Han vill inte ha barn nu, jag har panik!

Vilken hemsk situation, men man måste båda vilja HA barn innan man skaffar dem.
Förstår att du gärna vill att din pappa ska få se och hålla ditt barn.
Men då skaffar du barn på fel grunder tycker jag. Inte schysst mot barnen att skaffa dem mot någons vilja.
Tycker du känns lite omogen i dina tankar ang att straffa honom och att du vill att du ibland hoppas att hans mamma blir sjuk.

Du säger att "Jag vill inte heller se detta som en tid av sorg utan jag vill se detta som en tid av glädje då vi även väntade barn" då menar jag att du har väl ditt bröllop redan som genererar glädje.

Skaffa barnen när båda är redo och ha kvalitestid med din pappa ändå.
Ursäkta om detta var svaret du inte ville ha.
Stor kram och lycka till med bröllopet  

Jag tycker faktiskt att det låter som att ni har en hel del att prata ut om och reda ut innan ni är redo att skaffa barn. Båda två måste ju verkligen vara med på noterna för att det ska bli bra. Håller dessutom med oanstående om att skaffa barn bara för att era vänner har det och pga din pappa, kan vara lite fel grunder. Även en sådan sak att du tänker i banorna om att straffa honom och önska hans familj onda saker, trots att du inte menar det, är något som jag skulle se som en varningssignal på att allt kanske inte står helt rätt till. Familjeterapi kanske kunde vara något att pröva på? Ibland kan det vara väldigt skönt att få prata om saker och ting på en neutral plats med någon utomstående som kan lyssna.

Jag tycker inte att det är något konstigt eller omoget med dina tankar, det är en fruktansvärd tragedi som verkligen prövar ert förhållande. Jag tycker att det är starkt att du inte ger efter för impulsen att säga de elaka sakerna, och försöker ha en dialog med din sambo. Jag tror att jag också gärna hade velat skaffa barn om jag varit i din situation. Jag förstår också din frustration eftersom det verkar som om ni har ett stabilt förhållande - ni har ju bestämt er för att leva resten av livet tillsammans. Sen är ni inte jätte unga heller och har jobb båda två. Men ert barn förtjänar att vara önskat och efterlängtat av båda sina föräldrar. Hoppas ni hittar ett sätt att nå fram till varandra!

Jag har själv fått samma besked som du, jag vet inte hur du känner dig, men jag vet att för mig och mänga andra är tiden efter att man fått ett sådan besked, väldigt omtumlande och fruktansvärt turbulent känslomässigt. 

Jag är ledsen för min pappas skull att han aldrig fick uppleva att ha barnbarn och att han inte får vara med på vårt bröllop. Och en massa andra saker han inte fick eller hann göra.

Din sambon kan inte förstå och ska faktiskt inte behöva förstå hur du känner det. Att vara där för dig, är inte detsamma som att göra allt du vill, eller ställa upp på allt du önskar.

Det att din sambo inte vill ha barn just nu är inget han gör MOT dig. Att han inte vill ha barn än är helt frikopplat från din pappas sjukdom.

Glädjs åt bröllopet, glädjs över att dela våren med din pappa. Fråga din pappa vilka saker HAN vill hinna uppleva och vilka saker han kommer att ångra, sakna, är rädd för osv. Dela tiden med honom, fråga mycket! 

Att vara gravid är att vara full av sig själv, att försöka bli gravid och dessutom med tidspress("Vi måste bli gravida innan pappa dör") är definitivt stressande och gör att man blir full av sig själv. Sätt den energin på att finnas där för din pappa och njuta tillsammans med honom istället. Och njut av att planera ert bröllop med din käresta!!

Var snäll mot dig själv, varva ner, njut av en sak i taget. Det är inte bråttom. Man hinner med det man hinner och vi kommer alla att ha saker ogjorda när vi dör.

Förlåt att jag skriver så krass och kanske lite hårt. Jag beklagar att du måste gå igenom det.

Ta hand om dig och vårda kärleken!!

