Separation 1 månad efter bröllopet.

Ja, ska ni ändå inte skilja er än så varför inte tacka för uppvaktningen? Hur ni sedan bor det är ju upp till er.

Jag läste lite på er bröllopshemsida, och ni har skrivit otroligt fina saker om varandra. Går det att få tillbaka de känslorna ni hade då tror du? Kan vara bra att läsa sånt och minnas hur ni tänkte och kände då.

När vi bestämde oss för dryga året sedan att gifta oss var det liksom "Sista chansen" låter helt galet jag vet.

Ingen vet att vi inte haft det bra heller förutom vissa av våra vänner, vilket gör att detta känns så konstigt med.
Det var inget frieri med pompa och ståt utan det var med:
Jamen ska vi inte gifta oss då? För Milos skull, tänk om de händer nån av oss något.
Troligtvis gifte vi oss av fel anledning, men när man väl började planera var det ju sååå kul.
Jag tycker juom o pyssla, jag pysslade på men fick liksom aldrig in i hjärnan till VAD jag pysslade.
Vad det hela handlade om.
Ingen av oss var sådär sjukt jättepirriga, men folket runt omkring oss blåste upp det hela märkvärt o tillslut ville jag bara spy på det här jävla bröllopet.
Det vart på tok för mycket för mej.
Jag har även varit arbetslös hela det året och inte bidragit med mycket pengar hem vilket är total nedergång för mej.
Jag har alltid klarat mej själv och mina mål här i livet har varit att jag aldrig ska leva på någon annan, vilket jag nu gjort, Jag har jättesvårt att acceptera sådant.

Vårat förhållande har aldrig varit riktigt bra, den första månaden kanske. Vi har varit tillsamman i 3,5 år nu.
Men vi har hunnit endel med.
Vi har alltid haft något att tänka på och mellan varven har vi gjort slut, för att vi inte passar ihop.
Både jag o min "make" har starka personer till mödrar som man lyssnar tyvärr lite för mycket på, man blir ängsliug vad föräldrarna ska säga om vissa saker, helt sjukt. Vi har inte engagerat oss i VÅRAT liv utan i det livet våra föräldrar tycker att man ska ha.
Vi har flyttat 4 ggr, vi har skaffat 1 bar, köpt 2 hundar och 1 katt, vi har varit utomlands 1 gång. Vi har haft en kaninuppfödning en kort kort period, ja sådär har det hållt på.

Iom min arbetslöshet har jag vart hemma mycket, barnet gick 15H på dagis, 2 hundar skulle skötas den ena en riktig skitjobbig trotsig stor hund på 8 månader som man vill strypa varje dag, typ. Ett enormt trotsigt barn, en hel villa som ska skötas med allt som hör det till, jag är sjukt mörkrädd.
Så sambon har jobbat utomlands 2 veckor i taget så varannan vecka har jag sovit 1 timma per natt, undertiden som våran ena hund löper så har den andra blivit könsmogen, ja det har varit kaos.

Sen har ju alla vart på mej om bröllopet så det har man ju planerat, och allt kändes så jävla fejk, att bli kontaktad både av tidningen o radio. Vad skulle man göra? Göra folk besvikna?
Nej den uppfostran jag fått, gör man allt med ett leende, man ska inte vara egoistisk o tänka på sej själv.

Senaste tiden har det hänt en väldigt stor sak som jag känner är jättejobbigt för mej o bära, det drabbar fler familjer nämligen men inget har kommit upp till ytan.
Det handlar om otrohet. Jag tycker det hör till varjke individ att berätta, det handlar om dom inte om mej så därför säger jag inget till någon, men det var något som sårade mej på flera plan, väldigt djupt.
Jag hade då kontakt med en gammal "flört" som visste både det ena och det andra om den ena parten, jag har fått info från denne kille och haft han som en stöttpelare typ.
Så mitt i all denna härva vart jag anklagad för otrohet. Då brast det, jag orkade inte mer.
Jag berättade allt för min man fast jag inte fick, han kände sej skitdum då han gått o pratat med massa folk om att han misstänker mej och vart jätteledsen, HAN vart jätteledsen och jag brydde mej inte, jag orkar inte mer, Jag vart apatisk.
Inga känslor kom fram.

