Pappa kom inte på bröllopet..

@ Vi2alltid: Jag tror att om ens pappa precis har dött så tror jag inte att man ens funderar så. Ett dödsfall i den närmsta familjen rensar almenackan för alla, allt har helt plötsligt mindre prioritet och verkar helt obetydligt - ja till och med bröllop. Du fick det att låta som om styvmodern gjorde ett aktivt val att lägga begravningen samma dag som bröllopet - enbart för att hon inte har en god relation med sin styvdotter. Nu var det kanske inte riktigt så du menade, men det är så det låter i stycket ovanför, och det var därför som jag skrev som jag skrev. Om man ser det ur det perspektivet att ens pappa precis har dött, då är det frågan om man överhuvudtaget tänker på att någon ska gifta sig... För ett par år sen hade jag fyra bröllop och en begravning på sex månader (jo det är faktiskt sant...) men det var ju inte riktigt bröllopen som tog upp någon tid och energi även om det var närstående personer till mig som gifte sig. I bland kan man få känslan här på BT att ett bröllop är inte bara den viktigaste händelsen i ens eget liv utan i hela världen. Någonsin. Men så är det ju inte. Det tror jag att man måste hålla i huvudet i sådana här diskussioner.  Men jag håller helt med dig om andra delen av ditt inlägg; om TS hade haft en god och förtroendefull relation med sin pappa hade det inte känts som ett svek.

Det är jag som har postat inlägget ovan, jag råkade bara markera "anonym" när jag skickade det :)

Jag menade det jag skrev: att man försöker undvika att lägga begravningen samma dag men ibland går inte det och då bör man höra av sig till sin dotter och säga att man kommer en annan dag. Hur stor sorgen än är borde man vilja prata med sitt eget barn, och förresten; just därför vill man väl prata med sitt eget barn. För naturligtvis är det så att sorgen överskuggar allt annat, men sitt eget barn borde man kunna ägna fem minuter åt att förklara saken för. Det är inte bröllopet som ska vara viktigare än begravningen i det här fallet, utan dottern som ska vara viktig för sin pappa.

Men i just det här fallet verkar inte heller dottern ha så mycket till övers för sin pappa, eftersom hon inte hörde av sig förrän efter bröllopet, trots att pappan inte osat. Alltså tycker jag att det är uppenbart att de inte har någon varm relation, från något håll. Varken far eller dotter har alltså någon viktig plats hos den andre, hur elakt det än må låta! I detta fall tycker jag att det är ganska uppenbart varför saker och ting gått som de gått...och det är ensidigt att bara skylla på pappanb, när vi bara har en variant av det hela. 

Som ett barn till en föräldern som inte verkar bryr sig är det lätt att ge upp och strunta i allt och få inställningen att: nej jag skiter i det här, vill han inte ha mig i sitt liv så slipper han! Egentligen vill man bara skrika ÄLSKA MIG men det gör för ont. Därför tycker jag att det var hårt att skriva att man är egocentrisk. Man kan absolut skriva hur man själv ser på saken, men med en vänligare framtoning.

Jag tycker inte jag har skyllt på pappan alls; jag har skrivit hur jag tycker att det borde ha fungerat och jag menar att jag förstår hur T.S känner det efter att ha kännt sig sviken hela sitt liv. Därför gav jag även rådet att göra det hon kan för att behålla relationen och inte bli bitter.

Det förstår jag, när det handlar om omyndiga barn. Men någon gång är det kanske dags att bli vuxen, och agera vuxet? Att tex själv ta del av ansvar i en relation till sin förälder mm. I just detta fall, vet varken du eller jag hur relationen egentligen ser ut, eller varför den ser ut som den gör. Eller? Och jag har faktiskt inte skrivit att ts är egocentrisk, varför lägger du ord i munnen på mig? Däremot kan jag tycka att hon verkar aningen omogen och barnslig, kanske beroende på att hon faktiskt är ung, vad vet jag? Du har rätt till din åsikt och jag har rätt till min, är det rimligt? Jag tycker att man kan kräva av ett vuxet barn, att det beter sig på ett vuxet sätt. I detta fallet verkar iofs varken pappa eller dotter klara av att uppföra sig så som man skulle önska, men som sagt, vi vet inget om varför deras relation ser ut som den gör. 