 

Först och främst: Det är klart att jag inte menar något med att hans mamma ska bli sjuk. Jag älskar henne och hon är en underbar människa. Ibland känner jag bara att jag vill att han ska få känna hur jag mår i allt det här som händer omkring oss. Hans mamma har inte bästa hälsan och jag skulle göra precis ALLT för honom för att han ska må bättre men det verkar inte så ömsesidigt.

Jag kan även tillägga att vår plan var att börja försöka i juni, dvs snart (jag tyckte det var bra för då får man ett barn som föds runt våren) men att jag nu känner att jag vill försöka tidigare då tiden är så knapp och att familjen är allt för oss båda. Och seriöst, vad spelar det för roll att börja försöka lite tidigare när det handlar om ett par, tre månader?

Jag har dessutom alltid velat HA barn, han med. Vad han iaf säger. Och jag kan tillägga att jag aldrig kommer att skffa barn mot hans vilja. Jag vill att vi båda ska vilja. Han är bara rädd för att allt ska försämras om vi skaffar barn. Ekonomi, att vi ska börja bråka (vi bråkar inte mkt nu), att vi ska vara trötta, vart barnet ska få plats, att vi inte ska kunan resa. Allt han ser är hinder inte det fina som vi kommer att uppleva tillsammans. Ekonomin kommer inte heller vara några problem och varför skulle man inte kunna resa med barn?

Det blir ju avd man gör det till.

Han "gick ju med" på en av sakerna du ville, bröllop, du borde nog respektera hans önskan om att inte vilja ha barn just nu.

Glädjs för bröllopet och hoppas att din pappa får uppleva det. Ta en sak i taget. Ingen idé att tvinga din kille till något han inte är mogen för just nu.

Håller helt med "Sagoprinsessan"

Det låter kanske hårt men jag måste hålla med! Att skaffa barn ska vara något ni gör för eran skull och då behöver ni båda två vara redo för det. Jag beklagar verkligen det som har hänt och förstår din önskan om att din pappa ska få träffa sitt barnbarn, men fokusera istället på att få så mycket tid som möjligt med din far. Kanske kan ni två göra nåt litet projekt tillsammans som du kan ge vidare till de framtida barnbarnen så att de får en chans att se vilken underbar morfar de hade? Kan vara nästan vad som hellst, video, något hemma snickrat, fotobok osv

Jag menade inte att du på något sätt vill någon annan något illa. Jag menade mer att det förmodligen finns orsaker till att du känner och tänker sådär ibland och det kanske är något som du/ni bör få hjälp med att hantera. Man behöver inte vara på botten för att "söka hjälp", tex familjerådgivning som jag skrev ovan.

Och jag tycker verkligen inte att han ska skaffa barn med dig nu bara för att vara snäll och göra allt för att du ska må bra. Han måste verkligen vilja det och känna själv att det är rätt för honom. Han kanske känner att ett barn skulle bli för mycket för er just nu, med allt annat som pågår? Som någon skrev här ovan, så kanske inte stressen med att försöka bli gravid och en graviditet skulle vara det bästa just nu.

Jag vet att man ska försöka tänka positivt, men skulle du orka hantera tex missfall eller att få ett barn med något handikapp då du redan hanterar en kris så att säga? Det kanske är sådant som gnager hos honom och även sådana saker och mycket mer som det kan vara bra att man får hjälp med att diskutera och prata igenom.

Jag kan förstå att du känner såhär, det känns ju som ett helt naturligt sätt att försöka hantera denna mycket svåra situation på. Att din pappas sjukdomstid och bortgång kommer bli en tuff period är ju dock helt naturligt, och jag tror att det kommer vara så oavsett om ni hinner skaffa barn eller inte. Men jag förstår verkligen att du känner att du vill vända situationen till någonting positivt och vill kunna påverka och ta kontroll över situationen.

Har du pratat med din pappa om hur du känner? Vad är viktigt för honom dem tiden han har kvar? Är det lika viktigt för honom att hinna få barnbarn som det känns för dig? Funderar även på om du har någon utomstående att prata med som kan stötta dig i den här krisen, ev. någon kurator från kliniken som vårdar din pappa?

Ta hand om dig och din familj och hoppas ni får ett fint bröllop!