Åka 15 mil för barnvakt? Morr.

Vill bara säga tänk om det var dina föräldrar som bodde långt bort och din man eller blivande närmare. Hade du tänkt att det var okej att göra som du vill göra nu eller? Kärleken ser alltid möjlighet och kan besegra allt. Lycka till

Fast farföräldrarna är inte inblandade i diskussionen, det är mellan mig och min man.

Jag hade inte velat ha mitt barn flera timmar bort då heller, nej.
Det handlar som sagt inte om att stänga ute hans föräldrar utan om det knasiga i att konstruera ett tillfälle för dem att vara barnvakt bara för att min man vill göra sin mamma glad.

Varför är det så viktigt för honom att de ska få vara barnvakt över natten? Det är väl inget självändamål, även om det är bra att kunna ha barnvakt när det behövs.

Det rimliga är väl att man börjar med att hälsa på varann ofta och länge, när de känner varann kan ni börja gå ut en stund och se hur det funkar,  sen låter man kanske föräldrarna ta med barnet ut på något roligt osv. Då har de en bra relation och har umgåtts utan er, så att den dag ni behöver barnvakt kan ni lämna barnet med dem utan att det blir några problem.

Sen när man ska ha barnvakt över natten första gången är det väldigt mycket lättare om barnet är hemma där det är tryggt, så då kanske du får komma över din motvilja mot att ha andra personer där när ni är borta.

Alla barn är olika, en del accepterar glatt att vara med andra vuxna ibland medan andra är mammiga/pappiga och får ångest om föräldrarna är borta längre stunder. Man får känna av hur just ens eget barn är och vänja dem vid att kunna vara utan sina föräldrar i en takt och omfattning som funkar för dem.

Varför måste det handla om "barnvaktande"? Om ni enbart behöver barnvakt så tycker jag också det är konstlat att köra iväg ungen bara för det. Men jag tycker visst det låter som att du har något emot att barnet är hos dina svärföräldrar, för det låter ju som att din man i grund och botten vill att er gemensamma dotter ska ha en relation även med HANS föräldrar, och inte bara dina. Det är opraktiskt med släkt ibland, men man kan inte beröva sina barn kontakten med dem av bekvämlighetsskäl - det är inget annat än egoistiskt.

Att ha dem boende hos DIG tycker DU inte om. Det var det fånigaste jag hört när det rör svärföräldrar som du säger dig inte ha något emot, och då följdaktligen borde lita tillräckligt mkt på för att inte tro att de stjäl ditt matsilver eller bränner ner huset. Då har ni ju barnet på hemmaplan, ni kan antagligen komma hem om det skulle bli kris och barnet behöver inte åka någonstans. De har möjlighet att lära känna er dotter på en plats där hon känner sig hemma och trygg, och ni behöver kanske inte ens vara borta över natten.

Jag tycker du verkar överbeskyddande och inte tycker de är goda nog eftersom du inte kan tänka dig någon kompromiss alls när det gäller att låta barnets farföräldrar ha en egen relation till sitt barnbarn. Släpp taget lite och låt dina svärföräldrar bli en del av ert och dotterns liv så kommer det bli mycket roligare för alla.

Men det är ju just barnvakt detta handlar om.

De har en fin relation, vi sover ofta över hos dem, men självklart känner de inte vårt barn lika bra eftersom de bor långt bort. De  får komma hit hur mkt de vill, men de kommer sällan. De har alla chanser att få en fin relation  - det var inte det min fråga handlade om!!!

Och VI vill inte att någon sover här när vi inte är hemma. Det gäller oss BÅDA! Det handlar inte om mig vs mina svärföräldrar, det är en diskussion mellan mig och min man.
Om det gör oss fåniga så är det väl så, vi tror varken att de ska stjäla el bränna ner huset men vi känner oss inte bekväma med att någon bor här när inte vi är hemma.
Jag fattar inte vad som är så sjukt med det? Om det är så viktigt med relationer och trygghet så är det väl lika viktigt att barnet lär sig sova hos andra, hon sover ju ändå bara.
Det jag INTE vill är att ha mitt barn flera timmar bort när hon är ledsen och orolig. Om vi skulle behöva barnvakt när vi är hos dem får de självklart ha henne, men det behöver vi ju aldrig eftersom vi är där för att hälsa på dem. Däremot får de ju ha henne hela tiden när vi är där så de får sin beskärda del, jag lovar.

Om ni så väldigt sällan har behov av barnvakt så ser jag inte vad problemet är... då behöver ni ju varken deras eller dina föräldrars hjälp för just det syftet utan kan koncentrera er på att låta henne träffa sina farföräldrar i syfte att lära känna dem. Jag tror faktiskt inte att detta handlar om barnvakt från din mans sida, utan om att han vill att dottern ska få bo över själv även hos hans föräldrar oavsett orsak.

Jag tror personligen inte att det är farligt för barn att vara lite ledsna då och då, och jag tror det är nyttigt för deras byggnad till trygga människor att känna att man kan lita på andra människor (särskilt nära familjemedlemmar!) än mamma. Det är  nog nyttigt för mamman också att släppa taget lite en liten stund i ett ofarligt sammanhang.

