Hjälp! en fråga bara....

Ja, det här är intressant.

Jag ser nog på "familj" på två sätt.

Dels som ett ord. Det är jobbigt att säga "mina föräldrar och min syster", därför säger jag "min familj". "Min pojkvän" är lätt att säga, så då säger jag det. Samma sak om andra och deras familjer eller pojkvänner.

Dels som en symbol. Lite var man har sin lojalitet. Min pojkvän och jag har inte lovat varandra något än, men när vi gör det, då blir vi kanske mer av en familj. Fortfarande kallar jag kanske inte oss för det då, men känslan liksom. Som det är nu kändes det udda att få ett brev addresserat "familjen Xxxxxxxx" från Moderaterna, och ändå räknar vi tre år tillsammans nu...

Sen tror jag att jag även om jag bildar en egen familj inte kommer att lämna min ursprungsfamilj. Jag är fortfarande mina föräldrars dotter, deras familj. Förutom dessa två familjer blir jag (i alla fall delvis) en del av en annan familj, alltså familjen till den jag bildar familj med. Men min blivande man och kommande barn kommer att bli min huvudsakliga familj, den som andra kommer att tänka på när jag pratar om "min familj".

Ajaj, nu blev "familj" ett sånt här konstigt ord. Heter det verkligen så? F-a-m-i-l-j. Har använt det för mycket nu. För mig finns de på olika nivåer i alla fall.

Jag ser det som att jag och min sambo är en familj och det känns bra att säga. Sedan när barnen kommer så blir de ju en del av vår familj. Mina föräldrar kommer alltid att vara min familj och hans föräldrar alltid hans familj. Även om vi har jättebra relationer till våra svärföräldrar så kan jag nog inte säga att de är vår familj allihop.

Jag anser att har man valt att leva tillsammans så blir man en familj.

Jgag ha under dagen funderat vidare på detta.

Min son kommer ALLTID att vara min familj och träffar han en tjej -eller kille- som inte fattar det då får jag väl möblera om hjärnkontoret på vederbörande.
Min a föräldrar och syskon OCH deras barn, dvs sonens kusiner är också min familj OCH hans familj är jag numera en del av.

Det var förövrigt en middag för 10 år sedan då jag för första gången blev presenterad för hela högen, då sväärfar höjde glaset och alldeles särskilt hälsade mig välkommen in i familjen och gemenskapen.

Den gemenskapen har haft sina påfrestningr under åren och ibland blir man ju helt GALEN på någon i respektive släkt som man inte fattar hur dumt den kan bete sig. Men, familj är de och jag skulle förlora oändligt mycket mer än bara min sambo ifall vi gick skilda vägar.

-Åh, nu blev jag helt tårögd när jag föreställde mig det för en hemsk sekund!

Familjen, det är de där som är där utan att man valt ut var och en av dem och de är där på gott och ont. De är de man får stå ut med ibland. Men de är de som man kan komma till ibland också.

Vad som varit en TOR del i "arbetet" på vårt förhållande, det har varit att sambon skulle växa upp det lilla sista och våga vara fullt ut vuxen ch inte bara sin pappas pojk utan min jämlike och våga stå för egna beslut och lita på sin egen förmåga.

Han ttog ett ÅR på sig innan vårt lilla hus blev "hemma" för honom.

Jag har själv bott hemifrån sedan jag var 17 och har frigjort mig som vuxen individ mycket tidigare.
Det blev en jättekrock.

Att bli pappa själv har verkligen förändrar saker och ting för honom OCH hans familj. Jag har fått klä skott för en del av det obekväma i att "lilla XX" inte är så liten längre, men jag har sackat om det rakt ut, och både skrikit och gråtit när det behövts.

Jag tror många av de problem som finns i svärmors-snacket handlar om att barnet i familjen inte klivit in i rollen som vuxen och visar att det finns en ny familj i familjen nu, där det är nya prioriteringar, nytt ansvar och nya viljor.
Det var en chock för mina svärisar att liksom ta IN att han nog inte skulle finnas med ALLA julaftnar framöver...för JAG hade ju också en mamma och en pappa, skilda dessutom.

Miss Biii skrev 2009-05-28 09:04:42 följande:

Mörk Ängel skrev 2009-05-28 16:35:22 följande:

Jag känner som passionsblomman att familjen för mig är ganska stor.

Men frågar någon "kommer du själv?" och jag svarar "vi kommer hela familjen" så menar jag ju inte både svärmor och lillbrorsan utan bara jag, maken o barnen.

Mycket intressant tråd som fick mig att fundera. Håller med Passionsblomman i mycket och känner mig som en del av min blivandes familj.

Att tänka på oss två som familj har jag inte alls gjort tidigare, men sedan han friade så känns det mer och mer så. och eftersom man aldrig kan veta om det blir några barn så vill jag inte hänga upp familjebegreppet på dem.

Men, trots allt, när jag pratar om min familj menar jag vanligtvis mamma, pappa och mina syskon.

Skönt o höra era tankar kring detta... skönt att de flesta håller med mig

För mig är familjen delad. När jag gifter mig så blir vi en ny kärnfamilj det som vårat liv utgår ifrån. Däremot kommer alltid min familj åxå bestå av mina morföräldrar mamma pappa moster och morbröder. Tror bara att om man inte kommer ifrån en "hel" familj (mina föräldrar separerade när jag var 3) så känner man kanske inte sig så nära sin familj som tex min sambo gör för sin"hela" familj. Blev rörigt men hoppas ni förstår. Minfamilj består främst av min M2B.

Jag har bara 1 familj. Vi ar sana i min familj helt enkelt, raknar syrrans barn som "mina" som ingar i min familj. Nar jag far barn kommer jag inte kalla det "min" familj, jag har ju redan en och dom ar tillskott. Precis som min karl.

tills dess att vi får barn kommer jag nog ha svårt att kalla mig och honom för en familj.. för mig är en familj mer än två personer, därmed inte sagt att det inte är han som står mig närmast, det är det, men jag kan inte säga att bara han är min familj.