Någon som ställt in bröllop/skilt sig strax efter?

Men vilken sorglig historia! Bra ändå att du beslutade dig från att bryta loss, det krävs det stort mod för!
[/citat][citat]
Energy: din berättelse kändes i hjärtat!Jag önskar dig alla kärlekens sanna och goda erfarenheter i fortsättningen. Med ömsesidighet.
[/citat]

Chrisse och Jonas skrev 2009-06-23 11:35:48 följande:
[citat]
Jag håller med blomman. Det var verkligen starkt av dig att orka ta en paus för din egen skull, fast du fortfarande älskade honom. Hoppas du hittar en man som ger dig den uppmärksamhet du förtjänar.
[/citat][citat]
Energy, oj vilken konstig typ han var! Men på nåt konstigt -och ibland jobbigt sätt, så händer allt för en anledning. Hoppas du är lycklig nu iallafall
[/citat][citat]
Energy-Vad bra att du tog ett beslut så snabbt, jag är imponerad av dig!

Klart du får. Men jag räknade fel, det var efter 5 månader jag lämnade honom. 5 långa ensamma månader då jag stundvis gråtit och skrikit efter hans uppmärksamhet. 1 vecka efter bröllopet förändrades han, än idag förstår jag inte varför. Han började jobba dubbla skift för att få in pengar och vi hade inte ens dåligt med pengar innan. Han ringde även från jobbet så jag vet att det var på jobbet han var. Tack och lov för nr-pres! Men det som började störa mig var att han aldrig ville umgås med mig, röra vid mig eller ens ha sex. Jag vaknade och somnade utan honom, när han var ledig satt han hellre hemma hos kompisarna och drack öl framför tv:n. Mitt självförtroende började rasa eftersom han aldrig ens sa att jag var söt, han brydde sig inte. Om jag visade att jag köpt nya underkläder sa han bara: va bra. Woooow, så snygg kände jag mig när jag provade dom framför honom och får ett "bra" och sen fortsatte han att titta på tv:n. Jag tränade konstant för att han skulle tycka att jag var läcker, men det funkade inte heller. Jag bytte frisyr och färgade håret så att han kanske skulle lägga märke till hur fin jag gjort mig. Jag höll hemmet skinande rent, lagade mat varje dag och pluggade som en dåre. Allt för att uppehålla tankarna och göra honom glad. :-/ Vissa kvällar när han kom hem stod jag i hallen och grät. Jag lättade mitt hjärta varje gång och sa hur mycket jag saknade honom, hur mycket jag ville att det skulle vara som det varit i 5 år mellan oss. Hans eviga svar var: Men gumman, vi har ju hela livet framför oss. Vi hinner. (Skulle ngn säga dom orden idag skulle jag resa mig och skrika högt. Jag är förevigt allergisk mot dom orden.) Jag minns sista gången han nekade mig sex efter miljoner försök så sa han dom orden han sa varje kväll: Jag orkar inte ikväll gumman, jag är så trött. Då reste jag mig upp och satte mig i vardagsrummet. Jag vet inte hur länge jag satt där och grät men det var några timmar. Då bestämde jag mig i den stunden för att sluta försöka och istället börja leva. Jag började umgås med mina vänner igen (Jag slutade aldrig umgås med dom men man umgås ju med dom på ett annat sätt som singel. Och jag upptog det sättet), jag började en språkkurs och många andra saker. Tills en tanke slog mig: Jag lever ensam i ett förhållande. Jag lever som singel fast jag är gift! Det kändes hemskt att inse en sån sak.. Då tog jag hand om min man och förklarade att jag fått fullständigt nog! Jag behövde en paus från oss, från vårat idiotiska liv han valt för oss. Och det fick jag, trotts hans ilskna protester. Men jag brydde mig inte, jag ville bara andas ifred och le igen. Skratta från hjärtat och känna hur livets alla möjligheter ligger framför fötterna. Efter 5 månaders ihärdiga försök så började jag bli likgiltig, kanske jag borde stått ut 1 år. Men jag är inte en sån person, jag har sett hur dåligt människor mår när doms tår ut och hur bitar av dom dör hela tiden. Jag har aldrig velat bli sån och ingen i min närhet stod heller ut av att se hur dåligt jag mådde av mina försök att söka min mans kärlek. När vi fått andas på varsitt håll så sökte vi upp varandra, vi hade på nått fånigt sätt försökt dejta andra. Men det funkade inte för mig, mitt hjärta höll han i fortfarande. Det visade sig att han kände samma sak. Vi tänkte ge oss en ny chans eftersom vi trotts allt var gifta och det är ju inte bara lust man gifter sig till utan även nöd. Men tjejen han hade haft under vårt uppehåll visade sig ha blivit gravid, så jag sa åt honom att ge dom en ny chans eftersom det fanns ett barn med i bilden nu. Och den behöver honom. Så skilsmässan gick igenom 1 år och 5 månader efter vi gift oss. Nu har det ju kommit till allas kännedom att han aldrig var far till det barnet utan hon påstod det för att vi skulle skiljas. Men dom har 1 barn ihop iaf och lever ännu tillsammans. Men det jag fått höra om deras förhållande och hans totala brist på intresse för henne som kvinna och sex bara efter några månader in i deras förhållande visar att mitt beslut att lämna honom var rätt. Han fortsatte att vara sån även med en annan kvinna.