Adoption

Men här finns inte det behovet, tack och lov. Ensamstående ogifta mammor tar hand om sina egna barn här. Det är bara vid dödsfall osv som barnen måste adopteras och då är det nästan alltid inom närmaste familjen.

Och det ska vi vara glada för!

Men det finns ändå barn utan föräldrar, och barn som inte föräldrar vill ha..
:( Men jag antar att det går att adoptera dom i allafall?

Det kansek inte är så höga siffror i sig, jag vet bara att min farmor varit fostermor åt 5 barn utöver sina egna 5. Och egentligen hade det väl varit bättre om dom hade fått adopteras av ett barnlöst par :)
Men det var kanske mer förr.

Vet faktiskt inte varför det är som det är nu. Vet dock att under shahens tid så får fick man adoptera från Iran. Och att det var en del som gjorde det under 70-talet.

Japp håller med! Bra skrivet! =) Bra och få saker bekräftat av fler.

Men de barn som är helt utan föräldrar för att de avlidit eller för att de blivit avlämnade (vilket inte är vanligt i Sverige) vid sjukhus eller dyligt är inte så många i vårt land och är ju de som mycket riktigt adopteras bort. Antingen av närmaste anhöring eller genom "vanlig" adoptionsprocess. Fler än 20 barn/år som förlorar båda sina föräldrar borde det inte vara, det låter rimligt.

Men jo, det förstås, man kan ju räkna in de barn som har svåra problem hemma (men HAR föräldrar) och behöver fosterfamiljer osv men i Sverige adopterar man inte bort dem (även om det kanske skulle gynna dem mer) eftersom vårt land har tagit ställningstagandet att barnet ska stanna i sin biologiska familj i den utsträckning det går och att familjen får hjälp utifrån istället. Och det ställningstagandet har Sverige både fått kritik och beröm för.

Enligt en väldigt nära vän, OM man har varit fosterbarn en viss tid och modern och fader har visat sig  inte kunnat ta hand om barnet och kommer inte kunna ta hand om barnet iframtiden, kan  en adoption beviljas.

Hon sa nej tills han var 20, hennes fosterföräldrar är guld värda och såg till att hon hade en relation tills sin mamma och döljde inte  orsakerna när mamma inte dök upp eller försvann.  Hon visste att drogerna var viktigare  för mamma och  fosterföräldrarna lät henne själv klura ut vad hon ville ha i livet.

Jag ska adoptera, hoppas det går men jag väljer den lätta vägen, jag ska adoptera min mans dotter, vilket ska  vara lättare, ingen undersökning om vi är bra föräldrar eller så och ska kosta under 500 kr.

Jag har inte lyxen att kunna adoptera ett litet barn från ett annat land, min man är på gränsen för gammal, jag är  kronisk sjuk  och vi är för fattiga och tillhör ingen kyrka.

Man måste också komma ihåg att barn från barnhem är inte alltid 100% mental friska, om de är över 1 år risken större att de har upplevt mycket mer än vi tror, de blir inte gosade, gungade och älskade på barnhem och barn behöver det.

En av mina klasskompisar kom hit som undernärd flicka  1½ år gammal,  idag är hon väldigt egotisk, humörsväningar och elak.  De har kollat varför och hennes hjärna är ärrad av undernärningen så hon saknar vissa bitar som behövs att vara trevlig och social. 

Min väns dotter är livrädd för varmvatten, hon kom hit som 2 åring från Kina, hon har svår skräck för varmvatten och går nu i lekterapi för det  och hon gråter inte som ett barn borde, hon blir tyst och låter tårarna rinna och frågar man henne om hon gråter, torkar hon tårarna snabbt och börjar le och skratta. 

En annan  barn jag känner , gråter inte heller  när den slår sig, det blir bara tyst och sen agerar som inget har hänt,  barnet kom hit när det var 2 från ett sydamerikansk barnhem.

