häst ska avlivas. För mig är det ett beteende som inte är riktigt friskt. Eller att behandla barnbarn olika, varför skulle man vilja göra det? Förstår man inte som vuxen vilken fantastisk relation man kan få med ALLA sina barnbarn om man bara ser dem...?

Sambon och jag har syskon och vi är allihopa olika och tillfreds med det :). Ingen känner något större behov av att hävda sig eller försöka förändra någon annan. Livet är så kort och vårdar man inte sina nära relationer blir man nog mycket ensam till slut. Eller i vart fall väldigt illa omtyckt och vem vill bli det liksom.