Varför planera barn utan ekonomi?

Vi är lika gamla, fyller 23 i år. Tänkte du något speciellt?

Okej, ungefär i min ålder då. Nej jag bara undrade. Jag vet precis hur det känns, längtar verkligen efter barn, både jag och min m2b. Jag anser att hon behöver inte stressa. Kanske bättre att söka lite jobb och få ihop lite pengar först då de redan har ett barn. men å andra sidan vet jag inget om deras liv och liknande. men JAG personligen hade försökt hitta jobb först. som anonym säger så började jag med plugga direkt för att ha det färdigt när jag sedan bli mamma :)

Håller med! Men man måste inte ha klättrar flera mil på karriärstegen än liksom. Sen känner jag flera där en av parterna jobbar och en av parterna studerar. Där har de börjat studera på t.ex. chalmers i fem år för att sedan ha en bättre ekonomi för barnet. Alltså sagt upp sig från jobbet med kanske 17 tkr i lön och börjat plugga för att få ett roligare och mer högavlönat jobb. De är cirka 30 år. Det ser jag inte som oansvarigt på något sätt liksom. Tror folk ibland glömmer bort det, att studera t.ex. inte nödvändigtvis är oansvarigt i kombination med barn.

Hej alla.

 

Håller med många om mycket men vill lägga till en nyansering.

Jag hade inte möjlighet att gå gymnasiet då jag skulle på grund av att jag drabbades av sjukdom.

Det var först i mitten av 20-årsåldern som jag hade möjlighet att ta upp studierna och jag läste då in gymnasiet på komvux under tre år och sökte direkt in till högskolan efteråt till min drömutbildning.

 

Min drömutbildning är tyvärr en väääldigt lång utbildning och i min kommande karriär kommer det förmodligen inte finnas några "perfekta" tillfällen att skaffa barn på.

Skulle jag vänta tills jag blev klar med utbildningen skulle min fertilitet redan ha börjat avta drastiskt (vilket den gör efter 35) och skulle jag då inte kunna få barn med en gång så skulle det bli svårt att hinna med att pröva alla andra metoder.

 

Så, ja efter att nu har nått hälften av utbildningen har vi börjat planera för barn och allt känns helt fantastiskt och underbart.

Men då kan jag ju tillägga att jag är 29, jobbat ändå fram tills dess att jag började plugga (vilket ger mig en vettig föräldrapeng), att den utbildningen jag går garanterar mig ett jobb med bra lön efteråt och att jag har ett sparkonto, en man med fast jobb, en bostadsrätt o.s.v.

 

Men det jag försöker säga är väl att alla inte har möjlighet att gå klart all utbildning de önskar i tid o.s.v. Vi kommer ha det lite knapert, men klara oss helt okej, de första åren. Och därefter känner jag mig trygg med att vi inte ska behöva vända på penningarna mer.

 

Jag tror inte att mitt barn kommer märka av det under sina första år och kärlek finns detoerhört gott om. Det tror jag är det man behöver allra mest. (Förutom att man såklart behöver få sina basala behov uppfyllda)

 

Men givetvis är barn något som i möjligaste mån bör planeras utifrån grundtanken att ge dem de allra bästa föutsättningarna man kan. Vill bara tillägga att allt inte är svart eller vitt och att jag tror att många som inte gått klart sin utbildning eller ännu inte nått sitt drömjobb ändå kommer bli mycket bra föräldrar och kommer kunna försörja sina barn både med kärlek och det nödvändigaste andra saker.

Precis det jag ville få sagt fast mer kort och koncist! Tack! :)

Håller absolut med alla här speciellt (barnlängtan) MEN som ts beskriver är detta par väldigt unga, har redan ett barn och har verken hög ålder, bra lön, någon utbildning att gå tillbaka till eller något fast jobb. JAG personligen skulle nog vänta med andra barnet till mer "trygga" tider.  Sen är det kanske onördigt att diskutera andra personers liv när de själva inte kan försvara sig. :)  

Så känner jag iaf.  

Jag och min man har börjat planera för barn och har inte den ekonomin jag har drömt om, men vill slåg ett slag för oss som inte har den "perfekta ekonomin".

 

Jag är 30 år, min man 35 år och ingen av oss har något barn sedan tidigare. Jag vill poängtera tydligt att jag har Alltid velat ha fast jobb och en trygg ekonomi innan jag skaffar barn, MEN livet blir aldrig som man tänkt sig. Jag har en högskoleutbildning på tre år och har efter den haft två statliga jobb, dock bara på vik. där inget har blivit fast. Vi bor på en litet stället där det är ont om jobb och det går inte och dagpendla utan då måste de bli veckopendling.

 

Min man har fast jobb och jag går på en a kassa på ca 8000 kr/mån. Nej, detta är Inte drömläget och planera barn, men vi har vart tillsammans i tre år och jag har inte fått nått fast jobb och ingen av oss blir yngre. Vi vill ha minst två barn och min man är dessutom 35 år.

 

Sedan är jag själv adopterad och vet kanske mer påtagligt än de flesta att man inte alltid kan få barn och att dagens adoptionsprocess är lång och utdragen. Har dessutom haft problem med mina hormoner då jag adopterads och fick därför förtidig mens, och det är inget som man vet om det har påverkat min biologiska klocka.

