Känner mig som en skitstövel...
Vet inte varför jag skriver här egentligen. Känner bara att det måste ut någonstans innan jag går i bitar.
Jag har aldrig känt att äktenskap varit någon nödvändighet för att jag ska älska min sambo och hon gjorde det tidigt tydligt att det var helt OK för hennes del. För mig kändes det bara som en dyr extrakostnad... speciellt då, eftersom jag förlorat jobbet och min inkomst var mycket låg. Jag gick minus varje månad och tuggade kontinuerligt av det jag en gång sparat ihop.
Sen fick vi barn... och sen fick vi ett till... och till slut, efter nästan tio år av arbetslöshet, fick jag en projektanställning som skulle ge mig åtminstone ett år av avtalsenlig inkomst. Äntligen en chans att kunna lägga tillbaka en del av min rejält tuggade "försäkring" (så det innebar inte att jag började leva som en krösus). Men jag tänkte också på den juridiska fördelen/tryggheten med äktenskap när man har barn, för jag var ju inte heller MOT att gifta mig... och jag har ju hela tiden vetat att det är det hon önskat, innerst inne.
Men den där extrakostnaden skulle inte få bli något jättelikt. Borgerligt och enkelt... och bara det gjorde att jag drog mig för att säga något. Att hon en gång sagt att 'ogift är OK' betydde ju inte att hon INTE var typen som drömt om "jättebröllopet" sedan tonåren. Men jag hade iallafall gästsituationen på min sida. Jag har den allra största delen av min familj i ett annat land, hon har hela sin familj i ett annat land... och t.o.m. vår umgängeskrets är liten. Något jättelikt skulle det aldrig kunna bli vad gällde gäster. Det kändes som om 'borgerligt och enkelt' blev lättare att hoppas på. Till slut frågade jag och fick ett 'ja' som redan i det ögonblicket fick mig att rysa. Det var inte respons från en med samma inställning till äktenskap som jag själv.
Nu, någon månad senare, är det bekräftat. 'Borgerligt och enkelt' behöver inte säga något om siffror. Hon sitter och tittar på kläder som kostar skjortan... och ringar som kostar skjortan... och soffan vi sedan tidigare bestämt oss för att köpa blir inte billig... och jag vet inte vad som händer efter den där projektanställningen, som snart är över. Något anmärkningsvärt har inte hänt på arbetsmarknaden i min hemstad, så förmodligen ingenting.
Allting brakade ihop i den där frågan och nu mår jag dåligt på alla sätt och vis. Jag är en högst(!) osäker människa och behöver en trygghet för att må bra överhuvudtaget. Den ekonomiska tryggheten jag behöver för att kunna må bra psykiskt ("isdubbarna") var till viss del omplåstrad, men nu ser jag pengarna rinna ut igen och mår plötsligt lika dåligt som innan jag fick det där jobbet. Jag mår dessutom dåligt för att jag inte vågar säga att det inte var såhär jag menade... och skulle jag göra det, skulle jag må dåligt över att ha gjort det, vad hon än sade om det.
Sammantaget är det ett läge där jag kommer att må dåligt vad jag än gör... och bara faktumet att jag mår dåligt över att ha gjort henne så lycklig får mig dessutom att känna mig som jordens avskum.
Det var inte såhär det skulle bli...