Så man måste vara beredd på det med, det inte bara ett barn att ösa kärlek över, det kan komma udda problem med det. 

Oj vilka saker du berättar! Har inte egentligen inte nåt att kommentera, sitter bara och glor på skärmen! Har aldrig tänkt el hört om sånt! =(

Många nya föräldrar tror att deras fel att barnet är konstig och det inte många som vågar prata om problemen, för att de  är rädda att ses som dåliga föräldrar.

Orsaken att Kina flickan har fått hjälp är pga hennes farfar är en barnläkare och insåg att detta låg djupare än dålig mamma och pappa.

Det finns också folk som har adopterat äldre barn från Ryssland, Polen och några andra länder och fått barn med svåra mentala problem. 

1700-tal - visst är det så att vi i Sverige försöker i största möjliga mån låta barnet ska stanna i sin biologiska familj. På gott och ont! Och visst är det så att många länder försöker ta hand om sina barn inom landet så mycket som möjligt men att det ofta är kulturella orsaker (så som att man inte kan ha barn som ensamstående mamma, utan äktenskapet) eller fattigdom som gör att man måste adoptera bort barn. Många mycket fattiga länder adopterar t ex inte bort sina barn då de istället sätter barnen på barnhem och/eller lämnar över barnet till släktingar. En del länder saknar även adminstrativ organisation för adoption och något som starkt motarbetas är försäljning av barn. Något som bl a uppdagades i Vietnam för ett par år sedan då några barn hade sålts till USA och därför avslutade Sverige raskt sitt samarbete med Vietnam.

Kattpoet - och det finns många, många som inte har fått några men alls men självfallet måste man som adoptivförälder vara otroligt öppen och förstå att allt det du har nämnt ovan plus mycket mer kan inträffa. Vissa problem kan ju även hända när man får ett biologiskt barn men som du skriver så vet man inte som adoptivförälder vad ens barn har varit med om den första tiden, tiden innan den kom till sin familj. Allt sådant får man lära sig under adoptionskursen som många tycker är väldigt negativt inriktad dvs fokuserad på problem istället för möjligheter. Just det där om att våga fråga om hjälp är något som ständigt upprepas där på kursen. Att man måste våga fråga om man inte klarar av situationen, om ens barn har problem. Något som faktiskt adoptivföräldrar generellt är mycket bättre på än "vanliga".

Om en förälder uttrycker att den "inte vill ha" sitt barn så är det nog oftast ett uttryck för en känsla för stunden. Skulle då barnet adopteras bort är det sedan omöjligt för föräldern att få tillbaka vårdnaden. Därför adopteras inte barn bort i Sverige så länge som minst en förälder finns i livet. Alla föräldrar ska ha chansen att ordna upp sina liv och själva ta hand om sina barn. Sen kan man ju undra över det stöd som ges till dessa föräldrar, vilket inte alltid är det bästa. 

Jag hjälpte själv en tonårskille för ett tag sedan att få en fosterhemsplacering. Hans förärldrar var båda före detta missbrukare med ett långt kriminellt förflutet. Han hade överhuvud taget ingen kontakt med sin pappa, vilket grabben valt själv. Han berättade om händelser i sin barndom som är svåra att föreställa sig för en "normal" människa. Han uttryckte det att "sånt som andra bara sett på film, det har jag sett i verkligheten". Mamman hade försökt ta hand om honom efter bästa förmåga. När jag lärde känna den här killen var hans mamma helt ren både från droger och alkohol. Hon hade också fast jobb. Men man märkte ändå att det "fattades" vissa bitar i hennes förmåga att vara förälder. Hon var väldigt otrygg i sig själv och träffade nya killar rätt ofta. Så fort det kom in en ny kille i bilden skulle hon flytta. Det var helt enkelt hennes egna behov som kom före sonens behov av trygghet och stabilitet. Nu var grabben så pass gammal att han kunde klara sig själv hemma periodvis, men mamman hade låtit honom vara ensam även när han var yngre. När sonen var i 11-års åldern hade hon flyttat ihop med en kille och lämnat sin son och en några år äldre syster själva i lägenheten under ett halvår. De fick pengar och så av mamman, men det är verkligen sjukt att soc inte uppmärksammade hur situationen var.

