• Moster Stina

    Snälla håll tummarna för mig!

    Vi har försökt i två år nu att bli med barn. Har bara blivit det en gång, och det var i februari 2009, vilket sen resulterade i ett tidigt missfall.

    Vi har utretts, och då de inte hittar några fel så återstår provrörsbefruktning, som vi står i kö för att få göra.

    Förra veckan hade jag dock på känn att något är mystiskt med mig. Mer än vanligt, och i lördags beslöt vi oss för att våga köpa hem och göra ett gravtest.

    Och gissa om vi blev förvånade, när testet visade sig vara POSITIVT!
    Vi räknade och funderade en hel del och kom fram till att vårt planerade bröllop ligger 2 veckor efter födseln! INTE det bästa kanske. Men att behöva flytta och tidigarelägga bröllopet, är väl ingenting i sammanhanget.
    Vi var bara så lyckliga över lyckats "få till det" igen.
    Dock har jag haft en försiktig molande magvärk av och till sen i fredags morse. Känns bara som att jag ätit tokigt, vilket jag också har, samt stressat för mycket. Inget farligt alls. Men på apoteket igår, så ville de inte sälja några som helst stressmagetabletter till gravida mig innan jag varit i kontakt med min läkare.

    Och i går kväll kom en liten blödning.
    Och i dag lite till. Bara som en mörk blodblandad flytning visserligen, men av vad jag förstått när jag läser info så är inte magont i sig farligt. Inte heller blodstänk. Men ihop-är det sällan bra!
    Lyckades tjata till mig en undersökning hos min fertilitetsläkare i morgon, och nu är jag ju så orolig att allt ska vara på tok i alla fall.
    Så tänk på mig i morgon go vänner, och hoppas med mig att magvärksmolandet INTE har något med blodet eller graviditeten att göra!

    Förra graviditeten var jag utseslutande överlycklig, men denna gång vågar man såklart inte hoppas annat än en dag i taget.
    Men hur det än går så är vi i alla fall i grunden väldigt lyckliga människor. Det är det verkligen inte alla som orkar vara under en sådan här process, vilket jag verkligen förstår till fullo, men vi råkar ha haft så mycket annat att glädjas åt  i livet, att det ändå inte blivit något problem för oss.

    Detta blev långt...
    Men jag ville bara be er tänka på mig i morgon efter lunch.
    Man kan ju liksom inte berätta om detta för andra än, men jag behöver ändå lite stöd.

  • Svar på tråden Snälla håll tummarna för mig!
  • Moster Stina

    Snart åker jag hemifrån...

    Vill bara tacka alla för fina tummar och kommentarer. Ni har gjort mig alldeles lycklig på jobbet hela morgonen!

  • SnartFruSir

    Både jag och mannen håller tummarna!

  • mattiasFästmö

    åh, jag håller tummar och tår för dig och er!

  • På rosa moln

    Jag håller tummarna stenhårt. Har ni inte tänkt på att adoptera annars? Då vet ni ju åtminstone att det får eller senare blir ett barn.

  • akgosmos

    Hoppas hoppas hoppas att allt gått bra!

  • Bröllop201187

    Hoppas det går bra!

  • Moster Stina

    Hej igen på er alla snälla medmänniskor!
    Det kändes som att besöket gick alldeles bra. Blödningarna hade inget med det magonda att göra, och verkade inte farliga.
    Och på ultraljudet såg jag för första gången någonting BRA på gång i min livmoder. Tydligt dessutom!

    Men...det är ju alltid som mest kritiskt så här i början av graviditeten, så än ska man inte ropa hej.

    Men fick i alla fall ett återbesök bokat till om två veckor, och då kan de se om allt utvecklar sig som det ska.

    Var på möte på jobbet precis efteråt, och då fick jag veta att vi skall ha vår sedvanliga julfest i januari. Hade ju inte tänkt berätta något ÄN precis för chefen och de andra (om det nu blir något av detta) men om jag kommer propsa på att inte dricka en droppe alkohol på hela kvällen, så kan jag tänka mig att de blir misstänksamma.
    Jag HAR nämligen skjuts!
    I-landsproblem eller hur!

    Chefen har dessutom redan första dagen på jobbet, uppmuntrat mig att stanna kvar i den lilla orten och skaffa massa barn! Så han kommer ju bara bli glad i alla fall.

    Men ÄN ska man inte ropa hej!