Jag tycker det daltas för mkt med ungar nuförtiden (och ja, jag har barn själv). Om barn och mor-/farföräldrar har en fin relation så bör ju barnet känna sig tillräckligt trygg i deras sällskap för att kunna tröstas av dem även om det kanske inte är på samma sätt eller lika snabbt som med föräldrarna som hon känner mer väl. Det gär dem till mer självständiga individer i min mening. Det lyckades iaf mina mor- och farföräldrar alldeles utmärkt med när vi var små, för vi var hos dem så ofta vi kunde (trots att jag hade 70 mil till min mormor o morfar). Om ni ofta sover över hos dem så är hon ju varken obekant med dem eller deras hem.

Ja, jag tycker att det är ganska uppenbart att ts ändå verkar ha något emot sina svärföräldrar, även om hon inte riktigt vill se det själv. 

Hur gammalt är barnet? Varför skulle avståndet på 15 mil vara ett problem? Som förälder har man ansvar att se till att man gör sin bit i att se till att barnet får en bra relation till sina mor- och farföräldrar. Sedan har de äldre själva en del i ansvaret, förstås. 

Varför utgår du ifrån att barnet ska vara ledset och oroligt, ts? Kan det vara så att du har separationsångest? Problem med att låta andra få komma barnet nära? Det är nog ganska vanligt hos osäkra förstagångsmammor. Men isf vill jag att du ska veta att du inte blir mindre viktig för ditt barn, eller mindre älskad, för att det får lära sig att man kan få trygghet och kärlek även från andra. Även sin farmor och farfar.

Jag har haft många kompisar som svartsjukt har vaktat sina barn från "inkräktare" som svärföräldrar, tom pappan mfl. Mammorna var livrädda att barnet skulle föredra pappa eller farföräldrar istället för mamma, detta sa de rent ut. De barnen har faktiskt haft svårare att umgås med okända när de kommit upp i högre ålder, än de som vågat släppa in andra nära sina barn, redan i tidig ålder. Så om man faktiskt vill ha ängsliga och rädda barn, ska man nog försöka vakta så mycket som möjligt, det tycks ju funka bra...

Men om man vill ha barn som är trygga och mår bra i olika slags omgivningar, vinner man nog mer på att låta barnen upptäcka att de är trygga var de än befinner sig. Och även om inte mamma är med hela tiden. Det är där det kommer in att man kan göra barnen en stor tjänst om man låter någon annan ta hand om dem en stund, även om inte det finns ett "verkligt" behov av barnvakt. För när det behovet dyker upp, är det kanske svårt att känna sig trygg för både stor och liten om man inte har "övningskört" innan.

Som förälder får man sätta sig själv lite i andra rummet och även om man har lättare att se sina egna föräldrar umgås med ens barn, får man förstå att för pappan, är det samma sak. Han har säkerligen en önskan om att hans föräldrar ska få en bra relation till barnet, eftersom det ju även är hans barn och hans föräldrar? Som det är nu, tvingas han se sina svärföräldrar få bättre förutsättningar än hans egna, att få en god relation till barnet. Det skulle inte jag gilla, iaf. Skulle du? Om det vore det omvända? Att dina föräldrar bodde längre bort? Och  nu handlar det ju inte ens om hundra mil, utan om femton, dessutom...?

Jag har inte haft en problemfri relation till mina svärföräldrar, men jag har varit noga med att se till att de inte ska särbehandlas negativt när det handlar om våra barn. Tex är det faktiskt jag som försöker se till att de får frågan om barnvakt  ungefär lika ofta som mina föräldrar blir. Nu hör det till saken att det är sambon som hellre vill att mina föräldrar ska vara barnvakt, eftersom de är mer "kärleksfulla, mjuka och snälla" än hans. Men det är hans åsikt, inte min. Och jag försöker sätta mig in i hur det kommer bli när mina söner får barn sedan...hur vill jag bli behandlad då? Ibland är det som känns "bäst för mig" inte detsamma som det som är "bäst för mitt barn". Jag hoppas att du och barnets pappa kan prata er fram till en lösning som blir bra för ert barn. Lycka till!

Nu är det svårt att veta hur många av alla anonyma svarande här som har barn själva, men precis som många andra trådar här på BT så är det väldigt många som läser in mer i texten än det står.

Är man relativt nybliven förälder så har man rätt att va lite orolig, o inte vilja lämna bort sitt barn.

Tycker TS tvärtemot vad vissa skriver, tom påpekar att det INTE handlar om dålig relation till svärföräldrar. Ja skulle inte heller åka 30 mil för barnvakt, om det inte va nåt väldigt viktigt ja behöver gå på.
Barnvakt är ju trots allt, att vakta barnet när den som annars har hand om barnet inte kan. Att få en trygg relation till släkt o vänner får man genom att träffas när man kan.

Som ja skrev tidigare så flyttade vi närmre, men det betydde oxå att vi kom längre ifrån andra delen av släkten, idag kan ja ändå skjutsa upp honom till farmor o farfar över sportlovet tex utan att varken mamma eller pappa är med, trots att de bott 80 mil bort senaste 10 åren. De har en kanonrelation.

TS ja tror att pappa är orolig o oxå ny förälder o inte vet riktigt hur det kommer funka framöver, hoppas ni löser det. Lycka Till.