"Bråk" i familjen och drygt 1 månad till vigsel... vad gör man?

Jag förstår att du, din blivande man, hans syster och så klart mamman är upprörda och ledsna. Otrohet är ett stort svek och jag själv skulle bli väldigt ledsen om det kom fram att någon av mina föräldrar har varit otrogna men jag hoppas också att jag skulle kunna se ett steg längre. Din "svärfar" är bara människa, människor gör misstag, människor fuckar upp, människor kan faktiskt bli kära i andra människor än just den man bor ihop/är gift med. Naturligtvis är det bästa i en sådan situation att avsluta det förhållande man har innan man påbörjar ett nytt, men det kanske inte heller känns rätt. Om din svärfar lämnat svärmor för en annan kvinna hade det ju också varit ett svek eller hur. Vi "barn" förväntar oss att våra föräldrar ska vara felfria men ingen är felfri.

Att säga att dina svärföräldrars liv är en lögn är väl att gå lite långt, även om jag förstår att din blivnade man känner så just nu, när allt är nytt och obearbetat, men det här misstaget kan inte radera ut ett helt liv tillsammans. Visst kastar det en ful skugga över det, men din svärfars kärlek till sina barn har ju faktiskt inget som helst att göra med hans sexliv.

Vad jag vill säga är, om 5-10år, när det här förhoppningsvis är utrett så tror jag att du och din man kommer att ångra ett beslut taget som enbart baserats på upprörda känslor.

Om din svärfar varit en bra och kärleksfull pappa, en härlig farfar, en bra svärfar, så förtjänar han faktiskt att ni försöker sätta er över de "värsta" känslorna och försöker se 5-10år framåt. Skulle det kännas fel att han inte är med på något kort? Hur förklarar ni för barnen att farfar inte var där? Man behöver inte älska sin föräldrar jämt men det kommer en tidpunkt i livet när man faktiskt måste vara vuxen och se på sina föräldrar på ett vuxet sätt.

Så mitt råd är tvärtemot alla " män är svin- hata svek-bryt all kontakt" utan är snarare att du ska säga till din man att tänka lite större, lite bredare och lite längre, och framför allt, pappor är faktiskt också bara människor...

Jag skulle samla hans föräldrar hemma hos er och ta ett rejält snack med dom båda. Deras problem är inget ni har med o göra och självklart är det inget som ska behöva drabba er. Dock kan jag förstå att man som son också känner sig besviken, men det är inte sonen pappan varit otrogen mot. En otrohet är aldrig bara "förövarens" fel, det är djupt liggande orsaker bakom en sån grej, troligtvis har de försummat varandra och inte varit vuxna nog att ta ansvar för det. Och det är inget som ska behöva drabba er två.
När de sitter där samlade hos er så skulle jag om jag va er två, upplysa dem om hur pass besvikna ni är på dem båda för att de inte kunde bete sig ansvarsfullt och sedan be dem lösa sina problem så att de åtminstone kan hålla färgen på ert bröllop! Det är inte ett problem som ni ska behöva lösa åt dem, faktiskt... Och det är inte en familje/släktangelägenhet! Det är bara hans föräldrars angelägenhet och det är mkt oansvarigt av dem att ens låta det komma fram till sina barn.

Va irriterad jag blir på dessa inlägg som tror att det här är nåt som bara drabbar föräldrarna. En sån här sak drabbar en hel familj vare sig man vill eller inte! Vaddå oansvarigt att låta det komma fram till sina barn?? Det är väl klart att föräldrarna berättar för sina barn vad som hänt! Det är ju där man söker tröst och styrka att fortsätta vidare. Ska ens mamma gå igenom en sån sak ensam? Det är iskallt att förvänta sig det. Även om min mamma inte involverat mig så hade man märkt att nåt sjukt jobbigt hänt henne. Har du aldrig upplevt otrohet är det lätt att skriva som dem två föregående inläggen gjort. Är man den otrogna typen är det också lätt att ta det som om det inte är nåt problem. Alla är inte känslokalla och man kan inte "tänka större"/vänd andra kinden till skitsnacket en vecka eller en månad efter att nåt sånt hänt för man är för arg och besviken, det måste ni förstå. Hur kan man inte förstå det? Visst, alla är bara människor men finns inte kärleken kvar så skiljer man sig (det är vad en normal människa gör), man går inte och är otrogen och ljuger för sin familj och sen förväntar sig att man blir förlåten direkt. Har man tabbat sig får man ta konsekvenserna, så fungerar det i den verkliga världen. Sluta försöka göra detta till en bagatell för det är det inte. Tycker absolut att dem ska gifta sig ändå men svärfadern är inte värdig att få närvara.

