Skaffa inte barn för uppmärksamhetens skull !!

Ja det kan jag hålla med om. Även om jag skulle kunna och vilja få fler barn så tycker jag att jag är för gammal. Nuförtiden svarar jag bara att jag inte kan få barn längre. De flesta nöjer sig med det men så finns det de som säger "men testa"! Och menar att det går att göra fostervattensprov och se om barnet är skadat. Så de tycker på fullt allvar att jag ska försöka bli gravid, jag kommer vara nästan 48 (fyller 47 i januari) när barnet föds om jag mot förmodan skulle bli gravid direkt. Sedan skulle jag alltså göra ett prov och då måste de ju tycka på fullt allvar att jag kan ta bort barnet om det har något "fel" (hemskt ord, förlåt men ni förstår vad jag menar). Och sen då? Hur många gånger ska vi prova? Och varför?

 

Jag kan förstå att man frågar. Jag har en kompis som har en vuxen dotter och vi har diskuterat det här. Men det är skillnad på att fråga och lyssna på svaret, och hetsa. "Men testa, det kanske går, än är det inte för sent". Men jag vill inte!

Visst är det så sant.. men även om de inte får fråga så går de runt det där – ”hur ser din familjesitaution ut?” förlovad, 27 år, inga barn och bortsållad direkt, känns det som. Min familjesitaution ser bra ut! Alla på jobbet frågar och pikar ”din bebis kommer om ett år”. Senast på personalfesten, högljutt tvärs över matsalsbordet ”det är din tur näst!” Och så sitter cheferna där och lyssnar, suck! Känner att de kommer aldrig fastanställa mig, trots att jag kan vara en av de bästa de har. Jag har en tidsbegränsad anställning just nu, ett väldigt ”bra” jobb inom ett företag där jag med min kompetens, erfarenhet å utbildning skulle kunna göra en riktigt bra karriär och jag skulle göra ett fantastiskt jobb, men det känns hopplöst att de skulle ge mig chansen om den dök upp då alla tror jag skall ha barn snart. Känner mig väldigt diskriminerad och det anställs killar i min ålder på fasta tjänster vars jobb jag gör så mycket bättre när de har semester och jag hoppar in som vikarie för dem.

Jag vill gärna ha barn och jag skulle dela föräldraledigheten och vab lika med min kille, förmodligen skulle han få stanna hemma längre än mig för han vill det, jag har pluggat längre, tjänar mer och jag älskar mitt jobb. Jag har haft tidsbegränsad anställning här i två år nu, ett evigt förlängande med några månader i taget, och blev jag gravid skulle de säkert inte förlänga den. Så jag förstår precis vad ni menar, okej om vänner frågar, men kollegorna vilken rätt har de!??

Det är helt sjukt att man skall behöva svara med så privata svar som att man inte kan, att det är svårt för vissa, för att få tyst på nyfikenheten.   

Ursäkta anonymiteten, jag var inte jättesmart när jag skaffade mitt nick och vissa i min närhet skulle kunna ta illa upp om de såg att jag skrev detta.

Jag gick ur gymnasiet som de flesta andra vid en ålder av 19, flyttade iväg och blev au-pair och kom sedan tillbaka till Sverige för att plugga på högskolan när jag var 21. Träffade då min nuvarade man. Kommer inte ihåg exakt när barnfrågan började poppa upp, men säg att det var efter vi hade varit ihop 2-3 år. Den främsta "tjataren" har varit min mamma som nästan har vänt på det så att det handlar om henne. Inte när tänker ni skaffa barn utan snarare när ska jag bli mormor. Vartefter tiden har gått har det vänts till nån offervariant där det nästan är synd om henne för att hon aldrig kommer att bli mormor i den här takten. Hon har i dagsläget ett par år kvar till 50 och jag har två yngre vuxna syskon så den sannolikheten är kanske inte den största. Jag är idag 27 år.

Jag blir så jäkla less på detta!! Att hela tiden behöva försvara sig! Jag tror att tjatet började, eller i alla fall pågick, under en period då både jag och min man levde på csn-lån och bodde i en etta. Vi tyckte inte att det var så himla lämpligt. Vi tror på att barnet mår bättre om vi är trygga med varandra i vår situation. I den situationen hade det verkligen inte varit fallet.  

I dagsläget har vi både pluggat klart och har fasta jobb (jag fick det för ett par månader sen bara) och är nygifta. Jag fasar återigen för att tjatet ska eskalera! Det är inte det att vi inte vill ha barn, det vill vi men inte precis nu. Som läget ser ut nu har vi precis köpt lägenhet och vi vill låta ekonomin återhämta sig lite innan man ska börja lägga ut pengar på alla saker man behöver till barn. Dessutom har jag och maken kommit fram till att jag borde försöka skaffa körkort innan vi blir tre i familjen, så nu har jag precis börjat övningsköra.

