Pappa kom inte på bröllopet..

Jag vidhåller här att problemet inte är att han gick på begravningen, utan hur han skötte allt runt omkring. Hade inte allt kännts bättre om han hade ringt dig och beklagat att det krockade, men att han kommer en annan dag? Jag förstår att du är besviken, men tänk på att alla dessa känslor egentligen bottnar i 32 år av besvikelse, inte att han inte kunde komma på ditt bröllop... Min pappa kom inte på min student för att han hade varit ute och rest och var lite trött och behövde vara hemma och tvätta efter resan, typ. Jag var ganska förbannad kan jag säga. Men hade han ringt och sagt att hans frus pappa måste begravas just denna dag så hade jag blivit besviken men inte förbannad... Jag hade förstås förväntat mig att han kommit en annan dag och gratulerat. Framför allt hade jag förväntat mig att han hörde av sig överhuvudtaget. Och jag hade nog förväntat mig att han gått på begravningen trots allt.

 

Och som jag tidigare har skrivit: det är inte alls säkert att han inte VILL ha kontakt med dig och dina barn. Han kanske bara har svårt att visa känslor och är dålig på att hålla kontakt. Han hälsar på hennes barnbarn är ju inte för att han tar initiativ till det, utan han fööljer med henne. Man kanske kan kalla honom toffel, lat, dålig far - det mesta, men VET du att han inte vill ha kontakt? Här kan du vara den vuxna i relationen och TA kontakt, och var envis så kanske han kommer igång också till slut

Jag tycker att det här låter som att det inte alls har med bröllopet att göra, det var bara bröllopet som gjorde saken extra tydlig.

Jag tycker att TS långa inlägg här på slutet förklarar många saker som jag undrade över efter att enbart ha läst trådstarten. Relationen verkar ha varit dålig länge, och TS känner av en tydlig särbehandling mellan henne själv och hur styvmoderns barn behandlas av både deras mamma och TS pappa.

Har du pratat ut med din pappa? Om det är så att du tror han blir kontrollerad av sin nya fru (det är inte bara kvinnor som lever i förhållanden som kontrolleras av den andra partnern) så kanske någon behöver reagera? Kan du inte åka dit och knacka på dörren utan förvarning och kräva att ni pratar ut?

Kanske är det helt enkelt så att han tycker att ni tappat kontakten med tiden. Kanske är det så illa att den nya frun ljuger om dig för honom, eller så orkar han bara inte säga ifrån. Risken blir ju när man känner sig "bortglömd" att man blir bitter och grinig när man väl ses, och så blir relationen än mer kylig och den andra drar sig än mer för att komma på besök.

Vad gäller begravningen så förstår jag att han gick med sin nya fru på den om det var hennes pappa, men det här handlar egentligen inte alls om begravningen v/s bröllopet tror jag, som nämnt ovan. Er relation hade förmodligen varken blivit bättre eller sämre om han gått på ditt bröllop istället.

Har ni ingen annan gemensam släkt som märker av detta beteende, eller är det bara mot dig som han är förändrad?

Ja ni har flera rätt.. det har nog mest med hur han skötte hela situationen.. dvs sket fullständigt i att ens meddela mig om att han inte kunde komma.. inte ens ett Grattis.. ingenting!! Hur uppe i sorgen man än är så kan man väl få fram ett litet Grattis?

 

Dom bor ca 100mil ifrån mig och hennes barn.. vi barn bor på samma ort ca 3mil ifrån varandra.. de är upp hit ca 5-6ggr per år.. varav de _kanske_ hälsar på oss en 30-40min (bara pappa inte frun) EN!! av dom gångerna.. resten av gångerna så hinner dom inte och har massor att göra (brukar vara typ tors-sön).. dom bor alltid hos fruns dotter eller på hotell nära dom.

 

Jag skrev ett låååångt brev till honom för ca 1,5år sedan där jag noga och väl uttryckte mig hur jag tycker att han behandlar mig jämfört med hennes barn etc
Fick den ena bortförklaringen efter den andra ursäkten., den ena mer patetisk än den andra..