Jo, men en förälders svek förföljer en hela livet. Man blir lika sårad som när man var barn. Men jag skrev just också att man borde släppa på besvikelsen och ta till vara på den relationen som finns. Och då kan det vara tvunget att man själv är den vuxna i relationen och tar tag i detta. Förstår dock inte hur det skulle vara så vansinnigt barnsligt att fråga i efterhand varför han inte kom? Kanske smartare att ringa innan, men är man sviken så kanske man inter orkar det.

Men ang egocentrisk: jag svarade en person som skrev ordet egocentrisk. Då citerade jag det och tyckte att det var ett starkt ord att använda. Sen citerade du mitt svar och argumenterade emot mig. Som jag sedan försvarade.

Angående: "Du har rätt till din åsikt, jag har rätt till min, är det rimligt?" Ja, om du läser vad jag skriver så är det ju precis det jag skriver! Men man kan lägga fram sina åsikter på ett vänligare sätt, när T.S nu dessutom skriver att hon är ledsen.

Där tycker vi uppenbarligen olika, för jag tycker inte att jag eller någon annan har skrivit på ett ovänligt sätt i den här tråden. Jag vet att det kan förekomma i andra trådar, men här har väl ingen gått över gränsen, ändå? Att någon är ledsen är inte detsamma som att man ska räkna med att alla håller med till hundra procent. Det vore ju rent orimligt. I det här fallet tror jag faktiskt att de flesta har samma åsikt, att ts har överreagerat. Och att de flesta faktiskt skulle ha valt att gå på sin svärfars begravning före barnets bröllop. Att hon har en taskig relation till sin pappa är naturligtvis väldigt tråkigt på alla sätt och vis. Men under de omständigheterna blir det ännu underligare att hon förväntade sig att pappan skulle välja hennes bröllop före svärfars begravning. Jag tror att det kan vara till stor nytta för ts att läsa att vi tycker som vi gör, så att hon kan få rätt proportioner på det hon frågade om. Att hon är ledsen över den dåliga relationen, är lätt att förstå. Men det kan inte innebära att vi ska ljuga om hur vi skulle göra i hennes situation.  

Egocentrisk tycker jag var ett väl hårt ord i detta, det var det enda jag har reagerat på! Ber om ursäkt för att jag var otydlig i detta och du uppfattade det som ett påhopp. Och jag har inte räknat antalet som svarat vad; men flera tycker att T.S inte har överreagerat. Må hända att man kan ha gjort på ett annat sätt, men jag har full förstelse för besvikelsen hon känner. Att det alltid har varit såhär är ju en förklaring på varför det blev som det blev, men långt ifrån en ursäkt för en far som aldrig funnits där för sitt barn, om det är så T.S upplever det.

Men självklart får vi alla tycka olika, jag har aldrig påstått något annat! T.S bad om åsikter i detta, och tycker man att hon har överreagerat så får man tycka det! Förstår faktiskt inte varför du antyder att jag menat att alla ska hålla med henne och ljuga för att göra henne nöjd? Jag upplever som att du har överreagerat lite på mina inlägg istället.

Jag har reagerat på två saker, dels det där med egocentrisk, eftersom du skrev det i ditt svar till mig. Dels reagerade jag på att du tyckte att man ska lägga fram sina åsikter på ett vänligare sätt, eftersom hon är ledsen. Det finns inget elakt i den här tråden, så jag tycker att du har överreagerat. Läser man inläggen i den här tråden, är det verkligen inte något som jag upplever som vare sig hårt eller ovänligt. Så vad har du eg reagerat på för övrigt?