Vi känner väl mest att det måste mogna fram, visst helt redo känner man sig nog inte förrän man står där med ett barn i famnen, men jag tror ändå att en viss grad av mognad måste växa fram för att det ska kännas bra. Jag borde kanske tillägga också att jag har fobi för nålar och mår illa bara av att gå in på ett sjukhus...

Fy vad gnällig jag kände mig nu... Man kan sammanfatta med att säga att jag tycker att man ska tänka sig för innan man ska skaffa barn. De är levande människor som kommer att vara beroende av en så länge att modet definitivt har hunnit förändras x antal gånger. Samtidigt tycker jag inte riktigt om de som är typ 30 och hela tiden skjuter på det för att de måste hinna en massa och livet kommer ju att ta slut när man skaffar barn, för så är det ju knappast. OBS! Det jag menar är de som har förutsättningar att kunna ta hand om ett barn men har en alldeles för stor tillförlitlighet på den biologiska förmågan. 

I så fall ska du ju anmäla detta! Det är inte bara jobbigt för dig som person, det är dessutom olagligt. Prata med något skyddsombud på arbetsplatsen alternativt DO direkt. Så får det inte gå till.

I övrigt så är det väl hela poängen att om man visste redan innan första barnet hur jobbigt det kommer att vara så skulle ju ingen skaffa barn. Anledningen till att vi tycker att "barn är såååå söta" är väl att vi ska föra släktet vidare och föröka oss. Och det skulle aldrig gå om alla unga tjejer visste vilket helvete som kan vänta.

Jag tror inte att folk skaffar barn "för att ha ett armsmycke" (BTW, Grotesco har gjort en kort sketch på det temat: 
">

), däremot tror jag att många förtränger de jobbiga sakerna med att ha barn.

Jag kan förstå att det är jobbigt med ständiga frågor, men ryt ifrån om det verkligen är så illa. Säg "Det ska du skita i!" eller "Vad har du med det att göra?" eller "Det är en privat sak sak mellan mig och min man." Eller byt ämne. Och om det är någon närstående så måste man väl ändå kunna förklara att frågan skaver och att man berättar när det finns något att berätta.

 Vet inte om det var mig du citerade med "barn är såååå söta", men om det var det så var det ju inte riktigt så jag menade . Jag menade att de vänner jag hade som ville skaffa barn för att de var så söta och så mysiga inte fattade att det var mer bakom sötheten ! Barn är jättesöta, men de kan också vara riktigt jobbiga . Så jag menar att man kan inte skaffa ett barn till världen för att de är söta, man måste vara redo, vilja det och fatta att ett barn innebär ett 24 h ansvar !

Jag skaffade ju inte barn för att jag tyckte de var söta, jag skaffade för jag alltid velat ha barn och var redo :) 

Nej, det var inte riktat direkt till dig utan bara en observation. Sorry om det råkade bli ett direkt citat av vad du skrev , det var inte meningen.

Tog inte illa upp :) Ville bara isåfall skriva vad jag menade :)

Oj oj många åsikter :)  Till varför jag skrev olika anledningar till att vänner skaffat barn är att några av mina vänner och bekanta har faktiskt sagt det rätt ut! "Vi skaffar barn för att jag ska ha något att göra på dagarna ",  

När jag skrev "bor hemma" så tror jag ni förstår vad jag menar - i sitt föräldrar hem.

Det är skönt att se att fler "plågas" av denna eviga frågan - när kommer barnen 

Jag skulle aldrig någonsin komma på tanken att ställa intima frågor som rör planering av barn etc. Det finns många ofrivilligt och olyckliga barnlösa par som har försökt med allt utan att lyckats.

 

Jag är 30+ och både jag och min partner har fått vår beskärda del av nyfikna samt påflugna frågor gällande planering av barn.

Blir väldigt märkligt när frågan dessutom ställs av personer man knappt känner eller har haft ett givande samtal med innan.

Vissa människor vill inte ens ha barn och det måste man acceptera. Jag tillhör den kategorin och känner inget behov av att försvara mig och vårt beslut. Det har ingen med att göra! Folk har ingen rättighet att gräva i ens privatliv på det sättet. Ibland kan tystnad vara ett riktigt bra svar...

Jag tycker du sätter tummen på spiken direkt. Barn och barnaplanerande anser jag är ganska intimt och inget som jag iaf frågar folk som jag inte känner att jag står närma. Sjukt hur folk tycker att de har "rätt" att ställa sådana frågor ung som att folk säger till en smal person ät mera- fast det kan och är lika kränkande som att säga till en kraftig person att äta mindre.

 

En reflektion gällande uttrycket att "leva innan man skaffar barn" så är det ju ett uttryck. Tror dom flesta som har eller har haft små barn håller med mig i att när man har barn så är det främst deras behov och önskemål som kommer i första hand. De behöver äta på en speciell tid.. de behöver kanske en ny vinteroverall- vilket medför att man kanske inte har råd att köpa dom snygga stövlarna som man sett.. ja ni förstår vad jag menar. Klart man lever när man har barn men barnen är oftast prio ett.. jag kan bara säga med tre barn inom fyra år så hade jag knappast tid till mig själv och mina önskemål under flera år. Vilket jag däremot har nu när den yngsta av mina grabbar är 21.