När jag lärde känna den här killen var han femton år och hade flyttat runt mellan olika orter i hela sitt liv. Han började i samma klass som min äldsta son och det var så han kom in i vårt liv. Han började sova över hemma hos oss lite då och då. Sen blev mamman av med sitt andrahands kontrakt och det var dags för en ny flytt till ny kommun igen. Det här var någon gång under vårterminen och grabben gick i nian, så ett skolbyte då verkade helt idiotiskt i mina ögon. Därför föreslog jag att han skulle få bo hemma hos oss tills terminen var slut. Han blev kvar hela våren och även över sommarlovet. Under hela den här perioden försökte jag peppa honom så mycket jag kunde för att han skulle kräva sin rätt till trygghet och stabilitet. Jag föreslog att han själv skulle säga till om att han ville ha en fosterhemsplacering och det var tillslut därför han också fick det.

Jag anser att han borde fått den här placeringen långt tidigare. Hans mamma klarar mycket väl av att ge kärlek och vara en mamma på det sättet, men hon klarar inte av att ge honom en trygg och stabil tillvaro och det dömer jag henne inte för. Hon blev själv övergiven och utkastad hemifrån som tonåring och beskrev själv soc som "de enda föräldrar hon någonsin haft". Men jag ifrågasätter verkligen det stöd dessa människor får för att klara av sin föräldraroll.

Ursäkta om inlägget blev lite OT, men tyckte det kunde vara lite intressant att läsa för den som undrar över det här med varför man inte kan adoptera svenska barn.

När det gäller adoptioner i Sverige, så är det ju så att föräldrarna själva måste säga ja till det. Om de lever altså. Och det händer väldigt, väldigt sällan.

Känner ett par som haft hand om en pojke sen han var spädbarn. Och de har ALLTID velat få adoptera honom, men den biologiska mamman har alltid sagt nej, trots att hon aldrig ens velat träffa sin son.
Måste vara jättetufft att få växa upp på det sättet hos någon. Att veta att man liksom bara är ett fosterbarn, som kan lämnas tillbaka närsomhelst, eller som en biologisk mamma kan göra anspråk på när som helst.
HELKONSTIGT!
Och den där pojken fick också svåra men av det. TROTS att fosterföräldrarna ställt upp hur mycket som helst, älskat och vårdat honom som sin egen. (men vad vet jag egentligen...så kan det förstås se ut)

Man kan bara konstatera att adoption i sådana lägen kanske varit bäst för barnet, men inte för en biologisk mamma, som tror att hon skall ångra sig NÅGON gång. Mycket svårt dilemma det där! Stackars alla barn som behöver vara "fosterbarn" hela uppväxten!
Alltså, det kan säkert funka jättebra också...men man har ju hört mycket om motsatsen också. Om man tror att fosterföräldrarna ändå skall tröttna på en, så kanske man gör allt för att provocera fram det. Speciellt såklart om man redan varit med om att byta hemmiljöer flera ggr redan.

Skall sägas att OM man adopterar fosterbarn så har biologiska föräldern rättighet att ge sitt medgivnade eller inte men är barnet övet 18 så informeras  bioföräldern men barnets vilja är nu viktigare eftersom barnet då är myndigt , det var därför min vän väntade tills hon var tjugo.  

Och ja visst kan ens egna barn bli konstiga men man har lite mer kontroll av vad som har hänt i dess liv än ett barnhemsbarn  och många riktigt unga kommer därifrån utan men alls  men man måste vara beredd.
Och det är bra att kursen tar upp sådant  och  fokuserar på det med.