Känner mig inte alls förlovad

Tack för att ni orkade läsa hela mitt inlägg! Jag vet att det kan verka löjligt och trivialt, men problemet är ju inte bara att jag kände mig lite besviken på frieriet (och ni har helt rätt i att jag inte borde känna så, BORT med alla hollywood-ideal!) utan att jag är bekymrad för min sambos självförtroende. Lite invecklad tråd kanske, sorry.

 

Chicita: Din historia och bakgrunden till ert bröllop går verkligen rakt in i hjärtat. Tack för att du delade med dig!

 

Anonym (#7): Det tipset tål att tänka på! ;)

 

Knyttan: Bra skrivet, och jag förstår verkligen vad du menar -  jag har aldrig velat att mitt liv ska bli som i en hollywoodfilm, och jag är "allergisk" mot vita puffpuffbröllop. Orsaken till att jag blev något besviken var att det inte bara var jag som hade förväntningar på ett genomtänkt frieri, utan att han hade sagt att han ville göra det till något speciellt, och att han verkligen ville överraska mig. På detta hade jag alltså väntat i ett år, och det hjälpte väl knappast att man gick med i BT och fick ännu mer idéer under tiden. Nej, i efterhand inser jag att jag borde slutat vänta på det där stora frieriet, för även om min sambo är fantastisk på att överraska på gulliga sätt så är han helt grön när det gäller sånt här (och tur är väl det!) och jag borde förstått att det är bättre att hjälpas åt.

 

Vi får helt enkelt prata ihop oss och göra det här tillsammans. Gamla uråldriga könsuppdelningar funkar inte i dagens samhälle. Vi får kika på några fina men mindre dyra ringar ihop, och sen kan vi drömma om bröllopet tillsammans! För där har han många egna idéer kan jag lova.

Jag tycker att det var ett gulligt och ärligt frieri. Spontant utan att vara tillgjort på något vis. Väldigt romantiskt och ett ärligt tecken på kärlek tycker jag.

I jämförelsen med det "frieri" mitt ex drog till med var det du beskriver riktigt bra. ;) Han sa då: "Om vi ska ha ett litet bröllop så kan vi gifta oss i sommar, men om vi ska ha ett stort så får DU vänta i ett år till." Inte mycket att hänga i julgranen alltså.

Gällande ringar så kan ni leta efter dem tillsammans på nätet, åtminstone till guldaffärerna öppnar igen. :)  

Personligen tycker jag om väldigt många av ringarna på http://www.coititanium.com/ . Billiga och snygga. Känner två par som har köpt sina förlovningsringar därifrån och är väldigt nöjda. Min sambo vill ha en titanring, och den ska vi köpa därifrån. 

Hur 'känner' man sig förlovad?

En annnan väntade i 10+ år på det utlovade frieriet bara för att få frågan när man hoppat upp ur badet spritt språngandes...
(svårt att säga nej när man inte har kläder på sig -dock inget jag rekommenderar de som är nervösa för att inte få ett 'ja' på sitt frieri).

Några veckor senare hade han med sig rosor efter jobbet och gick ner på knä när han kom innanför dörren (en barngrind mellan oss..) bara för att jag skulle kunna få ett lite mer rumsrent frieri så att jag kunde välja vilken version av frieri jag senare kunde berätta för släkt och vänner.

Det var inga ringar inblandade eftersom vi sköter sånt tillsammans med vår gemensamma ekonomi och så att båda får vara med och tycka och tänka.

Nu är man gift - och det är inget man känner av så mycket heller faktiskt :)

Tummen upp!! Jag förstår såklart att det är jobbigt att vara den som står för inkomsten i förhållandet för det leder ju till en jobbig obalans (oavsett vem det är som drar in pengarna, han eller hon), men man får bara acceptera att det är så det är och att det är något tillfälligt (för längre el kortare tid).
Dyr förlovningsring är verkligen inte allt, jag lovar att min enkla silverring har fått mig att känna mig förlovad varje dag i snart tre år! Nu har vi som tur liite bättre ekonomi än när vi förlovade oss så vi kan kosta på oss nya ringar som vi designar själva,men jag hade lugnt kunnat gifta mig med bara denna ringen också om jag hade varit tvungen!

Jag friade till min sambo över lite pasta. Eller  tja, pasta och pasta... nudlar med grillkrydda. Hemma. I vår förra lägenhet med fult orangefärgat klinker. På Tvn var det en dokumentär om strutsar.

Förmodligen topp 10 minst romantiska frierier någonsin, men om jag blundar kan jag fortfarande se hans överraskade och lyckliga min framför mig och det gör det hela lika fint för mig som vilken superromantisk film med Julia Roberts som helst.

Tyvärr har jag inget råd till dig TS, om hur du ska hjälpa din sambos självförtroende på vägen, förutom att visa att du finns där och stöttar honom. Att du lyssnar på honom och visar förståelse för hans situation. Samma sak som han bör göra för dig.

Jag kan inte heller relatera till det där med ekonomin, då jag och min make, sedan dagen vi flyttade ihop slutade ha "dina" och "mina" pengar. Alla pengar blev då våra pengar.