Undrar om ts är enda barnet i sin familj? Det skulle ju kunna förklara varför hon är så svartsjuk och avundsjuk på pappans nya familj. Om man läser mellan raderna, ser man att hon tycker att de hade en nära relation ända tills han träffade sin nya fru och hennes barn kom in i bilden. Som enda barn är man inte van vid att dela uppmärksamheten, och det är lätt att bli sur, grinig och otrevlig. Då är det inte heller konstigt att pappan drar sig för att besöka eller ha kontakt. Ts har ju redan bestämt sig för att inte ha kontakt med sin pappa eftersom han inte duger åt henne längre. Det är nog kanske den bästa lösningen, eftersom jag inte har sett någon tendens till självinsikt, utan bara en vilja att skylla ifrån sig allt på de andra. Men jag hoppas att ts ändå fick lite andra infallsvinklar på sina frågeställningar, och att hon kanske kan ta dem med sig i framtiden. Då kanske det blir lättare att se att man kan tänka på fler sätt än ett, och att man inte ska räkna med att alltid stå i andras centrum. 

Först vill jag bara påpeka att jag inte har sagt att någon i tråden är egocentrerad - eftersom det nu blev en sån diskussion om det - utan jag skrev "bröllopsegocentrering" som ett uttryck för att man ibland får känslan här på BT av att bröllop går före allting annat, och åtminstone jag tycker inte att det är så.

Sen vill jag ge tre tummar upp till Passionsblomman för allt klokt hon skrev!

Bra skrivet! Både knyttan och Passionsblomman!

Den här delen visar ju väldigt tydligt att den här historien iallafall inte alls handlar om ett barn som blivit övergivet och sviket att sin pappa sedan barnsben. Det här handlar om ett vuxet barns relation till sin pappa och besvikelser i samband med att han bildat ny familj och det kommit fler barnbarn än hans biologiska med i bilden.

Varför är din relation till din pappas fru dålig? Är det verkligen så enkelt att hon är elak och missunsam och en fullblodsegoist?
Är din pappa en dålig initiativtagare allmänt sett och hon en som planerar och hittar på mycket? -I mitt eget förhållande lever jag med en riktig "joiner" som tycker det är jättekul att göra saker-som någon annan tagit initiativ till. Jag är fullt medveten om att jag riskerar att misstänkas för att styra honom, när han själv egentligen är kass på att ta sig för saker och bjuda hem folk etc. Det är JAG som föreslår även umgänget med hans släkt och familj många gånger. Jag är rätt säker på att om min sambo vore i din papaps skor, skulle han vara rätt dålig på allt sådant där, som presenter och planera i besök osv.

Min egen pappa är rätt slö och tänker inte längre än hans egen bubbla räcker heller ofta. Så då tar JAG ansvar för att besök ska bli av. Som nu, när vi i månadsskiftet ska på fest, så har jag helt sonika mer eller mindre upplyst papap om att hans barnbarn vill komma och sova över hos honom den helgen "för jag vill vara mer själv med morfar" Och så blir pappa lite smickrad och glad, och lagom stressad över ansvaret. Men jag vet mycket väl att han inte skulle ta det initiativet själv. Han är helt enkelt inte bra på att skapa de där tillfällena och är alldeles för mycket som en unge själv i viss mån. Så är det. Jag accepterar det och tar honom som han är. Jag gläds åt den kontakt min son och han får och att jag kan vara med och styra fram det.

Iallafall; det är sällan så enkelt att det går att sätta horn på huvudet på en enda person i sådana här draman. Du är också medansvarig för hur relationerna ser ut och jag undrar-hur har du välkomnat den här nya kvinnan? Hur har det umgänge ni haft sett ut?

Åter privata exempel: min mamma har nyligen träffat och flyttat ihop med en ny man. Hon är otroligt sårad över hur otrevligt bemött han blivit av min ena syster och hennes kille. Jätteledsen. Jag å min sida, vet hur min syrra känner och att hennes och mammas relation just nu är aningen spänd-inte minst för att mamma ser en del baksidor med syrrans förhållande med SIN man. Värsta soppan! Och där står jag och ser och förstår åt alla jäkla håll. vad blir då min uppgift? Jo, att faktiskt låta bli att ta på mig medlarrollen och skita i deras hela soppa, låta dem ta hand om det och kommunicera själva. Inte alls så lätt jämt.

Peta lite på ytan på vilken familj som helst, så finns här alla dessa olika konflikter, känslor, småaktigheter och infektionshärdar. och det brukar finnas en hel del rätt rejält knöliga mattor, under vilka skiten sopats i åratal, till dess någon-gärna under julfirandet, helt enkelt snubblar på en och allt ligger synligt på golvet i en enda röra.

Jag tror du måste syna saker och beteenden lite mer i sömmarna, och vända på steken några varv för att se olika sidor här. Ska en förändring bli möjlig måste du antagligen hitta något du själv kan göra för att förbättra läget. Att svälja stoltheten inför vad du tycker han borde kan vara en sak. Och att försöka lägga bort avundsjukan.
Min sons situation gentemot andra kusiner är inte alls så rättvis i alla stycken, av flera skäl, men det är ingen idé att hänga upp sig på det, utan fokus måste ligga på den kontakt han verkligen kan få, istället för på hur jag önskar att somligt hade varit.

