OT kanske, ledsen av makens sätt
Min make tror alltid att han måste bete sig på ett visst sätt i sociala sammanhang, tror att han förväntas ditten och datten och när jag säger att det inte är så svartvitt och dramatiskt blir han arg på mig och skäller på mig att jag är dum i huvet.
Som nu tex. Han är rätt nyanställd. Hans avdelning ska hem till en f d chef som han aldrig träffat. På kvällen, utanför jobbtid. De ska prata jobb ett tag, påstår han, vilket han är luddig kring, så det tror jag inte på, och sedan ska det bara vara privat karaktär vad de nu ska göra och han vet inte hur länge, allt är mycket mystiskt och man kan förstås inte fråga. Nu tror min make att han måste vara med på detta, annars kommer de andra att tycka att han är knäpp. Han säger att han inte alls själv vill egentligen. Det tror jag inte heller på. Och det är det som gör mig ledsen. Dels för att han skäller på mig när jag säger att han inte har något som helst krav på sig socialt eller jobbmässigt att gå på en sådan middag och att om det fanns ett sådant krav så är det kanske inte nån bra arbetsplats och då kanske han ska vara någon annanstans och jag har träffat kollegorna och de är fullständigt normala så det tror jag inte, och att ingen skulle tycka det var konstigt om han inte var med, han har ju aldrig träffat den chefen som varit chef för de andra. De frågade min make om detta för att inkludera honom förstås, inget konstigt med det. Dels blir jag ledsen för att han ljuger för mig och säger att han måste gå, när han inte måste, och när han egentligen vill gå. Han gillar precis som jag sociala aktiviteter och småprata med folk, så det är väl rätt uppenbart att han vill gå. Sen skällde han på mig för att han ska vara ledig vid ett par tillfällen nu i september, att det var jag som tjatade om det. Redan innan han anställdes hade vi bokat in att vi skulle åka till Norge över en helg, och det han talade om det för arbetsgivaren som okejat detta. Men nu är det mitt fel att vi ska till Norge också.
Min make tror ofta att han måste göra ditten eller datten för att folk kräver det, vare sig han själv vill eller inte. Han har aldrig haft några nära relationer med nån annan än mig, varken sin mor eller far eller syskon. Och han uppfattar sig själv som en person som inte bryr sig så mycket om relationer, han håller aldrig reda på vad folk gör eller när de fyller år. Hans mamma glömde bort att jag fyllde jämt (länge sen nu) och han sade att han skulle prata med henne om det, men det glömde han bort.
Vi lever rätt tight ihop, men mycket av tiden går åt till olika jobbprojekt vi har tillsammans. Han vill alltid hålla på med såna projekt och säger att jag är ambitionslös om jag inte håller på med nåt sånt. Jag skulle hellre vilja bara umgås lite avslappnat och försöker göra det ibland, medan han sitter som på spikar. Det gör vi på helger, men många av dem äts upp av hans släkt. Han har en enorm släkt som han förstås anser att vi umgås för lite med. Jag umgås med hans släkt hela semestern eftersom vi delar semesterställe, där finns bland annat hans mamma som var där i fem veckor av våra sex. Den övriga veckan var tio andra släktingar där. Det är nästan alltid nån där, även på vår och höst. I övrigt är det varje högtid, för den ska naturligtvis ägnas åt diverse middagar hit och dit, påsk, jul, midsommar etc. Det är över 80 personer i släkten och de flesta umgås på semestern och även andra tillfällen som sagt. Sen ska han jobba heltid och studera halvtid, kvällskurs. Han träffar en kompis ibland, men har inget behov av kompisar direkt har han sagt, han trivs med att pula för sig själv med sina grejer.
Så mitt liv är fyllt av hans måsten som han upplever sig ha. Måsten till jobbet, mamman, pappan, släkten. Klart han vill umgås med sin släkt också och jag tycker bra om hans släkt och umgås gärna, men inte för att det ska vara ett måste och kanske inte så här mycket som det är nu, även om jag har försökt dämpa det lite och tex försökt få ha julen i fred, men oj vad alla blir sura när man inte kommer till dem, fast man bjuder in dem till sig i stället. Det verkar vara ett vanligt problem.
Nu har jag spårat ur lite från vad jag började prata om. Han tror också att man måste vara med på insamlingar till alla kollegor fast man knappt vet vem de är, och jag sa att på min arbetsplats ser jag ju på korten att det är kanske tjugo personer olika varje gång som skrivit på, fast vi är mer än 60 anställda. Man är ju med om man har nån relation till personen, men inte ens då är man tvungen, världen går inte under för det. Så skäller han på mig att jag inte tillåter honom att gå på den där middan, när jag säger att han inte alls måste. Jag blev så less på hans sätt och hans skäll att jag sa att antingen går han inte eller så följer jag med, och då blev han otäckt hätsk och skrek: tror du att du är välkommen eller? Nej, inte av honom uppenbarligen, men jag tror ärligt talat att de andra skulle tycka det var trevligt. Han har själv följt med mig i motsvarande situationer, för att jag ville det och han ville det och alla tyckte det var trevligt. Det är så absurt: han MÅSTE gå på en PRIVAT fest till en person han inte känner fast han inte vill, för annars kommer hans kollegor att tycka att han är knäpp. Det är så uppenbart inte sant. Om han vill gå är en helt annan sak. Han måste inte och de kommer inte att tycka att han är knäpp. Jag blir så trött och ledsen på alltihop.
