Hjälp förlovning - för tidigt?

Ja, enligt mig är det för tidigt. Detta baserat på att i princip alla 16-åriga tjejer tycker att de är väldigt mogna, och väldigt redo för "vuxenliv" såsom förlovning, barn, bröllop, flytta ihop m.m. Cirka 99% inser senare i livet att de faktiskt inte visste allt om livet när de var 16 år...

Visst kan din flickvän vara en av dem som är såpass mogen att hon kan ta ett beslut om förlovning, och inte ångra sig i framtiden.

Men frågan är vad en förlovning ger när man är 16 år, som man inte kan vänta med tills man är äldre?

Jag har (från flera håll, bl.a. när jag jobbade på en högstadieskola) hört att "jamen, man förlovar sig ju så att folk tar ens förhållande på allvar". Om det är ett tungt vägande skäl, så vill jag ställa motfrågan: Behöver ni själva vara förlovade för att NI ska ta ert förhållande på allvar? vad omvärlden tycker och tänker spelar väl ingen större roll, så länge ni vet var ni har varandra.

Vill ni väldigt gärna förlova er, och det känns helt rätt för er, så ska ni givetvis göra det! Men en förlovning är minst lika trevlig om ni väntar tills ni är ännu mera säkra. Du vet kanske själv hur pass mycket mer vuxen du är nu, jämfört med när du var 16. Samma utveckling kommer hon säkert ha, så varför inte ge er själva och ert förhållande litet mer tid att utvecklas?

16 är för ungt, och 21 också för den delen!
Nu känner jag inte er men men jag kan ju bara utgå från alla jag någonsin har träffat som är i eller har varit i den åldern. Och ingen är den de var när han/hon var 16.
Varför kan ni inte vänta? Tills båda har utbildat er eller jobbat ett tag?
Jag och min sambo har varit tillsammans i snart åtta år och jag är verkligen inte samma person som när jag var 20 och inte han heller. Utvecklas tillsammans innan ni tar det stora steget

Jag tror ni ska göra som ni själva känner och mer tänka: Vad känns rätt för er? Som tidigare talare sagt, fråga er varför ni gör det, är det här det ni verkligen vill? Att prata mycket och vara öppna mot varandra är så viktigt i sådana här stunder, oavsett ålder. Ibland vet man tidigt att den här personen kommer jag leva med resten av mitt liv. Men ja, jag tycker ni ska diskutera saken, känna efter om det känns rätt.

Själv så flyttade min killa och jag ihop efter bara ett år, förlovade oss efter ca 2 ½. Det kändes rätt för oss, visst sa folk i omgivningen att det gick snabbt, men vi ville det båda och vi diskuterade igenom saken och kände efter och såhär långt känns det rätt för oss båda två.
Lycka till!

Vi var 19/20år när vi förlovade oss efter 8månader tillsammans...det är 10år sedan och nu blir det giftermål Mina svärföräldrar träffades när hon var 14år och han 19...de är tillsammans ännu!
Även min kusin träffade sin blivande man vid 14års ålder, de är även de fortfarande tillsammans 30år senare...Har fler exempel i släkten så...varför inte? Känns det rätt så tycker jag inte åldern ska vara ett hinder! Lycka till.

Det finns inga garantier i livet... det är iallafall ett som är säkert! Om ni bestämmer er för att ni vill förlova er eller om ni väntar så är det till syvene och sist hur ni är med varandra och emot varandra som avgör hur länge det håller... Om ni förlovar er och det inte håller hela livet så är inte heller det en katastrof! Det är inte en förlovning som förändrar livet... det är den dag man blir förälder som livet verkligen förändras!

Jag har inte läst hela tråden men kan utifrån min egen erfarenhet berätta att när jag var 16 så träffade jag min nuvarande fästman . Jag trodde då att jag var så mycket större än vad jag vet idag att jag inte var... om du förstår vad jag menar.

Att vara 16 innebär inte att man har koll på vad livet innebär, knappt vid 21 skulle jag också vilja säga och inte ens vid mina ringa 27 heller. Min kille är lite äldre än mig och betydligt klokare var han när jag tyckte att vi varit ihop så pass lnge att det passade med en förlovning. Vi förlovade oss förra året, då var det ärligt och för vår egen skull och för då var vi båda i det läge i livet att vi kände oss trygga i vetskapen att vi älskar varandra.

Måste man förstärka sitt förhållande genom att förlova/gifta sig, då tror jag att man är fel ute. Det finns inget att förlora på att vänta men heller inget att förlora på att förlova sig "tidigt" - bara ni vet vad ni vill och tycker.

