Varfor ar folk sa dumma mot oss som INTE VILL ha barn??

Man måste faktiskt inte tycka om barn, inte ens om man har egna.
Jag menar att jag älskar ju förstås mina egna barn men jag är ingen barnmänniska och andras ungar tycker jag mest är jobbiga.
Att ifrågasätta om folk vill ha barn eller hur många de ska ha (ska ni inte ha EN till?) tycker jag bara är ohyfsat.

Att fråga om det inte är dags för syskon är lika elakt som att fråga om det inte är dags för första barnet! Och givetvis är det lika elakt att fråga varför folk skaffat barn - skulle aldrig komma på fråga!

Nu har jag barn redan (trots att jag inte känt mig en "sån-som-har-barn-person innan jag blev mamma själv) men jag stör mig också på alla frågor. Vad ger folk rätten liksom?
Vår son börjar bli så stor nu att vi får frågor om att vi kanske har "problem" med att få till ett syskon. Vad säger att vi ens önskar oss fler barn och vad har andra med det att göra?

Jag blir så trött! Alla får faktiskt göra som de vill och alla förtjänar respekt för sina beslut!

Jag lägger ingen åsikt i om personer vill ha barn eller inte, det är upp till var och en att bestämma. Så jag dömmer ingen!

Själv är jag en sån där som vill ha barn, men inte riktigt än...

Däremot fick jag en konstig kommentar av en som inte vill ha barn när vi diskuterade framtiden bla och då sa hon "ja men du får ju inte låta ett barn förstöra dina drömmar". Hon sa det med en sådan underton att ett barn skulle förstöra mitt liv, men jag känner ju tvärt om...Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det, för för mig är just ett barn en av mina drömmar. Sen om någon annan dröm får vänta några år för att det inte passar in i småbarns åren så är det inget problem, det jag verkligen verkligen vill, det gör jag.

Men vänta nu. Får man inte fråga alls? Det är ju skillnad på att fråga och ifrågasätta!

Exempelvis: en kollega till mig är precis i den åldern och livssituationen då många väljer att försöka skaffa barn. Självklart innebär det inte att hon måste göra som alla andra, men rent statistiskt sett vore det inte förvånande om hon blev gravid snart. En vänligt nyfiken fråga om hon ser barn som en del av femårsplanen, det måste man väl få drista sig till?!

Visst, jag _förstår_ att det kan vara jobbigt för någon som försöker utan resultat. Men med ett sådant tåtrippande vågar man ju knappt fråga om något. "Är dina syskon också katoliker?" Nämen hjälp, tänk om det är en jättekonflikt i familjen att de inte är det, det vill man ju inte dra upp! "Har din mamma gått i pension än?" Så kan man ju inte fråga, tänk om hon gått bort och personen inte vill prata om det! "Kan du inte köpa en fin flaska whiskey till din man då?" Ojojoj, tänk om mannen har alkoholproblem!

Att fråga varför någon valt att skaffa barn (det är ju helt uppenbart inte självklart) kan vara bara att man intresserar sig för sin omgivning (och kanske går i samma tankar själv). Man får vara noga med tonen så att det inte tolkas som ett ifrågasättande, men somliga har inte begåvats med den fingertoppskänslan. Att som tillfrågad välja att tolka det på värsta sätt och bli stött är väl bra onödigt? Lite överseende med sina medmänniskor kan man faktiskt kosta på sig!

Fast jag tycker faktiskt att det finns vissa saker man inte frågar om. Man kan ställa frågan hur fint som helst och ha de bästa av avsikter men det kan bli så fel.

Självklart handlar det om i vilket sammanhang och hur väl man känner varandra. Jag har vänner jag diskuterar allt mellan himmel och jord med, även familjebildning. Och då tar jag så klart inte illa upp. Men när andra människor i omgivningen, släktingar och arbetskamrater börjar fråga så tycker jag att det är fel.

Jag har väldigt mycket överseende att man kanske kan fråga försiktigt eller liknande när man är nära vän eller familj men att pika eller fråga flera gånger det är faktiskt inte speciellt snällt.

Nej, verkligen inte. Det sorterar jag nog under ifrågasättande.

Men både du och Maybe menar att det är en så känslig fråga att man inte frågar om man inte är närstående? Hm, bra för mig att tänka på i så fall! Jag tycker att när man diskuterar barn generellt, som vi ofta gör på mitt jobb, är det inte en konstig fråga. (Jmf om man pratar om bilar, då frågar man "men vad har du för bil då?"; på samma sätt skulle jag kunna fråga "hur resonerar du om barn då?".) En känslig fråga för mig är att prata om det antingen mer kroppsligt/tekniskt eller mer känslomässigt, men inte generellt. Men om alla andra tycker att det är framfusigt, får jag väl rätta mig och bita mig i tungan.

