Bjuda släkt man inte kommer överens med?

Måste säga att det är lite sköt att se att vi inte är de enda som har problem med sina släkter!
(hoppas inte att någon tar det på fel sätt!)

Visst, det slutar alltid med bråk när vi ses, men om vi inte bjuder dem så är det ju troligtvis slutet på den relation som vi har.
Så den stora frågan är om vi vågar ta steget att säga "hejdå" till dem!

Måste verkligen tacka för alla råd och tips igen! Skitbra allihopa!

Frågan ni kanske skall ställa er är om er relation med dem är värd att behålla om ni bara bråkar med dem?!

Vi har samma problem med min mammas släkt. De kan inte acceptera att mina föräldrar är foster-/jourföräldrar och varje gång vi har träffats har de börjat skälla ut våran familj för att vi tar in andra barn som i deras ögon inte är värda något. Det har gjort att vi avsagt oss all kontakt med dem sen de senaste 10 åren. Enda gången mamma ens pratar med sin syster är när deras mamma ligger på sjukhus eller vid jul då de skall planera vem som skall hämta och köra henne mellan släkten.

Vi har inte varit bjudna på den sidan släktens dop eller bröllop så för mig är det självklart att de inte kommer vara bjudna på vårat bröllop!!

Men det är som sagt helt upp till hur ni känner, skulle ni vilja "sluta fred" med släkten kanske det är rätt tid att göra det nu. Men frågan är om det hinner bli någon förändring innan ert bröllop, för det är ju som sagt er dag och det är klart att ni skall slippa bekymra er över om det skall bli bråk eller ej då.

Jag önskar er lycka till och hoppas att er släkt inte blir arga på er för ert beslut, vad det än blir! 

Vi bjöd alla och gör som andra, hoppas de som man egentligen inte vill ha dit tackar nej! Min m2bs morfar är bjuden, men med tanke på hur han under alla år betett sig mot mig så är jag inte sugen på att han kommer. Vi bjöd inte honom på vår sons dop, men det berodde på att han inte behagade dyka upp på dotterns dop tidigare och inte brydde sig ett dugg om oss. Han grattade inte min m2b när han fyllde varken 30 eller 35, eller barnen när de fyllde år. Men vi skulle då promt gratta honom, annars surade han till rejält. Så vi har bjudit honom, men firar inte hans födelsedagar längre då hans kiter det blekfetaste i oss och har alltid gjort. Kan säga att denna attityd inte går igenom alla barnbarn, vissa älskar han innerligt och ringer/hälsar på även om de själva aldrig hör av sig först. Vi bor en kilometer bort och alla favortierna flera mil bort och trots att vi ett tag försökte så fick vi kalla handen (pga mig, han avskyr mig för jag är en kvinna av 2000-talet och inte 1950!!!) Ville inte bjuda honom, men gjorde det ändå. Får se om han kommer, han har ju inte hört av sig än och OSA går snart ut. Hör jag inget så stryks han från listan. Tänker INTE ringa och jaga honom. Han kunde skriva brev till de andra barnbarnens bröllop och tacka ja, och då ska han fan bemöda sig att göra detsamma för oss!

Jag är lite i samma sits.
Jag har två mostrar som jag ej pratar med då de sårade mig totalt när min mamma fick bröstcancer och inte ville finnas där som stöd för mig och speciellt min mor. Jag fick en utskällning och min stackars mamma fick världens utskällning för att de tyckte att hon fick allt att handla om henne??!!.

Hur som helst den äldre mostern har vi inte haft kontakt med ändå på många många år. Hon anser sig vara finare än oss andra och kan inte ta att någon inte tycker som hon, då klipper hon kontakten.

Men den yngre mostern och jag tappade all kontakt när hon svek mig vid min mammas sjukdom.
Jag höll på att tappa fotfästet och försökte vara stark för alla genom att jobba extra mycket, passa barn (till syskon som var för ledsna), bo hos mamma och finnas där osv. Men det blev för mycket emellanåt och då sträckte jag ut handen till min moster som då totalratade mig.

