Blir bara så ledsen...

Jag hade snackat med henne,det är inte ok.

Dricker hon ofta för mkt, eller var detta en "engångsföreteelse"? Brukar hon normalt sett säga konstiga saker?

Jag skulle nog ta ett ordentligt snack med henne och göra klart att om man inte kan dricka utan att bli oförskämd så kan du tyvärr inte bjuda henne mer på fester/tillfällen som inkluderar alkohol. Som du säger, en förklaring men absolut inte en ursäkt. Kan man inte hantera alkohol ska man inte dricka, så är det bara.

Jag tycker också du ska kräva att hon ber dina föräldrar om ursäkt, och - om det är en god vän som i normala fall inte beter sig så här - ge henne en chans att träffa dem (nykter) och låta dem bilda sig en uppfattning om henne som stämmer bättre överens med verkligheten.

Dejli: Hon brukar inte bete sig såhär. Har väl hänt en eller två gånger innan att hon blivit så full, men har aldrig märkt att hon gjort/sagt sådana saker.

Jag tycker det åter vettigt. Vill nämligen inte det blir på bröllopet som de träffas nästa gång. Det kan ju förstöra hela dagen :(

Låter mycket märkligt. Korttänkt, (eventuellt manipulativt) och definitivt gränslöst. Var försiktig med vad du berättar för henne. Ta definitivt och konfrontera henne med detta.

Ja, ta ett ordentligt snack med henne. Eftersom du säger att hon inte brukar bete sig så här så kommer hon förmodligen att skämmas och förhoppningsvis dricka lagom eller inget alls på bröllopet. Förmodligen är hon inte ens medveten om vad hon sagt eller hur det mottagits om ingen säger något.

Om hon är en god vän så tycker jag du ska ge henne en chans att be om ursäkt (och mena det) till dina föräldrar, och sedan lämna det bakom er. Det var oerhört klantigt och korkat av henne, men som vän så måste man kunna förlåta (till en viss gräns naturligtvis). Om hundra år kommer den här incidenten vara glömd om ni tar tag i det nu innan det blir en för stor grej av det, vilket är risken om man väntar för länge.

 

Jag avskyr verkligen sådana här saker. Har alltid haft svårt för konflikter. Helst av allt skulle jag bara vilja skicka ett mail till henne... men jag vet att det inte är rätt... Drar mig bara så för att ringa henne och säga detta :(

Ska du på allvar prata med henne så ska du varken göra det på mail eller telefon.

Kanske finns det dessutom en annan sida, hennes version, av vad som hände också?

Tja, det är ju lite svårt på annat sätt då hon nu i ett par veckor framåt befinner sig 35 mil härifrån.... så det måste bli på telefon.

Mina föräldrar har ingen som helst anledning till att ljuga om detta, då de träffades för första gången. Hon var dessutom väldigt konstig i sitt sätt hela den kvällen.. Men jag säger att jag litar mer på mina föräldrar än på henne. Men självklart ska det bli intressant att se vad hon säger om det hela. Men jag håller med Dejli - hon är nog inte medveten om vad hon sagt...

Jag skulle aldrig prata i telefon med en sån sak med en vän. Då skulle jag hellre vänta. Men det är ditt val, har du dömt henne på förhand så spelar det ju ändå ingen roll vad hon säger.

Jag dömer inte någon alls. Men jag vet vem jag litar mest på i detta fallet. Helst vill jag ju såklart ta detta öga mot öga, självklart! Men samtidigt skulle detta äta upp mig innifrån om jag inte kan ta upp det med henne snart. Skulle bli ett vrak om jag skulle gå och älta detta inom mig i två veckor till...

Så stort och dramatiskt har jag svårt att se att incidenten behöver vara, på din beskrivning, men det kan såklart bara du veta.

Jag undrar varför du är så chockad av det dock. Du säger att detta är en vän, som du stöttat - känner du att hon inte uppför sig som du förväntar dig eller med tillräcklig tacksamhet. Eller, vad är eg problemet för dig? Och för dina föräldrar, varför berättar de om det för dig, vad vill de uppnå?