Nej rent generellt snack om barn har jag inget emot i stil med vad anser du om ditt eller datt som rör barn eller barnuppfostran. Det är de direkt frågorna i stil med Snart kommer väl ni plussa, eller? Och Jaha, om när kan vi förvänta osss att du gå på mammaledigt då? då är det personligt och "påhoppigt".

Ja, precis - det där förutsättandet är jobbigt! Det håller jag helt klart med om. Med min fråga i exemplet ovan avsåg jag att fråga hur personen ställde sig just till att skaffa barn. Är det okej?

Lägger ytterst lite åsikt i om man vill eller inte vill ha barn men vill bara få försvara alla världens barn lite.

Barn är enligt mig världens underbaraste varelser, de är ärliga och nyfikna och har ännu inte fastnat i något läge där man förväntar sig vissa saker av andra människor så som vi vuxna fastnat i. Om de är skrika, jobbiga eller förr eller senare tappar sin fantasi och börjar se på världen enbart med vetenskapliga och normativa ögon så är det för att vi vuxna gör dem så. Vi sätter inte gränser som är tydliga nog eller föregår med dåligt exempel.

Så vill man skaffa barn tycker jag att man ska göra det - men som några av er skrivit - ha full förståelse för vilket ansvar man lägger på sig själv. Och då syftar jag inte på att byta blöjor utan att forma nästa generation vuxna.

Ja, alltså det där kan vara väldigt känsligt. Jag som försökte i sex år blev väldigt ledsen när folk frågade, ännu värre med dumma pikar. Jag var såklart ledsen ändå, men det liksom högg till och man blev nära att börja lipa.
Så jag frågar faktiskt ingen. Tycker att om jag känner personen i fråga så väl så pratar vi om det, förmodligen tar den personen upp det. Men inte har vem som helst med en sådan sak att göra.
Och javisst, det är lika jävligt med frågor om syskon! Undrar vad folk har i skallen ibland. Vi kämpade i sex år med lilla stumpan och nu så frågar vissa när nästa kommer?????
Sånt svider. Skulle ge/göra vad som helst för fler barn.

"Jag funderar allvarligt pa att vara otrevlig tillbaka: "Vada varfor inte, varfor skaffade du dina skrik-ungar som bara irriterar andra, speciellt mig, och tar over hela varlden och lortar ner och malar pa vaggarna osv osv" "

"Jag tycker nastan synd om dom som har barn... Att dom inte ar fria. Eftersom jag inte forstar deras lycka. Ta det inte personligt, det ar namligen inte latt for mig att vare sig acceptera mina kanslor eller erkanna dom. Jag ar vanligtvis forstaende och oppensinnad, men jag kan inte forsta HUR man kan VILJA ha barn..."

Du är verkligen inte ensam om att tänka så!

Men jag skriver inget i sten, o det har jag varit noga med att säga till alla när man diskuterat saken...
Med min f.d bm var det inte svårt alls att säga att jag inga barn ville ha. Delvis för att han inte ville det heller, men även för att jag aldrig fick den känslan med honom att "hans barn vill jag bära" eller att "honom kan jag tänka mig som mina barns pappa"
Nu där emot.....
Nu har jag till o med träffat någon som jag (konstigt nog) utan att ens vara kär i, lätt kan se som pappa till mina barn....
Så jag vet inte, kanske kommer min inställning ändras så småningom, när jag har träffat rätt person OCH blivit kär i denne....

Bobou:
Min farbror fragade "funderar ni pa barn" och det ar helt ok, Men har en vannina som hela tiden "jo, men det ar klart, det vill ni ju, klart ni ska det, ha sma barn" osv osv i all oandlighet!! Det ar inte ok! Och nar folk tar saker for givet, som Svanboet skrev: "nar kan vi forvanta oss att du gar pa mammaledigt". Dumt!
Men man far ju fraga om ett par vill eller inte vill, det tycker jag ar helt ok och det svarar jag arligt pa. Men den satans reaktionen man far efter... Usch!

MV85:
TACK, behover verkligen hora att jag inte ar den enda.

Ibland undrar jag om vissa människor tycker att det är besvärligt med oss frivilligt barnlösa pga att vi gjort ett val som de själva kanske egentligen hade velat göra, men inte törs erkänna (varken för sig själva eller andra).

Vi lever inte lyxigt, men vi lever gott och oftast bekymmersfritt. Vi kan göra helt andra val och prioriteringar än våra vänner och bekanta som har barn.

Jag förstår att barn för många är livets mål och mening. Samtidigt blir det ibland lite skrattretande när en glåmig småbarnsförälder med sömnbrist försöker förklara att lilla solstrålen är så underbar, trots koliken...