 

Fick barn när jag var arton, vilket många hade synpunkter på. En vän sa t om till mig att hon tyckte jag skulle göra abort. Jag var inte ensam, gifte mig med barnens pappa han hade arbete så ekonomiskt klarade vi oss ganska bra.... så vad var problemet. Tyvärr så tror jag att människor tar sig massa friheter att tycka och tänka om saker som dom inte har med att göra.

 

Nu när jag gift mig för andra gången 43 år gammal är det samma sak, ska ni inte ha en liten. Känns som att man "måste" bevisa sin kärlek genom att få ett barn. Jag älskar min make gränslöst och vi lägger energi och pengar på att njuta av varandra och vårt liv. Min make har även han tre barn.. vi har inte för avsikt att skaffa fler. Visst kan jag önska att vi träffats tidigare när vi var lite yngre, då hade vi mest troligt skaffat gemensamma barn. Men det är inte bara fysiskt omöjligt vi anser att vi har det bra som vi har det med våra sex pojkar :) och dessutom så tycker både han och jag att vi är för gamla för att starta om. Nu är det många som frågar och tycker och tänker, åter igen det är något mellan mig och min man. Jag vill inte behöva förklara för kreti och pleti att jag faktiskt inte kan bli gravid. Nä usch o fy.. lite folkvett tack.

Man får väl inte gå på visstid hela tiden? Vet att vik är max 2år sen måste de fastanställa. På mitt jobb kom frågorna 2ggr i veckan... Och det va iofs mer"åh äter du för två?!" det va bland den första frågan jag fick och då fattade jag inte att rykter gick säger då svarade jag bara att jag va hungrig..sen fortsatte det som sagt att frågas cirka 2ggr i veckan i ett halvår...för det är ju viktigt att vara den första som får reda på det så de kan skvallra. Känns dock sådär när man tycker man är lite smårund och tränar som en tok för att bli av med det....men men...kör lite med att jag svarar "nej det hoppas jag verkligen inte då jag hatar barn" då brukar de hålla käft...funderar på att köra med att vi har försökt men kan inte få barn. Filar lite på hur jag på bästa sätt kan njuta av deras miner när de ännu en gång inte kan skvallra mer.

Jag lever efter regeln att aldrig fråga någon om de ska ha barn snart. Inga pikar eller påhopp. Det är en jättekänslig fråga speciellt om man har svårt att få barn eller om den ena parten längtar efter barn, men den andra säger nej.

Dock tycker jag att det vore bra om man kunde tala mer öppet om missfall eller fertilitetsproblem. Jag har varit helt öppen för mina vänner och även ytligt bekanta om mitt missfall nu i somras. Det har gett förståelse och tagit död på frågorna om "när ska ni..."

Vi har en son på 4 år och har inte velat "följa trenden" att skatta barn tätt, utan ville ha minst 4 år emellan och framför allt ville vi börja längta efter barn igen. Under dessa 4 år har jag kanske inte blivit påhoppad så mycket, men jag har hela tiden varit noga med att inte ha kläder där jag ser gravid ut. Det har nästan varit jobbigt att till varje pris visa upp att jag inte är gravid. Sjukt eller hur?

Trådstartarens reflektion om att folk skaffar barn tidigt och "för att man ska" känner jag inte igen. Det är nog olika. I min bekantskapskrets har nästan alla väntat med barn till 30-35-års åldern (storstadsfenomen?) och alla barn verkar otroligt efterlängtade. Det låter ju galet annars!

 

Ja detta otröttbara tjat om ungar. Jag är gift och har varit tillsammans med mannen så länge att vi bra kunde ha barn i lågstadieåldern... Tjtatet om barn har pågått ungefär lika länge. Man blir Så t r ö t t.
Vi vill inte ha barn, och om sanningen skall fram vet jag inte ens om vi kan få barn. Och varje vecka, på varje släktbjudning och så fort nån ser en unge eller nån annan blir gravid får snacket ny fart.
Jag brukar säga att jag hatar ungar och de skulle förstöra mitt liv. Detta har många ( nästan alla) väldigt svårt att förstå. På det brukar jag få svar om att jag är egoistisk, omogen och inte vet vad jag pratar om.

Värsta gnatet kommer från svärmor, som likt någon annans morsa, håller på att dö martyrdöden. Söndagskaffe brukar inte vara nått att se framemot.

På tal om jobb så har jag fleragånger stött på just samma som Tisa. Jag vet att de inte får fråga saker om barn och familjeförhållanden men likväl dyker dessa upp, mer eller mindre inlindade. Sist var jag på vippen att säga att jag bara väntar på en bra fastanställning, sedan tänkte jag tillverka 4 barn och vara mammaledig i 10 år. ..Ännu är det osagt men kanske nästa gång...