Snälla håll tummarna för mig!
Vi har försökt i två år nu att bli med barn. Har bara blivit det en gång, och det var i februari 2009, vilket sen resulterade i ett tidigt missfall.
Vi har utretts, och då de inte hittar några fel så återstår provrörsbefruktning, som vi står i kö för att få göra.
Förra veckan hade jag dock på känn att något är mystiskt med mig. Mer än vanligt, och i lördags beslöt vi oss för att våga köpa hem och göra ett gravtest.
Och gissa om vi blev förvånade, när testet visade sig vara POSITIVT!
Vi räknade och funderade en hel del och kom fram till att vårt planerade bröllop ligger 2 veckor efter födseln! INTE det bästa kanske. Men att behöva flytta och tidigarelägga bröllopet, är väl ingenting i sammanhanget.
Vi var bara så lyckliga över lyckats "få till det" igen.
Dock har jag haft en försiktig molande magvärk av och till sen i fredags morse. Känns bara som att jag ätit tokigt, vilket jag också har, samt stressat för mycket. Inget farligt alls. Men på apoteket igår, så ville de inte sälja några som helst stressmagetabletter till gravida mig innan jag varit i kontakt med min läkare.
Och i går kväll kom en liten blödning.
Och i dag lite till. Bara som en mörk blodblandad flytning visserligen, men av vad jag förstått när jag läser info så är inte magont i sig farligt. Inte heller blodstänk. Men ihop-är det sällan bra! 
Lyckades tjata till mig en undersökning hos min fertilitetsläkare i morgon, och nu är jag ju så orolig att allt ska vara på tok i alla fall.
Så tänk på mig i morgon go vänner, och hoppas med mig att magvärksmolandet INTE har något med blodet eller graviditeten att göra!
Förra graviditeten var jag utseslutande överlycklig, men denna gång vågar man såklart inte hoppas annat än en dag i taget.
Men hur det än går så är vi i alla fall i grunden väldigt lyckliga människor. Det är det verkligen inte alla som orkar vara under en sådan här process, vilket jag verkligen förstår till fullo, men vi råkar ha haft så mycket annat att glädjas åt i livet, att det ändå inte blivit något problem för oss.
Detta blev långt...
Men jag ville bara be er tänka på mig i morgon efter lunch.
Man kan ju liksom inte berätta om detta för andra än, men jag behöver ändå lite stöd.