Många kloka åsikter i denna tråd!
För vår del skulle vi just fylla 17 när vi träffades. Förlovade oss efter 3 år (som ett tecken på att förhållandet var seriöst, inte för att vi tyckte att man skulle gifta sig inom 1 år. Detta var i början på 80-talet och att gifta sig var verkligen inte "inne" på den tiden. Tvärtom!)
Efter ytterligare 3 år gifte vi oss. (Alla tyckte detta var vansinnigt och helt onödigt. Ingen av vännerna hade varit på bröllop förut och alla var överens om att detta skulle omöjligt kunna hålla mer än några år.)6 år senare föddes första barnet. Nu har vi varit ihop i 31 år. Omvärlden anser oss vara det mest stabila, förälskade och lyckliga par dom nånsin träffat och förstår inte hur vi burit/bär oss åt.
Lycka till, hur ni än väljer att göra, och när!

Jag tycker inte att ni är för unga om det är det ni verkligen vill och jag kan också garantera att en förlovning men en ev. ny person i framtiden ej heller kommer att kännas mindre på något sätt. Känslan är lika unik varje gång precis som ett förhållande är.

Kanske kan ni ändock vänta tills hon är 17 om ni vill gifta er inom ett år därefter och man ej får gifta sig förrän man är 18. Men jag vet inget om era intentioner- bara att det kan hålla hur länge eller hur kort som helst oavsett vilken ålder man är i.

Har inte läst precis hela tråden här nu, men håller med de flesta åsikter ovan om att ni bör nog vänta ett tag. Det händer otroligt mycket i båda era liv framöver, och din flickvän kommer växa och mogna mycket om några år, vilket inte behöver betyda något negativt för ert förhållande, så misstolka mig inte.

Däremot tycker jag att en förlovning gör man (förhoppningsvis) EN gång och bara när man är hundratio procent säker på att det här är rätt för resten av livet och att vi kommer gifta oss inom en viss framtid. Jag är tveksam på att man vet det vid 16 års ålder. Absolut kan det bli så att ni sitter där på en veranda som 90-åringar och dricker te, självklart, men tyvärr kan vi ju inte sia i framtiden Och blir det så så har ni ju ingen brådska ändå, ni har flera flera år framför er tillsammans att växa och mogna ihop!
Visst kan man tycka om varandra och känna att det känns rätt, men att förlova sig "bara för att" räcker inte. Jag skulle snarare föreslå som någon annan skrev här, att varför inte ett halsband med era namn ingraverade?

Oavsett hur ni gör, lycka till!

För mig innebär förlovningen att man har för avsikt att gifta sig och det beslutet kanske man är lite för ung för när man är 16. Jag känner som många andra har skrivit att det var vanligt (i alla fall när jag var tonåring) att man förlovade sig hit och dit utan särskilt mycket tanke bakom. Det behöver inte vara så för alla, absolut inte. Men det fick oss att känna att vi _INTE_ ville göra det då, för det blev liksom uttjatat.

Jag och min sambo har varit ihop sen vi var 14 år gamla. Nu är vi 29 år och han har precis friat. Det tycker jag känns lagom, och vi planerar att gifta oss inom ett år.
Jag vet att rådet om brythjärta eller något annat smycke kan kännas fånigt när man själv vet att man vill så mycket mer. Men fundera ändå på det. Om ni inte förlovar er nu så har ni det framför er och kan göra det senare, det kan ju också vara trevligt!

Bara en fråga till alla ovanstående: Varför anser ni att det är så viktigt att man bara förlovar sig en gång? Är det värre att ha brutna förlovningar i seriösa förhållanden bakom sig än att ha delat sig själv fysiskt med 10-tals personer? Ofta känns det nämligen så i det här samhället och det tycker jag personligen är lite konstigt.

Jag tror hellre en gång för mkt på kärleken och alla de steg som man tar för den än en gång för lite. Det är väl inte farligt att misslyckas? Och känslan av en förlovning blir inte mindre för att man gör det fler ggr. Precis som ens första kärlek naturligtvis inte behöver vara de största bara för att den kom först. Det enda problemet kan möjligen vara att ANDRA människor ser ned på en el. dyl. men då kan man ju verkligen fundera på hur rädda de är för vad andra tycker och hur mkt de istället borde våga leva lite mer efter sina egna känslor.

Jag tycker att det är fint att så många unga förlovar sig och faktiskt lyckas ha långvariga förhållanden. Av de 6/20 personer som förlovade sig när jag gick på gymnasiet är faktiskt 4/20 fortfarande förlovade (de som ej är det har nu nya seriösa partners) och har eller väntar barn nu fem år senare. En annan kompis förlovade sig när hon var 16 (de träffades när hon var 15) och gifte sig för 2 veckor sedan (hennes man är dessutom mkt äldre).

För mig får man gärna förlova sig flera gånger. Vad jag lärt mig genom åren är att människor har olika syn på vad förlovning är och vad det innebär, men det får vara upp till var och en.

