Syskon som söker konflikt - Långt

Kan din syster inte acceptera vad som gäller så får hon stanna hemma. Vissa av mina släktingar kommer inte få komma på mitt bröllop pga personliga saker. Jag anser att släkt är "vänner" man inte fått välja själv, tyvärr ser jag allt som oftast att de som ska föreställa att vara ens närmaste är ens fiende. Varför ska du förresten ens tänka tanken på att ge avkall på dina visioner om din stora dag? Nej, gör som ni tänkt från början. Det kanske tom gör att hon vaknar lite när hon ser att du inte ger vika hela tiden för att få lugn och ro.

nu har jag inte läst inläggen, men om hon envisas att komma med barnen så får hon snällt stanna hemma denna dagen. Håll på er,om ni inte vill ha med barnen så ska dom inte det.

Jag håller med om att man inte ska bryta med släkt eller syskon utan vidare anledning. Att man ska försöka hålla sams och kompromissa och välja sina figther. Men jag anser också att det krävs två parter för att en relation ska fungera. Om den andra inte bidrar och kompromissar så är relationen meningslös ändå, då ger man bara avkall på sig själv hela tiden utan att få något tillbaka. För mig är lösningen självklar, men betydligt lättare sags än gjord. Klart du inte ska säga att din syster inte är välkommen, klart du inte ska bryta med henne. Men du ska göra klart att personer som dyker upp med barn är respektlösa och inte välkomna på den dagen. Att vara lugn och bestämd utan att hetsa upp sig kommer man långt med. Om det skulle vara så att din syster inte kan ta det och bryter med dig, då är det hennes val och inget du kan göra något åt. Så känner jag i alla fall. Lycka till!

Jag tycker personligen att bröllopet är i väldigt underordnad betydelse. Själv hade jag gladeligen struntat i att gifta mig överhuvudtaget om familjerelationerna hade blivit bättre av det, men jag tror att man när man gifter sig ofta märker hur lite släktingar bryr sig om ens känslor, hur lite man betyder i deras liv och tänker efter hur mycket DE egentligen betyder.

Jag önskar verkligen jag hade kunnat ha en bra relation med min familj och min släkt, men som nån skrev så krävs det ju att båda parter vill och det vill de i många fall inte. De vill ha saker och ting som de vill ha det. Med syskon är det ofta gammalt barndomsgroll som aldrig gått över och det måste ju alla inse för att det ska gå att lösa. För min del så insåg jag när vi bestämde oss för att gifta oss hur vansinnigt avundsjuka mina systrar är på allt jag har, hur de alltid påpekar hur jag får allt serverat och hur bortskämd jag alltid varit och hur fel allt jag är och gör är för dem.

Man kanske inte har märkt det så tydligt som just då för bröllopet är ju en tid då man verkligen brukar tänka igenom vad man själv vill, resten av livet går många människor alltför ofta och bara tänker på vad andra vill. Så för mig så har inte allt groll förstört mitt bröllop, det har öppnat ögonen på mig att jag varit förtryckt och inte fått njuta av det fina jag skapat i mitt liv. Jag har jobbat hårt för allt jag har och när jag haft det jobbigt så har jag fortfarande bara fått höra vilken bortskämd snorunge jag är och att de minsann har det mycket svårare. Så att de står bakom en när saker och ting stormar har aldrig gällt mig. Men det beror ju helt på vilken relation man har. Jag har en kompis som alltid haft problem med sin syrra, men har jättefin kontakt med sin övriga familj och där skulle det ju förstöra mycket, mycket mer om de officiellt bröt kontakten och tvingade resten av familjen att välja sida, men de måste ju inte umgås och vara kompisar förutom när de träffas med familjen.

För min del så är den enda som drabbas av att jag inte har kontakt med mina syrror min äldsta systerdotter som är 13. Men jag fortsätter ha kontakt med henne, har sagt till henne att vårt brytning inte har med henne att göra och att hon får ha så mycket kontakt med mig hon vill och jag hoppas vi kan träffas senare när hon blir äldre också. Det känns väldigt tråkigt för hennes skull och jag tänker på henne ofta för mina föräldrar lever inte och hon har ingen kontakt med sin biologiska pappa, biologiska farföräldrar eller hennes styvfars föräldrar (min syrra hamnar i krig med ALLA). Men för min egen skull känns det helt fantastiskt. Jag vet inte hur TS relation ser ut med resten av sin familj och det är nog sällan lätt att bryta helt med familj såvida man inte har det som jag och knappt har nån alls, men jag tycker generellt att kompromissa är bra så länge båda parter är med på det, men om det bara är krav och fula ord så har ingen rätt att rucka på dina önskningar och rättigheter, och det är oavsett om det är bröllop eller inte.

