Åka 15 mil för barnvakt? Morr.

Nu är det svårt att veta hur många av alla anonyma svarande här som har barn själva, men precis som många andra trådar här på BT så är det väldigt många som läser in mer i texten än det står.

Är man relativt nybliven förälder så har man rätt att va lite orolig, o inte vilja lämna bort sitt barn.

Tycker TS tvärtemot vad vissa skriver, tom påpekar att det INTE handlar om dålig relation till svärföräldrar. Ja skulle inte heller åka 30 mil för barnvakt, om det inte va nåt väldigt viktigt ja behöver gå på.
Barnvakt är ju trots allt, att vakta barnet när den som annars har hand om barnet inte kan. Att få en trygg relation till släkt o vänner får man genom att träffas när man kan.

Som ja skrev tidigare så flyttade vi närmre, men det betydde oxå att vi kom längre ifrån andra delen av släkten, idag kan ja ändå skjutsa upp honom till farmor o farfar över sportlovet tex utan att varken mamma eller pappa är med, trots att de bott 80 mil bort senaste 10 åren. De har en kanonrelation.

TS ja tror att pappa är orolig o oxå ny förälder o inte vet riktigt hur det kommer funka framöver, hoppas ni löser det. Lycka Till.

 

Ja, jag tycker att det är ganska uppenbart att ts ändå verkar ha något emot sina svärföräldrar, även om hon inte riktigt vill se det själv. 

Hur gammalt är barnet? Varför skulle avståndet på 15 mil vara ett problem? Som förälder har man ansvar att se till att man gör sin bit i att se till att barnet får en bra relation till sina mor- och farföräldrar. Sedan har de äldre själva en del i ansvaret, förstås. 

Varför utgår du ifrån att barnet ska vara ledset och oroligt, ts? Kan det vara så att du har separationsångest? Problem med att låta andra få komma barnet nära? Det är nog ganska vanligt hos osäkra förstagångsmammor. Men isf vill jag att du ska veta att du inte blir mindre viktig för ditt barn, eller mindre älskad, för att det får lära sig att man kan få trygghet och kärlek även från andra. Även sin farmor och farfar.

Jag har haft många kompisar som svartsjukt har vaktat sina barn från "inkräktare" som svärföräldrar, tom pappan mfl. Mammorna var livrädda att barnet skulle föredra pappa eller farföräldrar istället för mamma, detta sa de rent ut. De barnen har faktiskt haft svårare att umgås med okända när de kommit upp i högre ålder, än de som vågat släppa in andra nära sina barn, redan i tidig ålder. Så om man faktiskt vill ha ängsliga och rädda barn, ska man nog försöka vakta så mycket som möjligt, det tycks ju funka bra...

Men om man vill ha barn som är trygga och mår bra i olika slags omgivningar, vinner man nog mer på att låta barnen upptäcka att de är trygga var de än befinner sig. Och även om inte mamma är med hela tiden. Det är där det kommer in att man kan göra barnen en stor tjänst om man låter någon annan ta hand om dem en stund, även om inte det finns ett "verkligt" behov av barnvakt. För när det behovet dyker upp, är det kanske svårt att känna sig trygg för både stor och liten om man inte har "övningskört" innan.

Som förälder får man sätta sig själv lite i andra rummet och även om man har lättare att se sina egna föräldrar umgås med ens barn, får man förstå att för pappan, är det samma sak. Han har säkerligen en önskan om att hans föräldrar ska få en bra relation till barnet, eftersom det ju även är hans barn och hans föräldrar? Som det är nu, tvingas han se sina svärföräldrar få bättre förutsättningar än hans egna, att få en god relation till barnet. Det skulle inte jag gilla, iaf. Skulle du? Om det vore det omvända? Att dina föräldrar bodde längre bort? Och  nu handlar det ju inte ens om hundra mil, utan om femton, dessutom...?

Jag har inte haft en problemfri relation till mina svärföräldrar, men jag har varit noga med att se till att de inte ska särbehandlas negativt när det handlar om våra barn. Tex är det faktiskt jag som försöker se till att de får frågan om barnvakt  ungefär lika ofta som mina föräldrar blir. Nu hör det till saken att det är sambon som hellre vill att mina föräldrar ska vara barnvakt, eftersom de är mer "kärleksfulla, mjuka och snälla" än hans. Men det är hans åsikt, inte min. Och jag försöker sätta mig in i hur det kommer bli när mina söner får barn sedan...hur vill jag bli behandlad då? Ibland är det som känns "bäst för mig" inte detsamma som det som är "bäst för mitt barn". Jag hoppas att du och barnets pappa kan prata er fram till en lösning som blir bra för ert barn. Lycka till!

Ska uppdatera här, hade tråden även i ett annat forum och jag kom på en lösning som skulle funka.