Det är bara det att när jag var 15-16 år så var det mer regel än undantag att man "förlovade sig" så snart man hittat en ny partner, oavsett man träffat varandra på niornas disco eller utanför korvkiosken. Det fick mig att känna att när JAG förlovar mig så är det ett löfte om att gå vidare och bli man och hustru och leva tillsammans livet ut.

Jag tycker att det är för tidigt. Jag vet hur jag själv var som 16åring och hur annorlunda jag är nu tio år senare. Man tror att man vet vad man vill och vem man är men det händer mycket just de här åren. Om ni ändå vet att det blir ni så behöver ni ju inte ha så bråttom.
Lycka till!

J D skrev 2009-08-03 14:41:42 följande:

Jag tror det beror på hur man ser på förlovningar och liknande.

Skulle jag idag träffa någon (partner) som varit förlovad 2-3-4ggr skulle jag seriöst ifrågasätta vad den personen lägger för värdering i en förlovning innan jag övervägde en själv eftersom vi då uppenbarligen inte har samma syn på handlingen.
Alla gör som de vill, det är inget nytt med det - men personligen kommer jag aldrig mer förlova mig innan jag är redo att säga ja inför prästen dagen efter, även om det inte kommer bli det eftersom det krävs lite planering innan det kan genomföras, men tanken att göra det dagen efter ska kännas precis lika självklara som att göra det om ett år eller två.

Angående att ge sig fysiskt till flertalet personer så ser jag inte det som ett lika stort engagemang eller löfte. Jag lovar ingen något genom att ge dem min kropp, men genom att bära "hans" ring har jag lovat att gifta mig med honom. Det är nämligen för mig det en förlovning är - ett löfte om att gifta sig.

Go for it! livet är till för att levas och om ni känner att ni vill vara tillsammans resten av livet så ska ni skita i vad andra tycker. Visst hon är ung men det var min mormor också när hon förlovade/gifte sig. Nästa sommar firar dom 60-års bröllopsdag. WOW! Tänk om det är ni! Folk tycker att man ska vara så jävla försiktig hela tiden, men en dag vaknar man och upptäcker att man är död. Jag och min kille har varit tillsammans i knappt ett år och vi förlovade oss nu i juli. Vi vet att vi vill vara tillsammans resten av livet och innom några år tänker vi gifta oss. Och vi skiter i vad folk tycker om det. Det är inte deras liv, det är vårat. Och vi lever det som vi vill.

Intressant att läsa allting. När jag var 16 bodde jag ihop med en kille som var 21. Jag vill absolut inte råda er till någonting. Bara berätta om hur jag hade det. Jag älskade så klart killen eftersom jag bodde med honom och jag ville förlova mig med honom. Men när jag var 18 hade jag förändrats så mycket och utvecklats på ett sätt som gjorde att han inte längre var den rätta för mig. Han stod kvar på samma plats i livet. Han var ju ändå vuxen. Jag var inte det och idag kan jag inte tänka mig oss två tillsammans.

Blivit en lång tråd och många svar och åsikter. Det hade varit lite intressant med lite respons från TS...

Jag var 18 och sambon var 22 när vi förlovade oss och för att vara helt ärlig så tycker jag ni ska vänta. För vi förlovade oss för tidigt, jag ångrar absolut inte förlovningen men sättet, planerna, tankarna, allt! Vi hade inga pengar, varken till ringar vi verkligen ville ha (även om jag i efterhand insett att de var ett bra val) eller till nån förlovningsfest,´. Vänta tills ni båda är mer mogna :) Om ni ändå tänkt leva livet tillsammans, varför ha bråttom?

Grattis till ett långt och bra förhållande! Ni är ju redan ganska stabila ch seriösa om man betänker din flickväns ålder vilket jag gärna gratulerar er till!

Får jag fråga; hur upplever du er samvaro? Är åldersskillnaden ofta påtaglig? Delar ni intressen och gör mycket saker tillsammans eller innebär åldersskillnaden att ni delar mycket på er i umgänge och aktiviteter? Hur upplever hon din ålder? Hur tänker du kring framtiden? Skulle en förlovning vara ett steg mot giftermål och barn för dig eller kan det vänta? Hur ställer du dig till utsikten att ni kanske inte kommer flytta ihop förrän om 3-5 år? Gifta er och skaffa barn om 10-12 år? Ätr det något som funkar för dig eller vill du att saker och ting ska hända snabbare?

Du behöver inte svara på mina frågor men jag tycker att de kan vara bra att fundera över i ett sådant skede. Jag tror att anledningen till att många relationer som påbörjas i tonåren spricker är för att man utvecklas åt olika håll. Är det dessutom åldersskillnad så kanske man är på olika nivåer i livet med olika önskningar och förväntningar på relationen.

Om du eller hon upplever åldersskillnad/skillnad i mognad som påtagliga i relationen skulle jag råda er att vänta. Om ni upplever att ni är i fas och att ni har gemensamma visioner om framtiden så säger jag; kör hårt!