Precis som många här ovan skrivit, så var inte heller vår förlovning någon stor grej. Min make påstår att han friade till mig, via SMS, redan två veckor efter vi träffades. Det gjorde han ju också visserligen, han skrev en kväll "Vill du gifta dig med mig?" medan han satt på toan hos en kompis. Jag svarade ju "Ja!", men tänkte inte på det som ett frieri. Efter ca 6 månader tillsammans flyttade vi ihop och fick i samma veva reda på att vi väntade barn. Jag gick i gymnasiet och han var arbetslös, woho!

Vår dotter föddes, min make fick jobb och dagarna och livet flöt på. Efter nästan 1,5år tillsammans så gick vi på stan en dag i februari och såg att de hade erbjudande på stål- och titanringar, så vi gick in och kikade. Det slutade med att vi beställde två ringar. När ringarna väl kom, så var min fruktansvärt obekväm, men pga sjukhusvistelse hann vi inte lämna tllbaka den (14 dagars ångerrätt). Jag ramade då in den och hängde den på väggen. Maken tappade sin ring på jobbet, pga att han glömde ta av sig den när han bytte om och la den i fickan, som det tydligen var hål i.

Vi ville gifta oss, men fick hela tiden skjuta upp det, då vi spenderat ytterligare perioder på sjukhus. Vår dotter är opererad flera gånger och jag är opererad. Det gör inte underverk för ekonomin direkt. Under hela denna tiden har vi alltså varit utan ringar. Vi berättade inte för någon att vi var förlovade heller.

Nu har vi varit gifta i ungefär ett halvår. 6år efter vi träffades blev vi äntligen man och hustru. Utan ringar, utan en uttalad förlovning och definitivt utan frieri (även om maken hänvisar till sitt SMS). Det gör dock inget, för vi har hela tiden haft vår kärlek och den är värd mer än allt det där andra.

Du ska absolut inte känna dig besviken för att du inte fick frieriet du kanske tänkte att du skulle få. Sånt händer ibland och man får ta det glatt och tycka att det är bra ändå.

Jag själv t.ex. väntade på ett frieri från min man, han var då på besök hos mig och hade inga pengar (han bodde utomlands, men nu är han i sverige). Jag friade till honom, eller ja friade och friade...jag ställde frågan "ja vad tycker du egentligen...ska vi gifta oss nu? vi tänker ju ändå göra det senare, så varför inte göra det NU". Och detta under ett träningspass då vi var svettiga som grisar....superromantiskt va? Vi beställde förlovningsringar och gifte oss borgligt efter en vecka. (jag betalade ringarna då, men han lovade att betala vigselringar när vi ska ha kyrkobröllop (vilket är i sommar)).

Jag är nöjd och nu skrattar vi åt det. Saker blir bara inte som man tänkt sig ibland... :)

 

Angående din sambos självkänsla, så förstår jag det 100%. Det är jobbigt att vara arbetslös och självkänslan sjunker. Killar vill ju också allmännt vara "riddaren i nöden" och "tuppen i familjen" och "försörjaren", när dom inte har det bra ekonomiskt så mår dom ju inte bra när dom inte kan nå upp till sina "mål".

 

Jag vet inte om det finns något mer du kan göra än att puscha på honom och peppa honom så att han hittar ett jobb. Då skulle nog självkänslan komma tillbaka.

 

lycka till!

För oss var det såhär:

Vi hade redan bestämt att vi skulle gifta oss någon gång och vi hade förlovat oss med ringar och allt (bytte ringar på en trevlig fransk restaurang), så det var helt onödigt med ett frieri egentligen. Jag sa till min sambo något i stil med att 'jag är redo när som helst så när du känner att du är redo kan du ju fria'. Ett antal månader senare satt vi hemma i soffan och myste efter en väldigt känslosam konsert. Plötsligt frågade han om jag ville gifta mig med honom. Såklart jag ville! Efter det började vi planera bröllopet.

Mitt största råd till TS är att uppmuntra sin blivande make och berätta både i ord och handling att han inte behöver ett jobb för att vara hennes riddare.
Det finns så många andra sätt att vara klippan man behöver att luta sig emot - än att vara den som drar hem pengarna.

Man är två i ett förhållande.
Visst är det jobbigt när man bara har en inkomst att leva på. Och den som inte jobbar känner sig lätt som en parasit just då. Men det finns ju andra saker som måste göras. Ett hushåll att sköta, tänk att få sätta sig till ett dukat bord nån gång när man kommer hem från jobbet och äta middag. Det är inte bara männen som uppskattar det...
Att vara en riddare kan vara att ta tag i det som behöver göras, oavsett om det är att byta däck på bilen, se till att det finns rena kläder eller laga mat / städa osv...

Bekräfta honom: Du är min klippa, det är dig jag är trygg med. Det är så skönt att komma hem och se att du har... lagat mat/städat... Det är inte alla killar som skulle ställa upp som du gör.