Jag vill verkligen inte gnälla, verkligen inte.
Men det här är en del av vad som gör att jag inte klarar det här livet just nu. Jag mår inte bra.

Åh nu vet ni endel iaf , jag vet inte om ni orkat läsa.

Usch, låter riktigt jobbigt!

Svårt att säga något i denna stund, utom att jag hoppas att du verkligen tar tid att se inom DIG själv, vad DU vill och hur DU vill att framtiden ska se ut. Det är jättesvårt att skita i vad andra tycker och tänker, men det är det som i slutändan gör en lyckligast.

alla sympatier från mig! hårt o jobbigt, men jag tror du klarar det här med. Du verkar så stark. Vad än andra säger, så tror jag ändå att det är vad de i slutändan ser. styrkan i beslutet. kramar från mig.

Du kommer bli lycklig igen!

Det är alltid svårt att se en mening med det som sker när man är mitt upp i det, det är också svårt att se hur man ska kunna må bra igen, hur saker ska kunna bli bättre. Men det kommer alltid en dag när man ser tillbaka och vet precis vad meningen med att man mådde sådär dåligt var.

Ni kanske kan hitta tillbaka till varandra eller så kanske ni måste gå vidare åt varsitt håll men oavsett vilket så kommer du så småningom må bra igen.

Lycka till och ta hand om dig!

Usch, låter superjobbigt. Mitt råd är att familjerådgivningen till hjälp med hur ni ska separera och få hjälp med hur ni ska möta alla "kommentarer" ni kommer få. Familjrådgivningen träffar många par och hjälper dem med hur de separerar på ett bra sätt, särskilt när det finns barn med i bilden. De jobbar inte alltid för att man ska "hitta tillbaka" till varanda (om man inte vill naturligtvis).

Självklart ska du inte bry dig om vad alla andra tycker, men jag förstår att det är lättare för oss att säga än det är för dig att genomföra. Kramar i massor iaf.

Oj, det låter verkligen tungt och framförallt mycket på en gång. Låter som om du är helt slutkörd. Har själv haft ett par väldigt jobbiga år där bl.a min mamma var väldigt sjuk och jag vet hur nergången man blir när det känns som om alla drar i en och man inte räcker till. När man dessutom går hemma så har man alldeles för mycket tid att tänka på saker.. vilket inte alltid är bra. Har det lite så själv just nu. Känns som om du behöver lite lugn och ro, känns på nåt sätt som om ni två inte fått någon riktig chans att bara vara ni två. Storyn med otroheten har ju bara spätt på och gjort allt värre. Du behöver tänka på dig själv nu och ditt barn..och hur ni kan lösa det bäst för er tre..försök att se detta som en jobbig tid som kommer gå över, det blir bättre. Försök pyssla om dig själv i all röran och framför allt försök att inte lyssna när mammor och folk blandar sig.. Stor kram.

Tack för ditt inlägg!

Låter kanske konstigt men jag känner att jag kanske kommer att hamna i samma situation som du. Invaderas ibland av "hjärnspöken" om att jag och min sambo inte är de rätta för varandra. Vi har inga bröllopsplaner eftersom vi inte vill gifta oss på samma sätt (kyrkligt/borgerligt). Jag skulle kunna leva med att aldrig bli gift men jag känner att det är våra värderingar snarare än våra åsikter som går isär. Frågan är om man ska skaffa sina barn med en person man inte tycker har schyssta värderingar?

Våra kompisar är på oss jättemycket om att det är vår "tur" nu (vi har varit förlovade i drygt ett år) och det är bara en enda som känner till mina tvivel. Jag älskar klänningar, hårupsättningar, att planera fester osv men det är ju - precis som du skriver - helt fel anledning att gifta sig. Du har fått mig att verkligen flytta fokus.

All lycka till er, den bästa lösningen är inte alltid den som de flesta andra väljer. Var modiga och hitta er egen väg!