Det som slog mig direkt var att hon var intresserad av din far. Hur "sjukt" nu det än kan låta. Vad ville hon komma med att fråga om han älskade sin fru och att sedan "följa honom som en igel". Ta ett snack med henne och hör vad hon menar med det hon sa. Tycker ju själv att det inte är nåt man kläcker ur sig första gången man träffar nån.

Jag skulle tycka att det var ett problem om min vän kritiserade mitt beteende gentemot min man och ifrågasatte mina föräldrars relation inför min pappa. I vilket sammanhang är det ett ok beteende? Jag skulle tycka att det var illojalt att diskutera mitt beteende med någon annan än mig och att det var mycket konstigt att hon intresserar sig så för mina föräldrars förhållande, när hon aldrig träffat dem förr! Att det kanske beror på någon konstig sne-fylla är en sak men konsekvenserna kan ju bli hur konstiga som helst.

Ja jag måste nog hålla med de flesta andra här. Väldigt konstigt beteende. Jag tänker vara ärlig; i mina öron låter det som att din väninna har grava problem av något slag. Antingen tillfälliga eller permanenta. Jag vill understryka att jag INTE skulle tycka att detta var acceptabelt. Jag tycker att din väninna var väldigt respektlös mot dig och din familj och att hon på detta konstiga sätt verkar söka någon slags uppmärksamhet på er bekostnad. Jag tycker att du ska prata med henne - så fort som möjligt - och inte vänta. Låt henne förklara sig ordentligt. En vän som beter sig så utan att ha ett verkligt gott skäl är ingen vän tycker jag.

Men det är ju jag.

Lycka till // Jessica Ewa

 

Jag påstår inte alls att beteendet är OK men jag förstår inte varför föräldrarna tycker det är så dramatiskt om det är nån de ändå inte känner? Om folk jag inte känner säger mystiska saker så talar jag om för dem att de pillar i nåt de inte har med att göra eller avfärdar dem på annat sätt - varför göra en stor sak av det? Och sen, att hålla på och konfrontera i telefon - ja är de nu ändå inte vänner och TS inte litar på väninnan så visst. Men om vänskapen nu är värd nåt så skulle jag prata om det på nåt annat sätt - så här kan det ju bara sluta på ett sätt - och visst, är väninnan inte viktigare än så för TS så är det ju OK. Men isåfall kunde man ju lika gärna låta det rinna ut i sanden?

JAG skulle INTE tycka det vore så himla trevligt om en vilt främmande människa (som är god vän till min dotter) frågar mig om jag verkligen älskar min man och undrar vad vi är för en konstig familj. Min pappa ifrågasatte såklart allt hon sa, men hon fortsatte att gå på. Det fanns ingen hejd på det hela och så ville inte pappa göra/säga något dumt så att han bryter vänskapen mellan henne och mig.
JAG tycker att det är en stor sak. Man gör bara inte på detta sättet. Och att vänta två veckor med att förklara det för henne..? Det gör jag bara inte. Vid det laget har jag gått under. Jag är sån som person, kan inte ha förmycket som tär på mig inombords.

Jag har pratat med pappa om detta idag och han säger att jag inte behöver gå åt henne så hårt, även om han är irriterad. Han kan tänka sig att försöka skjuta bort det som har hänt och försöka se henne på ett nytt sätt nästa gång de ses. Men för MIN EGEN SKULL kan jag inte bara låta detta passera. Jag får ringa henne imorgon. Så får det bli.

Tack till alla er som har engagerat er.

Jag tycker faktiskt att du gör helt rätt! Precis som du säger, man får försöka se det från dina föräldrars/familjs synvinkel. Vad har hon för rätt att förolämpa din far och mor genom att kritisera er familj och ifrågasätta kärleken mellan dina föräldrar?

Om någon vilt främmande kvinna kom fram till min man och frågade om han verklligen var lycklig med mig och på annat sätt ifrågasätta vårt förhållande och vår familj skulle jag ta mycket illa vid mig.

Lycka till! Det kommer ordna sig!

Kramar

Det här är ju över två månader sen, men jag blev väldigt nyfiken på hur det gått med din vän?

du borde ju prata med henne eftersom du mår så dåligt av det och som du säger, det kan ju förstöra er dag.. och det mår ingen bra av. Kram