Sitter här på min m2b sjukhussäng och väntar på att läkarna ska gå ronden. Som en blixt från en klar himmel (fast jag har misstänkt ett tag) så har han fått diabetes. Min älskade har ett skyhögt blodsocker och dåligt med salt i kroppen. Min älskade som älskar mat! Visst så är detta en vändpunkt i livet och bra för oss båda. Gäller bara att starta om på¨en sund livsstil. Vilket vi kommer att fixa! Men känns tungt. Ville bara skriva av mig lite.
Jag känner med er! Men ni kommer att fixa det, och dessutom gå mycket starkare ur den här krisen. Inget ont som inte har något gott med sig!
Jag känner också verkligen med er. Men ibland måste man ända ner och träffa botten för att kunna ta sig upp igen...
Ni får se detta som en väckarklocka och se till att ta hand om er själva och varandra framöver!
Fy vad jobbigt med tråkiga besked!
jag vill dock bara påpeka som en uppmuntran, att det verkligen inte behöver innebära att livet kommer att bestå av tråkig mat och späkning!
Ni kommer att fixa det!
Kram till dig!
Jättetråkigt med diabetes! Men det blir bättre och man kan leva gott med diabetes numera... det finns jätte bra insulin som man kan ta direkt i samband med mat m.m OCh det finns ju jätte mycket gott man kan äta som är gjort på södningsmedel!
Jag har hört att ska man leva bra och nyttigt, hälsosamt m.m så ska man äta som en diabetiker!
Är nu äntligen hemma efter ett par dagar på sjukhus med min älskling. Är tuffa veckor framför oss nu. Värst är det på nätterna när alla hans tankar kommer igång och han är ledsen. Är så svårt att få honom att känna sig positiv till diabetesen. Jag kan mkt om just diabetes eftersom jag jobbar med det varje dag och vet att det är inte så farligt. Det är tufft i början men blir bättre! Men är så jobbigt att se honom så orolig, ledsen och så otrygg. Han är så rädd att jag ska lämna honom nu eftersom det är en sådan omställning i vår vardag.
Jag har flera anhöriga med sjukdomar som kräver medicinering av olika slag - och kommer göra det resten av livet. Men det är relativt enkelt att se det positiva i att leva väl med medicin när alternativet är att må dåligt kontinuerligt. att få en diagnos och ha en bot (även om det är medicin varke dag i resten av livet) och en fungerande vardag är värt mycket - även om det inte gällt just diabetes i deras fall.
Sen förstår jag att det är svårt att se det så hela tiden.
Kram till er!
Jag har själv diabetes, men jag var så liten när jag fick det att jag knappt kommer ihåg. Kan tänka mig att det är lite tuffar att få det som vuxen. Det är klart att man blir less ibland, men det finns så bra hjälpmedel och så bra insulin idag att det är relativt lätt att leva med sjukdomen. Det kräves lite mer planering bara, men jag hoppas det ska gå bra för er båda! Lycka till.
Styrkekramar!