Historien är lång och kompliserad.

Men iallafall hon har 2 döttrar och en son som jag ändå sporadiskt haft kontakt med :)
Speciellt döttrarna men ändå inte så att vi ses eller så men via mail, sms ibland och lite på facebook.

Jag gifter mig den 18 juni och har hela tiden sagt att jag ej skall bjuda den familjen men efter att jag talat med min syster som umgås mycket och ofta med döttrarna så fick jag skuldkänslor och bjöd de iallafall. Jag skrev att bröllopet var barnfritt och hoppades på att deras män eller deras mormor kunde passa de.
Jag vill inte bjuda mostern (deras mamma) pga av vad jag tidigare skrivit.
Deras bror ville jag helst inte heller bjuda då han sitter inne och är allmänt opålitlig och pinsam.
Jag har inte fått något svar från döttrarna men jag har däremot fått samtal från brodern om att han hört att jag skall gifta mig och skall försöka få en permission så han kan delta  och frågade om det fanns snygga singlar, om det fanns god mat och om det fanns alkohol!?
Jag blir så jävla less, men vad ska jag säga? Jag märker att han vill bygga upp en kontakt och visa att han blivit 'bra' men jag har liksom inget intresse egentligen. Det är mer min syster som har kontakten med dom.

Jag ber till gudarna att deras mor inte får för sig att vilja komma eller blir 'sårad' för att hon inte är bjuden.
För jag kommer aldrig kunna förlåta henne för det sveket hon gjorde mot mig.

Mitt råd till dig är att inte göra som mig dvs låta skuldkäsnlorna komma över dig. Bjud bara dom du vet kommer vara lyckliga för er skull. Strunta i de som bringar olycka runt sig. Du skall ändå leva med din man i framtiden och ditt bröllop är ert minne!

Jag har själv varit i flera dilemma angående släktingar jag inte kommit överrens med men ändå kämpat på för att dem är just släktingar. Jag har mått mycket dåligt pga detta i många år och historierna är många, långa och obehagliga.

Så jag har stor förståelse för att ni tvekar och inte vill att saker ska bli värre av att tex inte bjuda just dem.

 

Men jag har kommit fram till det som är rätt för mig och det har varit att sträcka på mig, stå på mig för mina egna åsikter och värderingar och för mitt eget välmående. Jag anser att livet är för kort för att ha personer inblandade i mitt liv som bara för med sig elende och negativa känslor. Jag har sagt upp bekantskapen med dessa. Det var inte lätt i början men med tiden har det bara blivit bra och det ända jag ångrar är att jag inte gjorde det tidigare. Då hade jag sluppit flera års lidande.

 

jag menar inte att alla ska göra som jag, utan jag menar att ni ska känna efter vilket som är bäst för er i längden. Jag gissar att för dem flesta är det att bryta med dem personer som bara är negativa för en men för någon kan det oxå vara att en gång för alla reda ut vad det är som är fel.

 

Hoppas jag kan ha hjälpt någon i alla fall en liten bit på vägen.

Jag måste säga att jag är så imponad av er som faktiskt vågar stå på er och bara bjuda de som ni VILL ha där!

Vi har som tur va ett bra tag kvar innan vi (jag, min blivande vill bara att jag ska vara glad!) måste bestämma oss! Och denna tiden behövs nog för beslutet!

