• Aurelia

    Ledsen och rädd - my life story

    Tänk, jag trodde nog förut att jag skulle vara på rätt plats i livet och må bra när jag var 30-plus. Men nu är man här och livet känns jättejobbigt. Utåt sett är det inga problem - jag har ett jobb jag trivs med, fina vänner, omtänksam familj och en pojkvän sen snart 4 år som jag varit sambo med i 1 år. Men jag känner inte det här självklara i att det är Vi för resten av livet och att vi kommer att bilda familj och bli lyckliga. Jag vet inte ens om jag vill ha barn, och han är inte säker men tror att han kommer vilja det om ett par år. Jag har så otroligt dåligt samvete för att jag grubblar på oss och känner mig som en väldigt dålig människa som bara velar. Vissa perioder känns det jättebra och det är så mycket med honom som jag uppskattar. Andra perioder, som nu, känns det väldigt tungt och jag ser framför mig ett fritt liv som singel där jag ger mig tid att ta reda på vem jag är och vad jag vill med mitt liv utan att det ska behöva stämma ihop med någon annas livsval. Jag var nära att göra slut i höstas men både han och jag blev otroligt ledsna och vi bestämde oss att inte ge upp det vi har. Så med bakgrund av det vill jag ge oss det här året åtminstone för att inte "riva upp" något i onödan. Min sinnesstämnning varierar mycket o jag ser gärna livet i svart eller vitt, vilket gör att jag inte riktigt vågar lita på mina känslor och göra viktiga val utifrån dem utan att se lite grann över en längre tid hur det känns. Har någon några kloka råd på vägen? Jag väntar på att få remiss till psykolog, men vill gärna se lite klarare på alla tankar o känslor innan dess... det verkar dröja.


    Jag ser ner på mig själv så mycket för att jag har de här tankarna.

  • Svar på tråden Ledsen och rädd - my life story
  • Svanboet

    Skaffa hjälp!

    Jag menar inget illa me det, ibland behöver vi samtalspartners för att reda ut och belysa viktiga frågor i livet. Jag tror att alla i flera perioder i livet stannar upp och funderar över vad de egentligen vill och varför de inte lever livet de trodde de skulle leva när de "drömde" om att bli vuxen.

    Det där med att hitta sig själv, det är väldigt olika hur man gör det. Ibland gör man det tillsammans med andra, genom att jämföra och värdera egenskaper och handlingar men också genom "själaskådning". Om du har ett jobb du trivs med, goda vänner och en pojkvän som uppenbarligen vill leva med dig i fasen ni är i livet just nu. Varför utgå ifrån att du ska känna att ni vill dela livet och skaffa barn och allt ska bli så superlyckligt nu genast?

    Jag har inga bättre råd än att grubbla lagom, försöka hitta någon att prata med, t.ex. inom Svenska Kyrkan, och lugn bara lugn, alla har det lite jobbigt mellan varven.

  • Aurelia

    Tack för ditt svar. Jag har sökt hjälp, men det tar ju lite tid. Fler kloka ord? Känns som att jag sitter fast. :(

  • Svanboet

    Jag vet hur det känns när man "sitter fast" och tankarna löper amock i huvudet. Mina sympatier till dig som brottas med detta just nu, det är jobbigt och ibland känns det som om man bara vill ge upp MEN ge inte upp! Det kommer en ljusning.

    Jag kanske kan trösta med att jag som delat mitt liv med en annan människa i nästan 12 år många gånger velat vara singel och vara min egen och veta vem jag är. Jag är den jag är därföär att jag delar mitt liv med denna man som nu ska bli min man. Det har tagit tid, ork och mycket tårar att nå dit vi är idag och nu är jag återigen kär och klängtar efter att få somna bredvid honom på kvällen och vaknar bredvid honom på morgonen. Det har inte alltid varit så, det har kommit ocjh gått stunder då jag trott han ska lämna mig och jag har velat lämna honom, velat testa allt det där som jag inte gjort eftersom jag inte varit singel. Idag är jag glad åt hans sällskap, glad i honom och jag glädjs åt vårt liv och vår historia tillsammans. Även om vi hade gått skiljda vägar har han varit en stor del av mitt liv och därmed format mig till den jag är idag.

  • anne på grönkulla

    Jag tror en del av nyckeln ligger i din inledning - du trodde det skulle kännas självklart och fantastiskt vid en viss punkt. Men man får tillåta sig att fortsätta tvivla, vilja mer och annorlunda, Förmodligen är rådet om samtalskontakt klokt, för har du fastnat i tankebanorna så behöver man hjälp att nysta ut sig ur hörnet man målar in sig i.

    Jag kan bara jämföra med mig - jag är 35, har vad som uppfattas som ett prestigejobb, lyckligt äktenskap och innerstadslägenhet - saker jag aldrig kunnat drömma om för 12-15 år sen. tror du jag är nöjd? Näe... Privat är det inga problem, men jobbmässigt, oj vad missnöjd jag känner mig, har inte kommit så långt som jag skulle vilja, etc etc. Men det är en OK känsla, man är sällan så lycklig som folk tror utifrån, de vet inte vad som utspelar sig inombords.

    För min del, med "bara" yttre prestige som står på spel kanske jag kan påverka mer, men min poäng är att du behöver inte se ner på dig själv. Det är OK att inte veta, att vara liten och osäker, att saker ser bra ut på utsidan men man ändå inte är nöjd. Man måste inte vara himlastormande lycklig och säker hela tiden, det räcker med att saker är OK för tillfället och så kan man istället låta sig jobba vidare med dem. Nuet är inte hela framtiden, den får vara just nuet.

  • Aurelia

    Tack, tack! Era svar betyder jättemycket. Fler klokingar därute? :)

  • Aurelia

    Fått tid till läkare för vidare remiss till psykolog nästa vecka... Försöker att inte tänka o känna så mycket just nu utan bara ta en dag i taget. Något som stressar mig rätt mycket är att jag har en bostadsrätt som jag hyrt ut i ett år i andrahand och nu bör sälja... men det går bara inte att dra igång det när jag känner mig såhär. Men den får väl stå tom över sommaren, det är en låg hyra...

  • HappyE

    Var tydlig hos läkaren vilka behov du har, att det är angeläget osv. Jag jobbar själv i "branschen" och vet att man måste prioritera bland patienterna... Lycka till!!

Svar på tråden Ledsen och rädd - my life story