    Och till dig som undrade om adoption, så har vi valt att inte ansöka om det. 
    Vi vill hellre tänka att går det, så går det. Om inte så är vi verkligen jättelyckliga bara med att ha varandra med. Och det vet vi att alla i våra släkter tycker det är underbart att vi två träffats.
    Så jag tror inte att någon liksom tycker att vi måste få barn. Närmaste släkten vet dessutom om att vi försökt i flera år, och att vår öppenhet om saken i fråga gör att vi håller oss lyckliga.
    Vi slipper alltså dumma pinsamma frågor från folk, som man måste svara tvekande på eller ljuga. Så här känns mycket bättre!

    Tack än en gång för alla hållna tummar!
    Kram på er! 

  • 1700tal

    Vad roligt att besöket gick bra!!! Hoppas att graviditeten fortlöper som den ska...

  • Nalinie

    Jag är adopterad och det har gått jättebra!!!!

  • fru2011kanske

    Vad skönt att det såg bra ut! Jag fortsätter hålla tummarna!

  • elisabettan

    underbara nyheter! grattis och lycka till!

  • FruFiddeli

    Vad underbart, skönt med ett återbesök relativt snart också! Lycka till med allt nu!

  • moonlightgirl

    Hej mosterStina

    Vad skönt att det gick bra. Det kanske är som du säger att man inte ska ropa hej ännu, men jag och säkert alla andra här håller tummarna för att det ska gå bra hela vägen genom graviditeten. Måste säga att jag är så glad för eran skull.  =)


     


    På rosa moln skrev 2010-12-07 14:26:47 följande:
    Jag håller tummarna stenhårt. Har ni inte tänkt på att adoptera annars? Då vet ni ju åtminstone att det får eller senare blir ett barn.

    Vill bara säga om detta är att det är inte så jätte enkelt att adoptera heller. Jag har kollat upp det för min och min sambos räkning. Man får asöka om att adoptera gemensamt om man är gift, de vill att man ska ha varit gift i ett par år. Som sambo får man inte söka gemansamt (hur konstigt det än låter), men däremot får man ansöka att adoptera om man är ensamstående.  Vart ligger den logiken?? Jag kan tycka att jag och min sambo har mer att erbjuda ett barn gemensamt än vad jag har att erbjuda bara jag. Helt otroligt alltså.
    Men som sagt vi för våran del kan tänka oss att ansöka om adoption men vi får se hur det går.

  • moonlightgirl

    Nu menade inte jag att det ska vara enkelt att adoptera men jag tycker verkligen att det är konstigt att jag får adoptera som singel men tillsammans med min sambo får jag inte ansöka om det.

  • SnartFruSir

    För min del så hade min mamma cancer i livmodern när hon var 16. Då sa läkarna att det var kört med att få barn för hennes del. När hon så blev gravid med mig som 20-åring så var det ett litet mirakel. Jag hoppas att erat mirakel får växa till sig och bli så stor att han eller hon också kommer sitta på bröllopstorget och glädjas med andra i en sån här härlig stund. <3

  • Moster Stina

    Ååå jag blir alldels rörd till tårar av alla snälla kommentarer!
    Tack så jättemycket!

    Och angående adoption igen. Jo det kan ju vara ett jättebra alternativ, MEN det skulle vi i så fall tänkt på tidigare. vi är inte gifta än, och jag är 36.  Det brukar ju ta flera år att gå igenom något sådant, och jag känner mig inte villig att lägga ned det på något som kanske ändå går i stöpet pga ålder.

    Vi hade kunnat betala oss före i provrörsbefruktningskön också, vilket en syster hejade på ivrigt. Ett barn är värt de pengarna, sa hon. ja, men det är väl klart att det är!

    Men OM man lägger ner säg 40 000, och det ÄNDÅ inte fungerar tänker jag att JAG i alla fall skulle känna mig ännu mer körd liksom.
    För oss har det funkat att hoppas lite lagom. Vi testar själva först. Får senare tre gratis provrörsbefruktningar. SEN kan vi ju alltid betala för det också. Då har vi en massa chanser kvar framför oss alltså!  
    Men jag säger inte att andra ska tänka som vi!

    Vi genomgick en insemination i våras. Något som  var rätt besvärligt. Fästmannen fick lämna en burk. (där innehållet sen, valdes noga ut efter de absolut bästa toppsimmarna) Jag fick åka långt för att kontrolleras flera ggr. (stressade som en tok) Sen gjorde själva ingreppet jättejätteont. Kostade 2000 kr och gav  15% chans till graviditet. (!)
    Och blev ingen. Vi hade gärna fått göra två till sådana där, men de var så påfrestande att vi valde att ha ett uppehåll ett tag. Visst är ett barn värt mycket, men inte att man ska riskera att föräldrarna skall bli deprimerade under tiden.
    (Jag har vart där förr i mitt liv, och gör allt för att inte hamna där igen)
    Hösten har varit en fröjd i jämförelse med vårens alla smärtsamma undersökningar.
    Allt, som skulle göras på mig, skulle typ inte kännas någonting alls, och jag led som ett djur, och grät högt varje gång. Stackars stackars alla läkare och sköterskor säger jag! Och det var tufft många ggr att sen åka till jobbet på skakiga ben och med gråten i halsen halva dagen.  Jo, jag hade säkert kunnat ta sjukledigt MEN jag har elever som det skulle bli synd om då.