Gör ingen stor grej av pengarna. Det är era pengar oavsett vem som tjänar dom.
Skapa ett gemensamt konto och sen att ni båda får en sorts "månadspeng" eller vad man ska kalla det (som är egna pengar att göra vad ni vill för helt enkelt) är ett stort tips. När ni inte har så mycket pengar gemensamt så blir ju bådas "månadspeng" rätt liten. Men när han får ett jobb så kan ni ju öka på den. Ju mer du försöker trycka på att det är ok, du har inget emot att betala nu, destå mindre känner han sig. För det är inte kul att behöva be om pengar eller känna att man får almossor. Om det är lika för båda så känns det bättre. Och det är lättare att få en överblick över vart pengarna går också...
Om han får ett extrajobb, även om det bara är nån dag ibland så känns det ju bra att bidra till era pengar då för det märks och syns på ett annat sätt
Men låt inte pengarna bli den stora / viktiga grejen. Utan se det som att ni gemensamt jobbar för ett bra liv.

Hej!

Du, det är rätt många som förlovar sig först på ett speciellt datum EFTER frieri. Ni kan väl helt enkelt göra så istället.Lycka till!

 

JAG friade under högtidliga former till min kille, men vi ansåg oss verkligen inte förlovade för det.

Utan vi tog tid på oss att se ut ett datum och ringar då vi gjorde en jättemysig middag hemma, och bytte ringar, och tog flera kort av oss och ringarna.

Det var hur mysigt som helst, och kunde följaktligen planeras precis som vi ville ha det, OCH romantiskt!

Lycka till!

 

 

 

Ganska exakt så gjorde vi med. Han hade så stora förväntningar på hur/när/var han skulle fria så till slut tröttnade jag och gjorde det själv, hemma. Dagen efter valde vi ut ringar ihop och bestämde datum för ringväxling (och därmed det datum som står i ringarna).

 

Eftersom jag "sprungit" före honom lite med frieriet bad jag honom förbereda dagen för ringväxlingen helt själv, hur han ville. Så det gjorde han, och jag visste ingenting om planerna förrän vi kom dit och det blev väldigt fint med 3-rätters middag på ett slott och ringväxling på slottsbryggan i mörker.

 

Kan ni inte göra nåt sånt? Se till att välja ut ringar ihop NU och be honom ordna och förbereda ringväxlingen . Om du vill ha en lite högtidligare stund då, säg det till honom men tänk inte mer på det sen utan anamma det han hittar på. Det borde få honom att känna sig delaktig och viktig?

 

Min blivande är också väldigt osäker, särskilt när det handlar om sånt som jag har bättre "koll" på/åsikt om. Då funkar det med en liten knuff i rätt riktning för att sedan släppa taget och gilla läget.

Jag tycker att de mest romantiska frierierna är de spontana! Att bli friad till, oavsett om man är kvinna eller man, när man kanske är svettig efter ett träningspass, nyförlöst med första gemensamma barnet, ligger i hög feber på soffan, osminkad och i slappekläderna, precis har misslyckats med en viktig jobbintervju eller vad det nu kan vara - är inte DET världens största kärleksbevis?! "Jag älskar dig så mycket precis som du är, jag vill vara din klippa, jag vill ta hand om dig när du är sjuk - ska vi inte gifta oss?", det är ju fantastiskt tycker jag! Blir man friad till när man är så sårbar/sjuk/ledsen eller bara känner sig allmänt ofräsch - ja, då vet man ju att ens partner verkligen älskar en när man är som svagast också.

(Detta sagt som en uppmuntran till er som är besvikna över diverse frierier. Jag menar inte på något sätt att någon som blir friad till högst upp i Eiffeltornet med ett tjog röda rosor, knäfall, världens mest perfekta förlovningsring och en stråkkvartett som spelar romantisk musik till, är oälskad när man är svag. Ibland är det bra att förtydliga sådant på en gång, har jag märkt... )

Åh vilka fantastiska saker ni har skrivit alltihopa! Tack för all respons 

 

Nu några dagar efteråt känner jag mig inte lika besviken längre, utan är glad att vi äntligen tagit tag i saken. Det var jättemysigt att "bli friad till", men precis som någon annan berättade så hade han egentligen redan ställt frågan en gång förut, för precis ett år sen, i ett sms - men mer som en öppen/retorisk fråga. Så den stunden var nog egentligen den mest minnesvärda om jag ska vara ärlig. Men nu har vi börjat diskutera ringar och ska gå och titta på några nu i veckan. Får se hur vi gör när vi väl fått dem, jag skulle gärna göra det till en mysig och romantisk grej när vi tar på oss dem tillsammans. Så slutet gott, allting gott!

 

Och killen är jättelycklig över att vi "förlovat oss" (även utan ringar), så jag tror absolut att detta är bra för hans självförtroende i längden. Vad gäller ekonomi och allt annat så försöker jag dagligen att stötta honom och få honom att känna sig värdefull, det känns som min viktigaste uppgift just nu och jag vet att han skulle göra samma sak för mig. Tack för alla era fina tips, jag ska läsa igenom dem ännu en gång när jag har mer tid! Ni är bäst