 

Jag har en högskoleutbildning, haft två statliga jobb och har om jag får säga det själv jäkligt bra förutsättningar för kunna få ett fast jobb, men det är inget löfte och i dagens samhälle är allt osäkert. Jag har vart arbetslös 8 månader och inser mer och mer att skall man bara gå och vänta på det rätta läge, kan det passera.

 

Jag har gjort "allt rätt" för att försöka få en bra och trygg ekonomisk trygghet, men det har ännu inte löst sig för oss och vi vet heller inte när det kommer göra det. MEN jag är 30 år nästa år, vi vet inte om vi ens kan få barn, hur lång tid det kommer att ta och därför har vi bestämt att vi skall börja försöka till hösten/vintern.

 

Detta är långt ifrån hur jag önskar att situationen hade sett ut för barnplanering, och jag är uppvuxen med två akademiska föräldrar som alltid haft jobb sedan jag adopterades och aldrig vart arbetslösa.

 

Givetvis skall man försöka skaffa sig de bästa tänka bara förutsättningarna i livet, speciellt när man planerar för att få barn, men livet blir aldrig som man tänkt sig.

Jag förlorade min mamma i cancer när jag var 23 år och hon hann aldrig träffa min man eller vara med på mitt bröllop jag insåg när hon dog att livet är så oberäkenligt och skört. Visst skall man tänka klokt och realistiskt, men samtidigt så måste man ibland göra svåra val i livet där man väljer att följa mer sitt hjärta än vad hjärnan säger.

 

Blev ett långt inlägg, men mycket tankat och få ur mig :)

 

 

 

 

Blev visst lite tokigt, skall stå många tankar :P

äntligen lite fler som tänker på detta. Jag har den senaste tiden gått och funderat på exakt samma saker som TS. Jag har också en kompis och dom har inte heller tänkt riktigt känner jag. Dom är väldigt unga och  han har i 6 år försökt avsluta en treårig utbildning och har under denna tiden bara haft extrajobb som knappt ger några pengar och han har nu gett upp. Hon har precis börjar sin treåriga utbildning. Dom började försöka få barn när dom varit tillsammans 1 år vilket inte var så länge sen och dom bor hos hans föräldrar och dom har en hund som dom inte ens kan ta hand om.
Så han har inge jobb, hon har inge jobb och dom har inget eget boende. Varför försöker man då skaffa barn?

Js, det är ju inte ovanligt. Folk skaffar barn och lever på systemet och skattebetalarna. Jag säger bara ett ord: White Trash!

Jag är arbetslös, något jag varit i flera, flera år. Mer eller mindre självvalt, då både jag och min man har prioriterat att jag ska vara hemma så mycket som möjligt med vårt barn pga diverse anledningar. Jag tar lite vikariat och ströjobb emellanåt. Min man har fast anställning, sedan flera år tillbaka. När vi fick reda på att vi väntade barn så pluggade jag och maken var arbetslös och vi bodde i en liten, liten etta. Innan barnet var fött, så hade han dock jobb och har varit på samma ställe sedan dess och vi hade dessutom ordnat med ett "ordentligt" boende.

Vi har aldrig under dessa år haft någon form av bidrag. Vi har alltid haft tak över huvudet, vårt barn har haft eget rum, alltid mat på bordet och dessutom alltid sparpengar på kontot. Vi bor i en bostadsrätt och vi har inga lån, varken till bank eller privata. Inga krediter. Vi har husdjur också, flera. Trots allt det, och trots att jag inte har något fast jobb, så har vi kunnat unna oss saker, inte alltid, men tillräckligt ofta. Det beror ju dock på också vad man anser att unna sig är. För oss är det inte dyra resor och liknande, utan det är oftast billiga och enkla saker, men som vi älskar. Ja, klart att vi har rest någon gång, vi åker alltid bort en gång om året.

Vi vill hemskt gärna ha ett barn till och har nu börjat planera för att planera ytterligare ett barn kan man säga. Jag tycker inte vi är oansvariga på något sätt alls, trots att det kanske kan verka så för de som bara känner oss på ytan. Jag tycker dock inte att de har med vår ekonomi och hur vi väljer att prioritera att göra. Vi klarar oss, gott och väl, med de medel vi har och vi mår bra. Det är huvudsaken anser jag.

Två ord! ;)

Ja men skojar du! Jag har undrat samma sak. VARFÖR vill man försörja sitt barn på socialbidrag? Självklart är det inte skillnad på kärleken från föräldrarna men varför utsätter man barnet för en sån situation som dålig ekonomi?? Barn är långt ifrån billiga...

Har en kompis som skaffade barn när hon bodde i en 1:a, fick panik och fick köpa sin mammas 3:a i princip gratis. Nu har dom sålt den och köpt sig ett radhus för alla pengar dom då gick plus. Sen frågar hon mig varför jag och min sambo inte köper ett hus. Jadu, kanske för att jag snällt får spara ihop till min egen handpenning? Kanske för att jag och min sambo inte åker snålskjuts på andra? Kanske för att jag tänker efter innan jag skaffar barn?? Missunnar inte henne den situationen men sen behöver hon inte ifrågasätta vår ekonomi tycker jag bara.