Jag har brutit upp ett par gånger inför en chockad och oförstående bekantskapskrets och släkt som trott att allt var så bra och att det skulle vara exet och jag för all framtid. Den ena av gångerna bara månader efter vår stora förlovningsmiddag. Vissa släktingar såg ut som fågelholkar i ansiktet när jag berättade och ganska många bekanta ville prompt veta vem av oss som gjort slut och varför eller kommentera vårt beslut. (Märkligt nog är det oftast de man känner minst som vill veta mest och ställer närgångna frågor). Men allt det där går över. De riktiga vännerna ställer upp, de nyfikna bekanta eller okänsliga släktingarna är det bara att begränsa kontakten med och snart nog händer det andra saker som de kan skvallra om istället. När du hittar den som är den rätte är det ingen som kommer dra upp gamla romanser eller prata om det tidigare bröllopet. Det är faktiskt bättre att dra i bromsen tidigt om det är fel än att hålla på och försöka i åratal om man egentligen aldrig trott att den andre är den rätte för en.

Tack.
Det där var väldigt bra ord. Tack.

Hellre glad ensam an olycklig i en relation. Finns ingen anledning att halla ihop om det inte kanns ratt, om ni inte trivs med varann.
Och det ar battre for ert barn tycker jag. Inte kul att vaxa upp med foraldrar som egentligen inte vill vara med varandra...

Nej det är ju så.
Jag har aldrig varit med om kärlek mellan mina föräldrar, att dom kramas o pussas o säger att dom älskar varandra, det har aldrig hänt.
Min mamma stannade kvar i 10 årför "våran skull" men hade hon och pappa varit lyckliga och glada på varsitt håll hade våran uppväxt varit SÅmycket bättre.

Håller med dig mina föräldrar bråkade så mycket när jag växte upp men höll ihop för mig och min bror. För ca 2 år sedan skilde de sig och de är helt andra personer, de föräldrarna hade jag gärna haft istället under tiden jag växte upp, istället för bråken som jag minns.

finns det ingen respekt o kärlek kvar så är det bättre att gå vidare.men det viktigaste är att man forsätter att samsas för barnens skull:)

kärleken kommer alltid till dig om du är öppen och mår bra psykisk:=)

Det här måste vara jättejobbigt för er att gå igenom! Vad modig du är som orkar berätta här på forumet. Det här är ju verkligen inget som man önskar någon att gå igenom.
Jag tycker också att tackkorten kan skickas då ni tackar för uppvaktningen av bröllopet.
Men sedan som någon sa är det ju ingen plikt att berätta för alla om vad som händer. Du får ta det här stegvis och nu behöver du mycket stöd från dina nära och kära, inte anklagelser. Om det nu kommer sådant så säg att du mår dåligt över det här och att det du nu behöver är någon som finns där och kan lyssna och inte anklaga. Det här ni gör nu är ju ett beslut som inte bara kom över en natt. Det har legat och skvalpat i magen länge och säkert många tårar som runnit ner från din kind.

Stora kramar till dig!

Nu vet mina föräldrar, papa berätta ja för o Mamma fråga ut min sambo när jag inte var med, mej har hon inte pratat med det än om.

Självmår ja inte bättre för det, mår skit, och som vanligt blir jag fast i godisträsket då, gått upp 2 kilo, man brukar ju annars gå ner men inte ens det kan man.

Min sambo är sårad eller något, han lyssnar Väldigt mycket på sina vänner tror jag då han börjat bli Elak, riktigt dum. Känns också lagom kul.

Han gör sakerna verkligen värre nu, men jag vetninte om han vill få mej må ännu sämre för han ska må bättre elelr vad han håller på med. usch.

Gor saker varre?? Vill han inte att det ska bli bra igen? Om han inte vill forsoka kan han ju lika garna fa det ur sig sa ni kan ga vidare. Jag vet att det kan lata jattehemskt, men om han inte vill forsoka sa blir man ju sa ledsen och besviken om man gar och hoppas.

HEJ!
Jag är verkligen ledse för din skull. Låt honom inte köra över dig för allt i världen, det har han ingen rätt till. Ni är två om det här. Tufft av dig att gifta dig utan att vara säker på att det är mannen du vill dela resten av ditt liv med, skulle jag inte klara...Tror inte det är så bra heller, men samtidigt så kan jag inte säga något för jag är inte i din situation och man gör så gott man kan här i livet. Dessutom verkar det vara personer i din omgivning som redan tycker å tänker en massa. Försök se bortom det och ta hand om dig själv och din son.
Kramar