Ännu ett välskrivet och välformulerat inlägg från passionsblomman!

Nej jag ber om ursäkt, det är viss skillnad ju, men även bröllopsegocentrisk tyckte jag var lite väl hårt då jag inte tror att det i detta fallet handlar om att T.S tyckler att hennes bröllop går före allt annat, utan det handlar om att hon känner sig sviken av sin far, vare sig hon har bröllop elle inte. Men det var förstås fel av mig att ändra formuleringen, det gick lite för snabbt!

Med tanke på det som framkommer i tråden, tycker jag inte att det är för hårt att skriva att ts verkar vara en hel dos egotrippad. 

Möjligt att du uppfattar det så. Vi kan inte säga någonting om vad som är rätt och fel i det här, men vi borde kunna ha en gnutta förståelse för att hon är besviken på sin pappa. Sedan skulle jag också ha valt att hantera situationen annorlunda, men hennes besvikelse känner jag igen allt för väl.

Ja, hade jag bara hittat någon form av insikt i ts inlägg, så hade jag kunnat förstå henne till viss del. Men nu känns det som att hon bara skyller ifrån sig allt ansvar, omoget och barnsligt. Blir man så svartsjuk i vuxen ålder, bör man ta ansvar och försöka få hjälp att reda ut sina känslor. I detta fallet finns det ju tre små barn som behöver en mamma med sunda värderingar och förmåga att klara av livets svårigheter utan att förbli ett barn i sina reaktioner. 

Hon har säkert sitt ansvar i det hela, det kan jag hålla med om. Att man inte får känna sig sviken av en person i vuxen ålder håller jag däremot inte med om. Man fortsätter att vara människa även när man fyllt 30. Skillnaden är hur man hanterar det.

Ja ni får kalla mig vad ni vill.. Egotrippad eller nåt annat.. jag skriver bara hur jag känner.. för att få ventilera mig lite.. men jag kan säga, vare sig ni tror mig eller inte, så är jag definitivt inte det minsta egotrippad.. jag tänker sällan och aldrig på mig själv i första hand.. men om man då kallas ego för att jag blir besviken över att min pappa skiter i mig och mina barn och skaffat sig nya barn att bry sig om.. så Ja då är jag ego.. väldigt ego!

 

Och Nej jag är inte ensambarn och van att få all uppmärksamhet.. jag har en bror.. han och vår far har betydligt bättre kontakt än vi men inte alls speciellt bra.. de pratar nån gång per år..
Min pappas fru är inte heller den första kvinnan han haft sen mina föräldrar separerade.. den förra kvinnan var halvalkis så det var väl inte sån lyckad relation till sin styvmor där precis men men.. däremot så har jag fortfarande lite kontakt med den kvinnans barn som då var våra styvsyskon i ett par år.

 

Och som nån skrev att jag är svartsjuk på hans nya.. Nä då är det nog helt tvärtom för hon visade rätt snabbt att jag inte var så viktig.. tror nog mer att hon då var svartsjuk på min och min pappas relation.. om man nu ska säga att nån är svartsjuk.. till min bror och hans sambo (de har inga barn än) har de BÅDA varit och hälsat på några ggr.. inte så många men ändock..

 

Och Nej jag är inte helt perfekt själv.. jag har både del och ansvar i det hela.. men man orkar inte vara den som försöker när man aldrig får något tillbaka.

 

 

Passionsblomma du skriver jättebra och så förnufftigt och vettigt. Jag har haft lite besvärligt med mina föräldrar och min uppväxt men sen slog det mig att jag antingen kunde fortsätta att älta och gå omkringa att vara bitter och önska att dom varit annurlunda och ska vara annurlunda. Eller lägga allt bakom mig och bli vuxen <och möta mina föräldrar som en vuxen människa och acceptera dom som dom är och ha dom i mitt liv. Dom är inte perfekta och jag blir fortfarande tokig på dom ibland men vi möts som vuxna människor och pratar som vuxna.

Och jag har inte orealistiska förväntningar på mina föräldrar på vad de ska göra för mig bara för att dom är mina föräldrar. Som det är nu har jag en person som gör allt för mig och det finns en person jag gör allt för, det är min man. Inte mina föräldrar de har andra personer i sitt liv som kommer före faktiskt