Har också en konflikt med en syster och som det är just nu så kommer jag inte att bjuda henne till mitt bröllop. Jag tycker också som många skriver här att familjen är viktig, men inga blodsband är överordnade en relation som bygger på ömsesidig respekt. Man kan tycka olika och vara olika, men ändå respektera varandra som människor.

Eller om systern tänker att hur kan jag göra så att min syster får det bröllop hon drömmer om.

DE tankarna verkar de flesta här på BT redan tänka, det verkar inte behövas någon påminnelse om det...

Eftersom de allra flesta har liv som snurrar runt de själva är det ibland bra att lyfta blicken. Systern vill säkert att bröllopet blir fint men har antagligen fullt upp i sitt liv med arbete och barn och gu´vet vad. Alltför många här på BT (inte riktat till vare sig TS eller gottelina) är väldigt egofixerade när det gäller bröllopet, ibland till den grad att det blir "mitt" bröllop och inte "vårt". Folk skriver att kommer mina vänner/syskon med barn får de gå hem igen eller blir sura över att tärnorna inte ställer upp som de förväntat sig, listan kan göras lång.

En fest bjuder man in till och är följdaktligen främst till för gästerna (även om brudparet/födelsedagsbarnet blir firat) och därför tycker jag det är respektlöst att säga saker som - gör de inte som jag vill får de gå hem! Självklart har man förpliktelser även som gäst men man är ingen vidare god värd/värdinna om man slänger ut sina gäster bara för att de missat någon del av informationen.

Nej har de missat informationen så är det ju sin sak men om man frivilligt skiter i infon så är det ju en annan sak. Det är kanske så att man inte främst tänker på sig själv som brud eller i alla fall inte enbart. Jag kan berätta att jag hade flera äldre släktingar på VÅRT bröllop och de kunde njuta av kvällen och höra alla tal och spex vilket de inte hade kunnat göra om där varit fullt av barn. Att man är ego när man gifter sig är inte alls konstigt. Lägger man ut 10 000-tals kronor på en fest vill man ju gärna kunna njuta av den. Att en fest skulle vara till för gästerna!!? Vad är det för en inställning? Den är väl minst lika mycket till för mig och maken i alla fall. De som har barn skulle kanske börja bjuda till barnkalas där ungarna får sitta tysta och snälla så att de vuxna kan ha kul. Det är respektlöst att inte rätta sig efter de förutsättningar värden och värdinnan har satt upp för festen. För mig är det det samma att ta med barnen trots att man vet att det är barnfritt, som att komma i shorts och linne om det står klädsel frack. Fast det är klart, man ska kanske fråga gästerna först vad de vill ha på sig så att de kan välja.

Vill bara tillägga för klarhets skull att jag är ingen barnhatare! Tvärt om. Jag har inga barn själv men bjuder alla goa ungar i bekantskapskretsen på fest 2 ggr om året. Midsommar, och då är allt uppbyggt kring barnen med dans kring stången och hela konkarongen. Sen har vi julgransplundring. Då klär jag om hela granen med godis och sen plundrar vi och busar som hej hoppsan. Nåde den förälder som tycker på. Det är barnens fest.

Jag måste erkänna att jag inte vågat läsa i tråden, sedan mitt förra inlägg. Det rev i hjärtat bara att tänka på det. Nu när jag väl tagit mod till mig är jag glad för det. Ni tar upp de tankar som jag själv haft och diskuterar dem som jag diskuterat med mig själv. Det känns som om jag inte nehöver känna mig elak på grund av alla svarta tankar. Det är så det blir och jag är inte ensam.

Lösningen kan ju sen vara mer eller mindre svart. Jag har lovar mig själv att ringa min syster innan helgen. Den främsta anledningen är att jag blev bjuden på ett av barnens födelsedagskalas, men som jag förstått blir jag den enda som i så fall kunde komma och det orkar jag inte. Tanken är att ringa och fråga om jag kan komma under nästa vecka när våra föräldrar kommer på besök. Säger hon ja, så hoppas jag att vi kan prata. Säger hon nej, så har jag fått svar på vad hon önskar för fortsatt relation.

Det där med "mitt" och "vårt" bröllop kan vara klurigt ibland, men jag försöker att inte springa iväg själv. Då finns det risk för att jag för vandra fram ensam till vigselförrättaren och det är inte mitt mål.

På samma sätt som äktenskapsbalken säger att det äkta paret ska dela alla tillgångar, men var och en sköta sina skulder, så ska vi planera och genomföra bröllopet gemensamt och var och en sköta sina egentillfogade problem. Men kramar, råd och stöd ger vi så klart båda, till behov (eller mer) och efter förmåga, för att komma igenom det senare. Annars kan vi ju knappast leva lyckliga tillsammans i alla våra dagar.