Som sagt, jag uppskattar alla inlägg och alla tankar. Detta är en svår sak och alla reagerar olika på/i en sådan situation. Självklart ska man även försöka tänka framåt. Absolut är inte hans pappa mer än människa och alla kan begå misstag. MEN, när man står och ljuger sina barn och sin fru upp i ansiktet och förnekar allt, låtsas som inget har hänt och ignorerar att frun och dottern gråter.. Ska man bara avända andra kinden till då och tänka "Ja, men det är ju deras ensak, inte vår. Nu måste vi vara glada och trevliga, det är nog bara ett misstag" osv osv?

Jag håller inte heller med om att man inte ska involvera barnen i sådan sak, utan jag tycker att man ska lägga det på en nivå som passar barnen. Är barnen små ska de självklart inte behöva djupt involverade alls, men nu är både min blivande och hans syster vuxna och vi står väldigt nära hans föräldrar. Detta är dessutom inget hans mamma fått reda på och sedan berättat för oss, utan en sak som vi alla vetat om och ett tag var det ingen som sa något, för vi visste inte hur mycket de andra visste. Nu har allt kommit upp till ytan och nu måste alla försöka bearbeta det hela, både var för sig och tillsammans.

Att min blivandes pappa valt att göra såhär, måste ju även han kunna förstå att det får konsekvenser. Nej, han har inte varit otrogen mot min blivande, men mot hans mamma. Han är ljugit för min blivande om det dessutom. Jag har full förståelse för att han tycker att den senaste tiden bara har varit en lögn och jag har full förståelse för att han är arg, ledsen och besviken på sin pappa. Jag förstår att han inte kan se ens 1år framåt och tänka att "Då, då kommer jag och min pappa ha en bra relation igen."

Personligen tycker jag dessutom att det är ganska fult att lägga över ansvaret på min blivandes mamma också. Det är inte hon som varit otrogen och hur mycket promlem man än har i en relation ska man ändå inte gå bakom ryggen på den andra och träffa någon annan. Det kan aldrig någonsin bli den andras ansvar på något sätt. Det är ett val man gör helt ensam och måste ta ansvar för helt själv.

Jag tycker också att det verkar som väldigt många här är rena rama Bridezillas.. Att det är bara vår dag, att alla andra ska behöva anpassa sig efter det, att vi ska be dom hålla masken osv osv. Det tycker jag är rent skitsnack och jag börjar smått förstå att vi värdesätter vår familj och deras välmående på ett annat sätt än många andra. Vi kan inte köra över människor som mår dåligt och ställa en massa krav på dom. Det är inte så vi vill ha bröllopsdagen, inte alls.

Personligen såp tycker jag att man ska passa sig ganska noga för att förutsätta att personer som inte delar ens uppfattning är antingen otrogna eller aldrig upplevt otrohet! Du har knappast monopol på känslor som rör pappor och deras tillkortakommanden!

Jag har full förståelse för att man är otroligt ledsen, besviken och arg. Jag vet inte vilket inlägg du läst... men jag har inte skrivit någonstans att man ska "förlåta" på en gång eller vända andra kinden till. Man kan vara skitarg och ändå tänka ett steg längre fram. Jag var jävligt arg på min pappa när vi gifte oss och det han gjort mot mig är vida värre än att han varit otrogen mot min mamma och ljugit om det.  Men jag bjöd honom ändå. Han har trots allt varit en otroligt bra pappa åt mig i 20år, att han sen varit en usel pappa på många plan de senaste 10åren suddar faktiskt inte ut de bra 20 för mig. Jag är den jag är i dag delvis tackvare honom, han har gett mig en trygg plattform, stark självkänsla, han har älskat mig och stöttat mig och lärt mig empati. Men det är tydligt att  JAG tillhör de ovanliga som kan se framåt trots att min pappa på daglig basis förstör och försvårar mitt liv!

Det är inte en bagatell men det är fanimig inte nått som suddar ut ett helt föräldraskap

Jag tycker att det handlar om hur stark man känner att man är, klarar ni att slå detta ifrån er under er bröllopsdag? Klarar ni av att inte oroa er över hur gästerna mår, och känner ni att ni själva är i balans på ett sådant sätt att ni ändå kan njuta av att fira er kärlek?

Vi gifte oss i lördags och under fördrinken inträffade en allvarlig olycka. Den enda bebisen som närvarade på festen drabbades. Insatsen lossnade från vagnen och åkte nedför en stentrappa, med följden att den sex veckor gamla flickan ramlade ur. Till saken hör att det var min tärnas dotter... Detta hände fem minuter innan vi anlände till festlokalen. När vi kom fram hade de hunnit konstatera att hon levde och att hon inte blödde någonstans. Inom ett par minuter var ambulansen på plats och lugnade oss alla med att det inte fanns någon fara för hennes liv.