Så här är det:
det handlar om en diskussion mellan mig och min man, inga andra är inblandade,
och mitt bekymmer är att jag inte vill åka iväg med vårt barn när hon är litet, vilket min man tycker vi ska göra (någon gång).
Ingen av oss vill ha folk på övernattning när vi själva är borta. Nu kom jag själv på att hans föräldrar kan ju komma och vara barnvakt här hemma en kväll, och sen att vi kommer hem och sover tillsammans. Det är ju en idé, om de själva känner att de vill. De kommer nämligen inte lika ofta hit som vi till dem.

Men visst, de får gärna vakta och sova här, om vi också sover hemma.

Som jag dessutom nämnt handlar det om barnvakt när barnet är litet, från 1-3 år ungefär. Innan ett års ålder är det inte alls aktuellt eftersom jag ammar och kommer amma ett tag till. När hon blir större är det bara kul om hon är hos dem.

Nu är det svårt att veta hur många av alla anonyma svarande här som har barn själva, men precis som många andra trådar här på BT så är det väldigt många som läser in mer i texten än det står.

Är man relativt nybliven förälder så har man rätt att va lite orolig, o inte vilja lämna bort sitt barn.

Tycker TS tvärtemot vad vissa skriver, tom påpekar att det INTE handlar om dålig relation till svärföräldrar. Ja skulle inte heller åka 30 mil för barnvakt, om det inte va nåt väldigt viktigt ja behöver gå på.
Barnvakt är ju trots allt, att vakta barnet när den som annars har hand om barnet inte kan. Att få en trygg relation till släkt o vänner får man genom att träffas när man kan.

Som ja skrev tidigare så flyttade vi närmre, men det betydde oxå att vi kom längre ifrån andra delen av släkten, idag kan ja ändå skjutsa upp honom till farmor o farfar över sportlovet tex utan att varken mamma eller pappa är med, trots att de bott 80 mil bort senaste 10 åren. De har en kanonrelation.

TS ja tror att pappa är orolig o oxå ny förälder o inte vet riktigt hur det kommer funka framöver, hoppas ni löser det. Lycka Till.

 

Ingen av oss vill ha folk på övernattning när vi själva är borta. Nu kom jag själv på att hans föräldrar kan ju komma och vara barnvakt här hemma en kväll, och sen att vi kommer hem och sover tillsammans. Det är ju en idé, om de själva känner att de vill. De kommer nämligen inte lika ofta hit som vi till dem.

Jag tror att om de hade setts så för att umgås ofta som farmor och pappan verkar önska så hade det inte varit ett problem att det var TS föräldrar som var barnvakter just när det fanns ett behov av just funktionen barnvakt.

Det förslaget finns ju i mitt inlägg nr 16 ;)

"Då har ni ju barnet på hemmaplan, ni kan antagligen komma hem om det skulle bli kris och barnet behöver inte åka någonstans. De har möjlighet att lära känna er dotter på en plats där hon känner sig hemma och trygg, och ni behöver kanske inte ens vara borta över natten."

Ska uppdatera här, hade tråden även i ett annat forum och jag kom på en lösning som skulle funka.

Så här är det:
det handlar om en diskussion mellan mig och min man, inga andra är inblandade,
och mitt bekymmer är att jag inte vill åka iväg med vårt barn när hon är litet, vilket min man tycker vi ska göra (någon gång).
Ingen av oss vill ha folk på övernattning när vi själva är borta. Nu kom jag själv på att hans föräldrar kan ju komma och vara barnvakt här hemma en kväll, och sen att vi kommer hem och sover tillsammans. Det är ju en idé, om de själva känner att de vill. De kommer nämligen inte lika ofta hit som vi till dem.

Men visst, de får gärna vakta och sova här, om vi också sover hemma.

Som jag dessutom nämnt handlar det om barnvakt när barnet är litet, från 1-3 år ungefär. Innan ett års ålder är det inte alls aktuellt eftersom jag ammar och kommer amma ett tag till. När hon blir större är det bara kul om hon är hos dem.

Farmor har fortfarande ingenting med diskussionen att göra, hon är inte inblandad.
F&F är alltid välkomna hit men kommer nästan aldrig så från deras håll kan ju inte behovet att träffa barnbarnet vara så enormt, eller hur?!

Och du är säker på att de känner sig välkomna då? 

Om jag ska vara ärlig, så tycker jag synd om din man, och även om ert barn och farmor och farfar. Detta måste vara bland det absolut vanligaste problemet som finns. Att mamman ska försöka bestämma allt över barnet, menar jag. Det kan ta riktigt gräsliga proportioner, om man har otur.

Har din man sagt åt dig att han tycker att du är överbeskyddande eller att du daltar någon gång? Eller att han tycker att du klänger fast vid barnet och inte törs släppa taget/makten om det? Att han inte ens får bestämma vad hon ska äta eller ha på sig, för att du tror att du vet bättre? Min granne trodde på fullt allvar att barnets pappa inte klarade av att bada eller natta barnet, se till att ta hand om henne på rätt sätt om hon var ledsen eller sjuk. Till slut fick han förstås nog och krävde att hon skulle gå och prata med en psykolog, knuten till bvc. Där fick hon upp ögonen för hur svartsjuk hon faktiskt var, och hur osunt det var. När barnet skulle skolas in på dagis, fick hon väldigt svårt att släppa kontrollen och låta dem ta hand om flickan. Hon hade varje dag saker hon tyckte var allvarliga fel, tex att inte halsduken var knuten på rätt sätt, att flickan inte fick äta efterrätt som hon var van vid osv. Nu säger jag inte att det är så för dig, det varken tror eller hoppas jag. Men du kanske ändå ska ha ett öppet sinne till hur snett man kan hamna, men ändå vara heeeelt övertygad om att man gör det som är bäst för barnet? 