Efter min farfars begravning i februari i ar, sa hittade vi brev i ladan som min syster lamnat. Hon sa upp kontakten med oss allihop. Min enda kansla: Guuud vad skont! Att antligen bli av med henne och all skit vi fatt sta ut med!

Hon skrev att hon inte orkar med var "terror" och alla logner mot sin man. Hon var namligen bara valkommen att sitta pa anhorig-banken ensam, hennes man var inte valkommen dar. Hon valde att sitta med honom. Sen drog dom med en gang, halsade inte ens pa mina foraldrar!!! Min andra systers lilla dotter sprang fram och vill halsa (5 ar!!) men hon ignorerade henne.

Min ex-syster traffade sin man nar hon var 14, han 23. Mina foraldrar, och sarskilt min pappa, angrar bittert att dom inte gjorde mer. For hon ar inte alls som mig och mina andra syster. Vi ar som dag och natt. Och det ar arligt talat sa jakla skont att slippa hora pa arga och ledsna familjemedlemmar som blivit illa behandlade. I 15 ar!!

Mamma var valkommen att halsa pa (dom har flyttat langt bort) och traffa barnbarnen, likasa min lillasyster. Men dom tackade nej, star pa pappa sida. Saklart.

Visst kan ni lasare tanka att det finns olika versioner. Men sa manga kan inte ha fel: familjen, mina vanner, familjens vanner, syrrans grannar, jobbar-kompisar osv osv.

Glad att bli av med henne!

Oj vad langt.....

Haller helt med!!

Jag har vuxit upp i ett hem där det sannerligen stromat många gånger och jag brukar säga att framförallt min ena syster är både det närmsta och det värsta jag har.

Vi har präglat varandras uppväxt väldigt mycket och hur galen jag än kan bli på henne tom än idag-också närmare 40 år-huga-) så vet jag faktiskt inte riktigt vad hon skulle kunna ta sig till för att jag skulle bryta totalt med henne.

Jag är inte alls säker på att hon skulle dyka på ett ev bröllop, man vet aldrig riktigt vad som häner i hennes liv. Däremot vet jag att vi trots och med allt vad vi är och har i bagaget så älskar vi varandra.
Det gäller mina andra systrar också , både hela och halva.
De är en del av mig och vem jag själv är.

Just nu är det väldigt frostigt mellan mig och min svärfar med anledning av en redig drabbning för ett tag sedan. Jag kan tänka att det inte känns vidare kul att föreställa sig en helkväll med honom bredvid vid honnörsbordet. Men då får vi väl göra ngn kreativ bordsplacering eller jag vet inte vad. Han är ju min sambos pappa och min sons farfar....

Missförstå mig inte, jag har all respekt för att det finns helt ohållbara situationer och lägen där man är tvungen att sätta punkt. Jag hoppas bara att man verkligen lagt stolthet och prestige åt sidan först och försökt nå varandra. Lite som DR.Phil brukar säga: "Do you wanna be right or do you wanna be married"

Ringde min syster flera gånger, men hon svarade inte. Pratade in på telefonsvararen att jag inte kunde komma på kalaset, utan kunde komma i veckan om det passade. Hon ringde upp och låtsades som om ingenting hänt. Jag förde inte bröllopet på tal och höll mig kort. Pratade bara detaljer för kalaset.

På dagen åkte jag dit med en jätteklump i magen, beredd på att få mer skit. Syster med familj bor för tillfället på ett familjehem där man utreder föräldrars förmåga att ta hand om sina barn. Kanske var det för att hon visste att hon hade ögon på sig som hon uppförde sig, eller så inser hon inte (eller bryr sig inte?) hur jag ser på situationen och vår relation. Det gick hur som helst "bra". Min syster och hennes man pratade knappt med mig, men syskonbarnen verkade inte annorlunda än vanligt.

När jag just gick ut genom dörren sa hon glatt till mig att vi fick höras om mannens och mina bröllopsplaner. Jag vet fortfarande inte vad jag ska tro om den repliken, eller vad som försigår i hennes tankebanor, men jag svarade något i stil med att vi stod fast vid vad vi sagt. Minns inte mina ord exakt, för jag blev så förvånad över hennes ton och att hon tog upp det. Fick inget svar, men en sur min. Sen slog dörren igen bakom mig och avslutade det hela. Jag kände mig mest lättad över den begränsade besökstiden på hemmet. Sista ordet är knappast sagt, men för tillfället kan jag lägga ämnet åt sidan. Till nästa drabbning tar med mig Lady78s ord "Hon har inte "fribiljett" att bete sig illa bara för att hon är släkt." med ett tillägg: De gäller mig med.