    Efter lite tjat från min sida har jag precis blivit opererad för en pytteliten polyp i livmodern, och vilken fröjd det var att få sövas denna gång! Underbart! Och få smärtstillande till max efteråt! Kanon! Och så slapp jag förfära den stackars sjukhuspersonalen med min gråt!

    Och det var alltså på första egna försöket efter detta som vi har lyckats få ett befruktat ägg att fastna.

    Nu har vi verkligen hopp i alla fall. Lyckas det inte denna gång så kan det säkert lyckas någon annan gång. Vi tycker konstigt nog fortfarande att det är rätt trevligt att jobba på saken!

    Vi vill verkligen inte att sex och så skall börja kännas jättejobbigt heller, bara för att man MÅSTE!
    Så alltså prioriterar vi att hålla humöret på topp liksom vårt förhållande vid liv, framför att försöka få barn till precis varje pris som helst!

    Men självklart älskar vi barn och vill ha. MEN jag tänker INTE tillåta mig att bli deprimerad på kuppen! Jag är SÅ lycklig över att jag lyckats träffa denna underbara man!

    Detta blev långt igen. Ursäkta!
    Men tack för alla varma tankar och ord!

  • Joffan

    Tycker din öppenhet är fantastisk, vi lever i ett samhälle som tycker att missfall är tabu, något man inte pratar om, men varför????? Det hender, vissa har lätt att bli gravida men presis lika vanligt är det att det inte är lätt, min första graviditet slutade efter 10veckor i missfall och jag var helt oförbered, nu när vag väntade dottern väntade jag verkligen med att ta ut segern i förtid, för fan vad det tar ont att förlora en ängel!


     


    Lycka till, ta hand om er, ge din blivande en kram från mej!

  • Moster Stina

     


    Joffan skrev 2010-12-08 10:48:33 följande:
    Tycker din öppenhet är fantastisk, vi lever i ett samhälle som tycker att missfall är tabu, något man inte pratar om, men varför????? Det hender, vissa har lätt att bli gravida men presis lika vanligt är det att det inte är lätt, min första graviditet slutade efter 10veckor i missfall och jag var helt oförbered, nu när vag väntade dottern väntade jag verkligen med att ta ut segern i förtid, för fan vad det tar ont att förlora en ängel!   Lycka till, ta hand om er, ge din blivande en kram från mej!

    Jag ska absolut ge honom en kram ifrån dig!

    Angående öppenheten så är det bara så att jag har en hel del görabarnproblematik i släkten. (mamma, moster,mormor, systrar) Och det har alltid smusslats väldigt mycket kring det. Nu har nästan alla trots allt lyckats få en hög med ungar i alla fall, och då har man ju senare fått veta att det skett genom hjälp av olika slag.
    Eftersom jag är yngst i syskonskaran, men också den som träffade sin livs kärlek senast i livet, så har jag valt att vara öppen.
    Alla syskon undrar ju liksom såklart om vi inte ska skaffa barn snart pga åldern och så...
    Men berättar man först och främst att man börjat försöka, så behöver de ju inte ställa några pinsamma frågor längre, eller påpeka att jag nog borde sätta fart nu!!!
    Dessutom har de själva gått igenom allt vad undersökningar heter, så då är det faktiskt skönt att känna stöd från dem om jag berättar.
    Jag är JÄTTEglad att jag gjort det. Jag vet ju, att jag blir som mest ledsen när jag MÅSTE låtsas som ingenting. Det är absolut värst tycker jag.
    Som när en kollega frågade på jobbet, JUST samma dag som jag fått missfall, hur läget var.
    Oj oj oj...inte lätt att ens klämma fram ett litet krystat ok, utan att brörja gråta direkt igen. Usch!

    För kollegor har vi alltså inte berättat något alls. Det skulle ju kännas konstigt. Dock har vi skaffat hus, bil, hund o sv,  så de tror nog absolut att vi försöker redan.

Svar på tråden Snälla håll tummarna för mig!