Hur länge ska du vara föräldraledig? Har du försökt sätta dig in i hur det känns för din man? För hans föräldrar? För ditt barn, om man tar det i ett längre perspektiv? 

Ja men vad tusan, nu börjar det kännas som mobbing. JA de är hjärtligt välkomna, vi tillbringar en stor del av vår semester tillsammans, vi har en jättefin relation. Det är fortf. inte frågan om att det skulle vara ngt fel på relationen, varför är det så himla svårt att fatta.

Otroligt att en fråga på ett forum ska få mig att nästan börja gråta.

Hur länge ska du vara föräldraledig? Har du försökt sätta dig in i hur det känns för din man? För hans föräldrar? För ditt barn, om man tar det i ett längre perspektiv? 

Ja tycker synd om dig, det är helt sanslöst.

Tyvärr verkar inte folk läsa det som står ordentligt utan väljer att hitta på egna ord mellan raderna.

Skönt att ni kunnat hitta en bra lösning för er båda.
Ja blev mamma lite tidigare än alla runt omkring mig o har i tid och otid fått höra hur fel ja gör med allt hur ja än gör. Det tar ganska hårt, innan man börjar förstå att hälften som vet bättre inte ens har barn själva (ganska intressant att se hur de idag är med sina barn) och andra hälften är en annan generation. För de som är i samma situation som en själv har inga dömmande eller anklagande kommentarer, för de vet själva hur det är.

Hoppas du fick mer hjälp eller förståelse i den andra tråden.

Ja men vad tusan, nu börjar det kännas som mobbing. JA de är hjärtligt välkomna, vi tillbringar en stor del av vår semester tillsammans, vi har en jättefin relation. Det är fortf. inte frågan om att det skulle vara ngt fel på relationen, varför är det så himla svårt att fatta.

Otroligt att en fråga på ett forum ska få mig att nästan börja gråta.

Nu har vi inga barn än.
Men min pappa och hans sambo bor ca 19 mil bort och min makes föräldrar och syskon bor 16 mil bort (åt andra hållet).
Den enda släkting vi har i närheten är min bror, som är ensamstående förälder till en 8 åring (som vi misstänker kan ha adhd även om hon inte är diagnosticerad än). Så han har fullt upp redan och inte tid att vara barnvakt åt någon mer.
Om vi vill få lite ensamtid så måste vi alltså åka iväg till annan ort eller be dom komma hit och vara barnvakter.

Jag kan förstå TS i hur det skulle kännas att åka 14 mil för att lämna bäbis - åka hem för att vara barnfri en kväll och sen morgonen efter sätta sig i bilen och åka dit för att hämta igen.
Det känns liksom inte värt det.
Däremot om dom kommer till oss en helg, så att vi kan gå ut ensamma på bio eller käka på restaurang eller liknande känns ju helt ok däremot.

Det är mindre en fråga om barnets rätt till mormor/ morfar eller farmor/ farfar. Än ett logistikproblem.
För oss så skulle det innebära 4-6 timmars bilfärd (tur och retur alltså inräknat) + att man lämnar ju inte en bäbis som man gör med ett paket liksom... Så det skulle gå åt en hel dag för att lämna och en hel dag för att hämta, bara för att få några timmar för sig själva om man nu skulle vilja ha barnvakt för att gå ut med kompisar på hemmaplan en kväll.

Om man då har någon på hemmaplan så ber man ju givetvis dom först innan man planerar en sån stor operation så att säga.
Å andra sidan så skulle vi prioritera att kanske åka och hälsa på lite oftare än vad vi gör i dagsläget, och stanna lite längre så att bäbisen kunde få lite kvalitetstid med mor-far-föräldrarna.

Jag tror inte att TS inte vill att far-föräldrarna ska få ha kontakt med bäbisen. Det är bara avståndet som är ett problem. Det blir inte lika naturligt att man kvistar över på en kopp kaffe och passar bäbisen medans föräldrarna åker och handlar middagsmaten exempelvis...

Jag skulle precis komma med samma ide som du TS. Bjud hem dina svärföräldrar över helgen och förklara att ni bjuder på middag på fredagkvällen, ni hittar på något gemensamt på lörd fm, lörd kväll vill ni gå ut och käka på tu man hand (otroligt viktigt när den ena parten bara tänker på och umgås med sitt barn hela dagarna). Då kan ni  komma hem på kvällen, lillan/lillen sover och ni kan bara sätta er ner och mysa i soffan en stund. + att ert barn får sova i sin egen säng =)