När detta väl var konstaterat stod vi själva, våra föräldrar och paret som toastade och diskuterade vad vi skulle göra härnäst: Vi konstaterade att om flickan hade dött hade vi fått ställa in direkt. Nu var det som tur väl var ingen fara för hennes liv, men självklart var vi djupt oroade över hur både hon och hennes föräldrar skulle ta sig igenom vistelsen på sjukhuset. Men ganska snart kom vi till ett vägskäl: Skulle vi låta detta lägga sordin på hela kvällen eller skulle vi ta ett djupt andetag, slå detta ifrån oss och genomföra middagen och festen på det sätt som det var tänkt?

Jag visste hur mycket min tärna och hennes man sett fram emot festen, han är kock och hon älskar att dansa. Jag kände att jag var skyldig dem att fira och festa så det räckte för dem också. Så blev det, och när det hade konstaterats att flickan var helt oskadd och lättnaden nått paret berättade tärnan att de var djupt tacksamma över att vi valde "the show must go on". De skämdes redan tillräckligt för det som hänt och hade skämts ännu mer om olyckan hade sabbat hela kvällen.

Så kände vi, det är inte säkert att samma resonemang är rätt för er, men min förhoppning är att din blivande mans familj kan uppskatta och respektera er om ni väljer att köra på och fira er kärlek mitt i denna tragedi. 

Hej TS.
Jag har gått igenom något liknande i min familj, på ett sätt var det lättare eftersom det visade sig att det var en tillfällig grej, men på ett annat sätt var det värre, eftersom det  var så "smutsigt" - jag vill inte gå in på detaljer här, men det var verkligen ett riktigt hårt slag för hela vår familj, och verkligen riktigt jobbigt för alla inblandade, min mamma, min syster och mig, men också för min pappa - och visst det var ju hans "fel", men som någon skrev så gör människor fel ibland, men de kan vara bra människor ändå..
Som flera har skrivit så finns det nog inget sätt som är rätt, eller att det går att säga si och så, det måste din blivande man och hans mamma och pappa själva komma fram till, vad de står ut med och inte står ut med. Visst är det bra om man kan vara så förlåtande och stor människa att man klarar av att se 5-10 år in i tiden, eller se den snälla pappan från förr, men man har också rätt att i sådana här situationer att känna sig kränkt och sårad, och man måste få lov till att visa att man har ont..
Hur som helst. I vår familj så slutade det iallafall med att mamma och pappa lyckades hitta tillbaka till varandra, det var en lång väg och svår och jobbig, men till slut så blev det bra ialla fall. Jag vill bara berätta det så att du vet att det finns exempel på människor som lyckas ta sig igenom sådant här och att det inte måste bli stor splittring och separation och ödeläggelse...
Var där för din man, lyssna på honom, krama honom. Ta det lite i sänder så får ni se vad ni mäktar med.

Nu har det gått ett tag och saker och ting verkar inte bli bättre, förutom att min blivandes pappa äntligen verkar erkänna för familjen vad han hållit/håller på med. Kvinnan som han har träffat frågade idag min blivandes syster något i stil med "Jaha, har han bestämt sig än?", hur kan man göra det?! Trots att barnen är vuxna, hur kan man dra in dem i det hela på det viset?

Bröllops känns mindre och mindre roligt, men min blivande vill fortfarande att vi kör på som planerat.

Hur gör man med dukningen om min blivandes pappa nu väljer att inte komma på bröllopet eller inte får komma för min blivande? Vem ska sitta var då?

Då flyttar du bara dem som sitter bredvid ett steg åt det hållet där pappan skulle sitta. Vet inte hur er bordsplacering ser eller om det kanske är runda bord. Men så hade jag gjort iaf.

Antingen det eller så sätter du in en annan viktig manlig släkting om det finns någon sådan. Jag hade en liknande dilemma då min pappa inte kommer att vara med. Funderade först på att sätta min bror på hans plats, men eftersom han ska vara toastmaster tillsammans med brudgummens syster tyckte jag det var bättre att de fick sitta bredvid varandra. Så nu kommer svärmor att sitta direkt på min högra sida utan någon bordskavaljer, hoppas hon inte misstycker.

Jag tror att vi ändrar om ordningen helt, så det inte märks så tydligt att hans pappa inte närvarar om fallet är så. Vi pratade om det och ingen av tycker att det känns jätteviktigt att följa den traditionella ordningen för bordsplacering. Det finns dessutom ingen annan som skulle kunna ta den platsen, ingen man som är extra viktig i min blivandes liv så att säga.