Berättar hur det blir när ja beslutat

Mina svärföräldrar tycker nog att det är jättekonstigt, för på BMs sida av släkten är alla kusiner bjudna osv. Men jag vill inte bjuda två familjer i min släkt. Den ena är min farbror som varit oerhört oförskämd mot min farmor, pappa och mamma de senaste åren. Detsamma med hans fru och döttrar. Vi har heller aldrig haft någon direkt kontakt utan har bara setts på juldagen och när farmor och farfar fyllt år. Så de gick helt bort. Synd eftersom det är pappas enda syskon. Den andra är min morbror. Mamma har sex syskon och jag bjöd de andra fem familjerna. Han har varit väldigt oförskämd mot min mamma och mostrar sedan mormor gick bort för tre år sedan. Eftersom han inte ens bemödar sig att hälsa på mig när vi väl ses hos någon släkting gick han helt klart bort. När han sedan fick höra att vi skulle bjuda in till bröllop var kommentaren "ingen idé att de bjuder oss för vi tänker ändå inte komma". Hade god lust att skicka ut en oinbjudan "Vi gifter oss, varmt Ovälkommen till vårt bröllop". Men vill inte sänka mig till den nivån ^^ Var en onödig kommentar, eftersom jag aldrig hade låtit bjuda honom efter hans beteende. Han fick helt enkelt ingen inbjudan och det känns superbra att inte bjuda dessa två familjer.

Jag håller med Smuppra här ovan, det är enkelt att välja bort släkten när de tydligt visat att de inte respekterar en! Min familj är de udda fåglarna i släkten eftersom vi är de enda som satsar på akademiska karriärer. Vi älskar våra släktingar villkorslöst och bryr oss inte ett förbannat dugg om att de börjat jobba direkt efter studenten och skaffat barn något år senare.

Men ändå ska de hålla på och gnälla om att vi är fina i kanten, att vi är så himla bildade och att jag och min kärlek är konstiga som inte börjar försöka få barn förrän efter vi fyllt 30! Vi respekterar deras val, varför kan de inte respektera våra?? Dessutom leder det ju till att vi inte har så mycket gemensamt, mostrarna snackar bara om sina barnbarn och kusinerna bara om sina ungars skolutflykter och liknande.

Jag kan inte ens berätta hur jag har det på jobbet utan att det blir sura miner och kommentarer som "ja det där vet ju inte jag något om". Nä men vad fan, du kan väl stötta och lyssna även om du själv aldrig jobbat som högutbildad ekonom!

Den enda jag bjudit på mitt bröllop är min älskade mormor. Hon var bondmora länge och är mor till sex barn. Gifte sig när hon var 18 och fick första barnet när hon var 19. Ändå är hon så lätt att prata med, så glad och kärleksfull, hon skulle aldrig drömma om att döma mig, och själv tycker jag det är fantastiskt att höra henne berätta historier ur sitt liv. Hon och morfar firade 55-årig bröllopsdag innan han gick bort. Snacka om förebild! =)

Vad fint MrsT med din mormor. Håller med om att du borde kunna få prata om jobbet. Jag har aldrig jobbat på lager, men kusinens man får gärna berätta om det, för jag gillar att veta sådana saker. Jag skulle aldrig drömma om att se ner på honom för att han älskar att jobba på lager! Dessutom får du ju lyssna på skolutflykter som inte är särskilt intressant för dig i din fas i livet, så nog kan de bemöda sig att höra på om du berättar något spec om jobbet som ekonom.

Att släkten alltid måste vara ett sånt stort bekymmer! Fast det är ju som man säger, man väljer sina vänner! ;)

Vi har släkt på min blivnades sida som jag aldrig träffat och som min blivande inte träffat på typ 10 år som absolut inte kommer.. Men sen har vi ju några andra som vi träffar min inte vill bjuda.: SUCK!!!!
Ska inte gifta sig bara vara en dans på rosor ;)

Som jag ser det så bjuder man dem som finns i ens hjärta och människor som är elaka eller inte respekterar en som person finns inte där. Jag bjuder min faster och hennes man men inte min farbror och hans fru och vi har inget otalt med min farbror men vi umgås inte. MIn blivande bjuder inte sin halvsyster som han har enormt sporadisk kontakt med. Jag bjuder inte min farfar för att han är inte speciellt intresserad av mig och vi har aldrig kontakt. Däremot så frågade jag min faster och min pappa om de tyckte det var okej att jag inte bjöd farfar och det tyckte de. Eftersom jag inte har något otalt med min farfar så ville jag veta vad de tycker. Hade de tyckt att det var ett måste att han skulle med så hade jag bjudit honom, men nu gjorde jag inte det.

Lyssna inåt - låter ju helflummigt - men gör det ändå om det känns bra